Kvinnan sitter intill elden, hon nystar, nystar
och tråden den tar aldrig slut; kvinnan nystar tidslinjen, den tråd vilken förenar
början med ände, ände med början, en linje dragen ett streck en gyllne strimma
ett gyllne snitt med den gyllne kniven med silverblad kvinnan ler tidslinjen är
lagd i det tiden är hon nystar, nystar lugnt med vaggande stämma, förenar, enar
för, för enar du händerna i dansen sluts cirkeln in i gyllenpollen, enarna i
dungen där stenar lagts i rösen harklar humlar, mumlar ler i djupblå renandebär;
kom, kom; låt oss öppna de låsta hagarna.
Asken med den vida rotkronan lyfter markspegel,
se varvid kronan med bladen de röda är en spegelsjö, lugnt skrider de lugna med
horn riktade i skepnad av öppnad cirkel, i fyra smälter dessa sommarens äng i
varje idisslande; se cirkelns skönhet sjunker dansen in stiger upp i röda
skriftblad, vägen skakar hovar dånar bulletinen den i rullad skepnad med rött
sigillband bärs i sporrsträck av hjärtats kurir stannar vid vallgrav brygga
läggs till, stannar vid borgens öppnade mål, lyfter skor av springare landar i
mjukrörelse, sträcker till henne med stjärnögon skriften vilken tänder stadens
inre eld, nio kandelabrar håller facklor i händer, i fönstervalvet det östra
sjunger näktergalsstämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar