den 4 september 2016

I kammaren där elden sprakar där dofter hällda av skog andas, där golv är mjukgådda ur trängsel släppta för lä i vind, händerna rör vid trädets riktning, läser kvistögons cirklar, ringar lagda av de åror vilka rodde ekan ur ekon lagda av fladdermöss, de for ur takpannors vågor rörde vid framoms hjärta bar det de rörde vid in under takpannors vågor, det burna landar vid foten vilken växer ur golvets tiljor och han hör det sagdas oro, han vajar han vaggar hör framom nå bakom hör bakom nå framom ser låga vakna in under bro valv, genom fönsters springa svävar en trollslända i vingar bär hon en silvertråd, hon spinner hon skapar ett blad en kniv till han vilken lyssnar till rörelsens an komst, han täljer med kniv han gröper med kniv en vagga till lågan den vilken sakta växer in i livs mod, i dagar i nätter för han silvret han smörjer vaggan med doftande olja öppnar fönstrets gavel vid varvid molnbolster läggs i vaggans hand; så ställs vaggan helt nära spiseln där elden vakar med bladens skrift, bladen är lågor, lågor är blad hon lägger barnet vilket kom ur lågans ellips så vakar de en man en kvinna med barnet vilket  ser dessas vilja till väg.

Så vaggas ett barn så reser ett barn, så reser sig ett barn upp, så reste trädet, så reser träden sig, så reser den resande den väg den resande målade i sin önskebrunn.

Vad är att resa är det att resa sig upp eller ur, så är jag hemma i två dagar skall försöka måla några streck, jorden andas fukt, den doft hösten skänker, himlarna så vackra med moln i sammet, det syns att gräsets sommardans sjunker in i jorden, kanske växer gräset så kallat under ytan nu så är det rötterna vi ser, det vi tror är vissnat, det är vackert och jag lyssnar till tystnadens stämma