andesträvare
visst är detta ett vackert ord
vad är en andesträvare; det är radien dividerat med två är lika med ett; nej, du är inte en matematiker och en sådan kanske skulle se undrande ut. en radie är en linje, delas en linje torde den bli två, här blir den ett.
Andesträvaren är till viss del radikalen till andesvävare.
att sväva på målet, är liktydigt med att använda ord vilka icke har en djupbetydelse i väsendet. det är en yttre yttring. det är ett tecken på obalans – linjen blev två – kluven .
kort sagt att sväva på målet är att omringa sig med hörsägens ord vilka icke är ett med väsendet. därigenom är väsendet färgat av andras ord. detta är samma skeende som då vi sagt; du låser fast blomman genom att närma dig detta liv med ett färdigt begrepp, genom att namnge blomman innan du upplever.
Att sväva på målet är omedveten lögn.
Förtäckt lögn.
den vilken strävar; den för egentligen en ”kamp” med sig själv eller söker/strävar till dialog
den vilken strävar ser målet
målet;
vad är målet, varje väsen, varje bokstav, varje ord, varje ordbokstav allt har ingetts en form, inom formen lever anden, andesjälen.
formen är låt oss säga en totem, en slags totempåle,
Det andliga livets jordade grund.
inom varje totem finns gåvor nedlagda
livspärlor,
frälsarkransens pärlor,
det andliga livet är inte svävande
det är strävan
Gudomlig strävan vilken levandegör.
dessa gåvor är väsendets ö,
väsendets lagö,
det är tabu att mala sönder dessa pärlor
dessa pärlor är grunden till allt liv
tabu är icke av någon utanför pålagd pålaga;
tabu är det andliga livets jordmening
det är det andliga livets gemensamma andetag
Förståelse i kärlek.
det strömmar
strömmar
isplogen plogar
isar reses dånande
solväv smälter smärtsåren
åter brinner kärlekens röda sidenkjolar
det du ser är havet, isen lägges över. Det är en tjock täckande is, du ser bubblor i isen, här och var blixtrande linjer, du ser ansikten i isen hör röster.
Du är åter i nordlandet, där vid sjön, du andas de höga skogarna, du är inte lycklig, du känner upplever skogarnas närhet, du är inte lycklig i situationen. Markerna talar till dig, ansiktena söker nå dig med varningens rop, sörj icke allt blir väl.
Så ser du bilden förändras, nu är det ett vidsträckt hav, isen är tjock, du ser isbrytaren ploga sig fram,
det strömmar
strömmar
isplogen plogar
isar reses dånande
vatten strömmar under isen virvlar upp
det frysta livet
den frysta bilden tinas
ismassorna löses upp
Livet har länge varit innefattat i ishänder
Inte den is du så vackert annars skriver om
Detta är en kallis.
I denna kallis finns gestalter infattade, fängslade, det är det yttres bojor.
Det är en frysande tillvaro
Den vilken är infattad infryst känner inte kylan i isblocket, men det gör ont då isen smälter,
det gör ont då insikten smälter isen
det strömmar
strömmar
isplogen plogar
isar reses dånande
solväv smälter smärtsåren
det strömmar
strömmar
isplogen plogar
isar reses dånande
solväv smälter smärtsåren
åter brinner kärlekens röda sidenkjolar
de ristade stegen gav smärta
jag längtade in i vingbredd
såg mörker
mörker
i ögonen vandrar pärlor vita
ser en kropp
i ögonen vandrar röda pärlor ser vingar
de ristade stegen bar henne suset hördes ovan om
med hud i remsor
med fötter i trasor
följde hon sandens vågor
solmantel lades i skydd över
stjärnregn fuktade läppar
slutligen fann jag det jag sökt
fågelklippan
med vidöppnat bröst
med sargade steg
lyckades jag ta mig upp
kröp samman där under vingen
varmmörker omslöt
smärtan rann ur
hörde
hav
ser dig din kärlek brinner
vårt hjärta sjunger
rytm
du ser inte faran
fly
dina steg stillas
fly
vänd ditt ansikte till
isregn faller över
kall is fängslar
dina steg
dig
nu vandrade jag på en stig högt upp i nordlandet
markerna gnistrade
träden andades fria
du hade sytt pälsmantel
höga stövlar
i kärlek till mig
det doftade av skogshänder
jag kände mig vacker
kärleksvacker
en upptrampad stig var där
stegen sjönk djupt in
kinder log rodnande
håret bar iskristallers blommor
dalen öppnades framom
omgiven av höga bergs händer
höga susande stammar
doftande grönmantlar
hjärtsången höres
sjön är där
står stilla vädrar
ser mig om
stiger ut på isen
smeker varligt undan virvelsnö
ser ansikte
kupar händer om
tår faller
kysser isen
du stiger ur
kärlekens röda sidenkjolar brinner himmelsdans
tisdag 22 december 2009
21 december 2009
kanske är det så
kanske skall vi se naturkrafterna
lyssna till dem
följa dem
deras vilja är inte att skada
vi har naturkrafter inom oss
de säger se oss i vaket ljus
använd oss inte för att skada
vi är inte begär
vi är behov
behov är det inre; hjärtas berättelse för liv till liv
begär är det yttres berättelse bort från liv
du söker ord vi givit dig; sök dem inte skriv dem inte.
För endast en eller två nätter sedan talade vi om känna och uppleva, vi lade tyngden vid upplevandet, sade att känna är mer en ytkänning. Till viss del ett begär.
Låt oss då förtydliga eller klargöra.
Du sitter med en bok och bläddrar lite förstrött eller läser den, bladen fläktar förbi.
Du reser dig med innehållet inom dig; nu vandrar du, orden sjunker in.
Det är så att du kan känna orden i boken, genom stegen upplever du dem; de grundas.
Allt detta är tämligen självklara saker, ändå finner du sådant behag i deras självklarhet.
tankens blixtrande klarhet
inspirationens ljus vandrar in i insikt
in sikt
sikt in
insikten är att träda in i dimman samt uppleva genomgåendet
uppgivandet
uppgivandet är icke negativ uppgivenhet
detta uppgivande är verkligen uppgivande
det är att vandra uppför trappan eller varför inte upp ur jordkällaren.
upp ur det jordiskt famnande in i anden
jag ger mig till min ande.
jordkällaren är en god bild
genast stiger dofter fram jordlagrad gröda
jordsötma, jordfukt, mörk jord
isolerad tillvaro
det är en specifik kyla i en jordkällare
i en del av dem finns en slags mögeldoft en del av dem är fuktdrypande.
jordkällare är ofta en kulle, har ofta en dörr.
ja, det är en speciell doft, det tar en stund för ögat att vänja sig
på denna kulle växer ofta frodigt gräs.
det du ser
är en tunnel ned till en källare, en jordhåla, en slags gravkammare
trappsteg finns grävda
för att nå insikt går det inte att skärma sig, skärma av sig, linda in sig i isolering
insikten är väsendets – livets upplevande av – upp lev ande.
bokkunskapen är en skattkammare; men denna skatt ger inte insikt.
bilden av snön
vinden smeker spår
vind rör vid spår
den bilden lämnar dig inte
hur vill du beskriva; jag ser händer
ett väsen söker göra eld
söker göra eld genom att gnida
snurra pinnar
det börjar ryka
hon andas, blåser därpå, en låga vaknar.
ser en eld slockna
pyra, hon andas därpå.
Det jag ser är tunna rökslingor.
så ser jag snö med spår
vinden smeker spåren
de suddas ut eller ur dessa stiger gnistor
Ser samma skeende i ökensanden.
så ser jag havets botten.
Jag ser dessa millimeterpärlor.
dessa rör sig så vackert; i ultrarapid och det gnistrar klara rena färger.
