den 7 september 2016

slöja kan bäras

den avslöjade stämman

klär av det doldas tumskruvar

Kvinnan målar med sammetsmjuka penslar, fingertoppar, skeenden ur det träden viskar, hon målar berg vilka dyker ned under ytan stiger upp på stränder, ser sig inte om ändå ser de sig om, ryggarna är fria sköljda i hav, de ser sig om just för att uppleva den stig de vandrar i kretsen av skimrande lanternor vilka svävar runt dem, kvinnan målar ur det var en gång berg stammar, stammar i skiftande kulörer, å skådaren skulle kunna tänka norrsken eller sunnansken, så är skiftningarna; hon stannar i rörelsen, ansiktet en mask av papier mache, varför hon bär den det vet hon inte masken är vit, alabastervit i renhet munnen är körsbärsröd och ögonen är inramade med kanjal så är masken och när hon lägger masken på bordet ser åskådaren att hennes ansikte ser ut att vara av gips; det är maskens ansikte helt uttryckslöst ändå så fyllt med uttryck vilka tillåts framstiga i frihet, å skådaren ser masken vagga en stund, ser hur masken löses upp i ett sammetsmoln, fjärilslätt andning väcker hennes bröstkorg, varför heter det bål kanske därför att det brinner en eld i mitten, nu svävar kolibris runt stammarnas baldakiner, träden bär djupt gröna blad och nu, nu målar hon blommande träd till kolibris vilka svävar, hon målar luftcirklar vilka uppstår i kolibrirörelsen i skira regnbågstoner, med mjuka penseldrag målar kvinnan vindar vilka blåser in, träden bugar inför havet, havet; hur var det med hav, hav tillit ;hon ler sätter vinden i vila in under ett av träden , lutar vinden till stammen, vinden i detta ett sammetsmjukt moln eller är det ett nynnandeväsen, toner stiger upp, fjärilslätta, luften fylls med fjärilstoner, kolibris landar i kronor, nu är de, är de orchideer i tusen skiftningar av färg, kulörta lyktor målar natthimlar, mjukt stryker hon med hela handen in över arket, viker samman arket till en trana, en trana viken plogar himlarnas förberedda, för be redda, kvinnan ler, vingarna är utbredda hon vilar i, tillåter i tillit luften att bära.

Inriktning, en karta breds ut med ett nätverk av vägar, vid an blicken kan yrsel helt klart ges, skärpan i synfälten kan bli suddig med ivriga blinkningar förs skärpan in, fotografen står blickandes på en bro, ser in i vattnet lyfter blicken in i panoramafönster lyfter kameran fokuserar, vrider linsen till klarhet, skärpa, inriktningar; den unga, unge står inför val in i skolan in i utbildningar till yrkesroller, i hjärtat finns linsen med hjärthanden går det att vrida linsen till fokus, detta är att lyssna djupt samt höra valarnas sånger stiga upp, i de tidssteg vilka nu levs handlar mycket om att vända och vrida på det mesta för att få rätt, allt detta är ju existentiella frågor och åter är svaren inom huden innanför den knäppta rocken med de sju regnbågstonerna, det enda vända och vrida vilket det finns behov för eller till är för att våga stiga in i är, jag är, i detta jag är stiger åter insikten av ett inte ägande fram; vi äger inte någonting inte ens våra egna liv, det vi i sådant fall äger är allts liv och i den insikten har ägandet omdirigerats, metamorfoserats det vill säga stigit in i det ädla i diamantens kärna, det är att se växtens hela växandeprocess och denna process upphör aldrig; det är vackert se frön sväva se dun sväva se löv sväva se mognadens rörelse och detta är en vacker inriktning vilken helt visst är ett nätverk ett kapillärfält ett åderfält vari blodet vattnar jorden det vill säga den hud den så kallade enskilda enskilde livsstängeln bär eller lever i för att uppleva helhetens pärlor eller fasetter.