Så ofta återkommande detta med trädskor, det är
vackert leva med den bilden; vad det är att träda in i, det är sant träda kan
vara marker i vila, det är vackert se stegen vara vilsamma för marken eller för
moder jords hud, kan ske det skulle vara oerhört innehållsrikt att leva med den
bilden att varje steg vilket tas vandras på din egen hud; genast kanske stämmor
höjs att jorden är jord samt individen individ, ändå är illusionen en tunn
slöja ja lika tunn som den först lagda isen på sjön eller det sista lagret av
is när våren nalkas och vad är det första samt det sista skrattar en skatmoder
är den första tonen i mitt skratt den första eller den sista kanske den sista
tonen kommen ur min begrundan vem vet; tonen vet jag personligen föredrar att
skratta och det är inte ett elakt skratt har du beskådat mitt skratt hur det
samverkar med hela min kroppsrörelse, en daggmask kommer fram med ett skratt,
daggmasken tvekar en aning; du behöver inte oroa dig jag skall inte äta upp dig
skimrar skatmoder; ser du hur mitt skratt samverkar med hela min kroppsrörelse
med ens befinner jag mig i en skrattorkester och ser hur allt samverkar med
allts kroppsrörelse, jag sätter mig ned; hur är det nu med trädskor samt med
hud samt individ; allt är en hud det är ofrånkomligt och det är fint leva med
den bilden för att mana din rörelse in i varsamhet; en vacker bild att leva med
är att du kanske glömt dina glasögon inne i barnkammaren, barnet har somnat och
du behöver dina ögon, glasögon, du rusar inte in i rummet, klampar inte in, du
tassar in, smyger in för att inte störa barnet för att inte väcka barnet; just
den rörelsen är den varsamma smygande gången, så behaglig för dina fötter och
för moder jords hud, de stegen kittlar henne behagar henne tilltalar allas vårt
välmående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar