den 10 september 2016

lyssna till stenarnas sånger

dessa lyfter mantelns fåll

tanken kanske är stormens rytande ohörda

lägg din stillhet över mig

 Det knarrar i skogen av träskor, skor med osmort läder, med sprickor i lädret, det vilket höljer steget, det sägs att de skor vilka knarrar inte är betalda eller kanske är önskemyntet inte planterat i vattenjorden, i brunnen, kanske myntet slog koppen i golvet så golvets tiljor skrattade, inte elakt i lättnad, i lättnad för se koppen den sprack inte alls, alls; koppen den rullade runt, runt så gårdsfolket satte sig i koppen med ense gavs de handstöd genom öglor och garnet det gled i påtande av rep av linor vilka sträcktes, spindelmor ler, påta garn påta i jord potatis mognar ur ögas rand och folket, gårdsfolket for med farten den stannade inte alls, alls, stannade inte av förens tröskeln, den ur ålder stigna med plirande pepparögons djup med skägg fullt av rimfrost harklade stämman hållen av dörr med vredet av järn, , vred var inte vredet vred inte heller trasan ur skur, vredet  möter handen den vilken tillås ett öppnande av dörren med beslaget gjutet i järn med nycklar vilka klingar vid pigans steg när hon skuttar  eller klapprar, klappa, klappa kläder i floden möter sten, klappa, klappa kinden med kärleksfull hand, säll andas rörelsen i sällhetens grind pigan hon springer, spring springa bjuder dörren hon springer uppför trappan med träskor, i brådskans utrop om pass upp har pigan inte hunnit med att smörja lädret,  nu får det vara nog med detta hunnit hann hinner det gör jag, sagt och gjort når hon dörren släppt av trappan av steg, vrider nyckeln om lyssnar till klirret till knäppet till det vilket för en stund blev helt knäpp tyst, kläppen i klockan den vilken smeden göt härom liden låter i förstone ja knappt hörbart så fattar klockarens hand om repet, rep repade påta garn repet fästat i klockrum kallar folken in, folken rinner nedför kullar in i dalen där prästen stärkt står med en vit älva under hakan kanske är prästen en prost , kan du katekesen viskar huset för hör, rocken är svart och minen är sträng, ser du djupare in är ögonen goda  hör upp du lyssnaröra han berättar en märklig historia;  hur det knarrade om träskor givna av träd av skogens djur hur lädret fästes av skomakaren den vilken lyktan brinner för den vilken lyssnar till liven sömmar skodon till livsvandring, den skomakaren svarar trädskor för att fötter, fotfrön skulle skall kunna planteras däri och visst var det så att skomakarearmakan målade rankor, rankor med skrift till bärerskan, denna, pigan hon vilken skorna gavs till, pigan vilken sprang i göromål till de vilka gapade med näbbar, luckan den öppnas gökuret springer ton, hur var det; jo näbbar öppna efter mat med händer handfallna vilka gav henne brådskan så kjolarna de långa fläktade i stormvågor ack så pigan led med träskornas spruckna ovanläder, hon hörde hon hör dem gråta, ett klirr, mjukt klirr ljöd eller är det ljuder och så stannade koppen för att släppa ut karusellfararna, prosten ler, stryker med handen över det rimfrostfyllda skägget istappar blåser bubblor in i färd, prosten suger på orden, smörpapper, cellofanpappersfåglar flyger ystra omkring, det står en fläktare där vid ingångens utgång och fläktar med ja det var en gång en dörr , i fönstersmygen sitter en älva, en silverälva , hon lyssnar till pigan vilken landar i kammaren med det milda livsljuset, nu trär hon skor av fötter varvid stegen satta doftar rosenäng eller kanske är det rosenbönor, nu smörjer hon lädret varvid sprickorna växer samman och prosten skrattar i glädje står koppen lystrar viker ut blad, svävar in över tjärnen den visa lägger sig stilla i inbjudande hand, pigan med nycklar klirrande vid steg väcker elden den  i spisen, så var det så är det säger prosten med bullrande skratt,  eller är det hjordar stigna ur jorden eller bufflar stigna ur minneslunden, pigan sätter den trebenta kopparkitteln putsad med flanell arg är den inte ärgad inte, sätts över eldens givande värme ,snart fylls stugan av doftande arom, pigan dukar bordet med duken den vita i tolvskafts dräll, av koppen den vilken rullade den vilken landade i tjärnens vishet, innan det skedde, gavs koppar till alla och nu bjuds .folken in eller är det till, prosten har vikt det svarta, lagt det i väskan den vilken hålls i handen vid resa, så var det en prost vilken är en prost eller en tröskel  med seende öga, kvistar ä många och bladen bär trädets, viljeträdets skrift, präst, tröskel, prost i detta sammanhang bjuder in, hur som haver bär han nu en mjuker skjorta  i flanell uppkavlad till bågar, bruna byxor med rem runt livet kanske är väven av vadmal kanske av lin tröskel, tröska, tröska lin, kanske av bomull vem vet, byxorna vet, nu slår de sig ned runt bordet  till plägnad till fägnad till gästabud och samtalen  ivras, i moln av leende ord, på verandan hörs ett knarrande av en gungande stol, i den sitter en stämma vilken stickar färddräkter av  välgångsord; så har vi kokat en soppa med tusende smaker med båd doft och arom, de samkvämen de bönerna de samtalen tar bönhörarna emot i glädje ser gryningsdaggens alla droppar stiga samlas i moln andas ut  mognade droppar i mångfaldsregnens skönhet och viljeträdens rötter ler.