den 20 september 2016

det går att se redskapens mening när dessa rillåts verka i dina händer

den djupa vissheten är att inse att nålens spetas

kan du stå stadigt på att spetsen bär din tyngd

Varje detta blad är blad vilka bär visdomstecken, skrivna ur alla träds vandringar och träden säger; varför säger ni att vi inte kan vandra, har ni inte hört hur det knäpper i luften när frön sprids när ord sprids när tecken sprids, har ni inte sett hur fåglar plogar luftens ängder, så bär de oss så bär de allt och visst kan vi vandra genom att vandra på det sätt allt vandrar i cirkelns rörelse, vad säger er att vi står på exakt den plats ni såg oss på här för liden, kanske rusar vi inte kanske vandrar vi i det vilket benämns saktmod, så är alla blad de blad vilka stundtals hålls i pärmar, bläddra, bläddra se filmen vilken skapas, filmen scenerna sekvenserna, så vem plockar bladen, vem lägger bladen i korgar, vem vandrar stigen, den vilken lindas runt berget vem ser bergsrosen vilken växer i sprickan till synes utan jord, är denna växandejord bergets blodströmmar, dessa vandrande steg känner stigens alla vrår alla stenar allt grus, grusades drömmens aning, vem, vem når toppen av berget där en ring av stjärnblommor vita växer, vem bäddas in i ringen med korgen tätt intill bröst, vem reser sig med gryningen stiger fram till kanten vänder sakta korgen; ser visdomsblad sväva, sväva nå dalen och där i dalen smälter de in, så sås dessa ord så sås dessa visdomar så klättrar rosor uppför berget eller rinner de ned i flöden liknande vatten, visst kan vi vandra, allt är möjligt, så säger träden och känner du gången i dina fötter så vet du vem det var vilken just i denna sekvens bar korgen, korgen med bladen i, de vilka växer i trädens andning; en späd kvist vandrar i ängens gräs, gräset ljuder svischande för vindarna leker, kvisten bär en skimmerbrun skrud, ser med ögon klarnade ur mörker, i märgen känner kvisten närheten till hem, ändå så skymd, så skymd att vemodet växer, växer till en ö av töcken, detta töcken hindrar flödet ändå sipprar blodet väg i vilja, kvisten vandrar i månvarv i månvarv lyssnar till molnträdens viskningar; led mig, led mig ni ser det jag inte ser, det jag endast kan ana, vem skymmer mina ögon vem leker med mig blindbock, kvisten börjar känna av torkan, törsten bränner kvisten söker sig till sollä till skugga, varför gömmer du dig mitt hem, jag gömmer mig inte jag är här se vidare följ kiselstenarna du hällde för att se tydligt vägen så böjer kvisten synen djupare in, det är så med jord att jord dricker jord så skyms det vilket hälldes däri en gång, något glimmar en sten en kiselsten kvisten ler, med ens särar skogen sina fingrar, kvisten ser en ö en jordö vilken doftar hemma, nu tar kvisten av sig sina mockasiner trär rötter in i jordhand, sträcker kvistar grenar ur seende bär pärlor vilka viks ut, så bär detta snödroppsträd med sig blad, blad fyllda med tecken; berätta, berätta om, om dina färder ber träden runt om ber gräset ber allt det vilket här är och snödroppsträdet berättar vinterskogarnas skönhet berättar smältandets färder berättar vilans skönhet vaknandets skönhet; livets gång och det vandrar ett glädjens sus genom skogen så har vi ännu en sång i vår visdomskorg.