Därifrån stiger bilden av bokstavsras fram.
bokstavsfras
ja, det är ett underbart ord; det är omtyckt att skriva inspirationen faller in likt en blixt. här ser du en annan bild; den bilden lyfter hela jorden in i väsendet, lyfter stegen in. naturligtvis har orden regnat ned över
en ordvåg föll ned över
steg in i hjärtat
tinderögon sjönk ned till botten
rann ut genom tåblommors öppnade knoppar
befruktade jorden
med andens ljus
Stegen berör markerna orden stiger in.
den jordade meningen stiger in och uppfyller väsendet, strömmar ut genom den öppnade huvudknoppens krona.
lever med ett vackert ord
bokstavsfras
ser långa svepande kjolar
röra vid
beröra markerna
ser dem uppleva
livet stiger in i kjolarna
i människan
in i hjärtat stiger
flyger genom strupen
vingsegel
orden talas
vi glömmer så lätt att livet är skatter
ordskatter
aggressiviteten leder inte någonstans
denna är tecken på hets
Aggressiviteten är brådskans röst den leder icke till målet.
Snöbladet öppnas i solen
Breder ut alla blad
Viker ut alla blad
Strålar i solen
Doftar kärlek i vind
Snöbladet är en givmild hand
Öppnas
I handen vilar tusende ljuspärlor
Bladet giver dem
Vidare
Se dem stråla i solens land.
Det aggressiviteten leder till är att livet skrumpnar
Är att likna vid att
sitta i en bastu, hettas upp för att sedan kasta sig i isvaken.
Är att likna vid att
hälla iskallt vatten över en varm kropp och se denna krympa ihop till oigenkännlighet.
Är att hälla hett vatten över färska grönsaker frukter och se dem krympa samman.
Aggressiviteten krymper väsendets egenvilja
vilken är den sunda självhävdelsens inre grund,
Den grunden är att försvara sitt inre.
aggressiviteten är obalans
denna bryter moralitetens lagar,
denna bryter tabun vilka är andens tabun,
nämligen ditt hjärta
aggressiviteten sätter sig då över väsendet,
Väsendet blir fångat av sig själv eller av någons själv.
min helgönskan till er alla
min blick är
i stjärnor
omslutas sakta av natt
andas
vita rosor
kinder
rodnar
snöblad seglar ro
stjärna stjärna
lyft mig
till
snöblad seglar
lägges
stilla
vid mina fötter
stjärnstrålar är fästade vid
drar bladet
jag är
i
snöblad seglar intill morgonstrand
lägger blad till blad till blad
snöbladet öppnas i solen
breder ut
alla blad
viker ut
alla blad
hjärtblad strålar i solen doftar kärlek i vind
önskar er alla vackervindar i dessa dagars nätters ljus
kanske skall vi se naturkrafterna
lyssna till dem
följa dem
deras vilja är inte att skada
vi har naturkrafter inom oss
de säger se oss i vaket ljus
använd oss inte för att skada
vi är inte begär
vi är behov
behov är det inre; hjärtas berättelse för liv till liv
begär är det yttres berättelse bort från liv
du söker ord vi givit dig; sök dem inte skriv dem inte.
För endast en eller två nätter sedan talade vi om känna och uppleva, vi lade tyngden vid upplevandet, sade att känna är mer en ytkänning. Till viss del ett begär.
Låt oss då förtydliga eller klargöra.
Du sitter med en bok och bläddrar lite förstrött eller läser den, bladen fläktar förbi.
Du reser dig med innehållet inom dig; nu vandrar du, orden sjunker in.
Det är så att du kan känna orden i boken, genom stegen upplever du dem; de grundas.
Allt detta är tämligen självklara saker, ändå finner du sådant behag i deras självklarhet.
tankens blixtrande klarhet
inspirationens ljus vandrar in i insikt
in sikt
sikt in
insikten är att träda in i dimman samt uppleva genomgåendet
uppgivandet
uppgivandet är icke negativ uppgivenhet
detta uppgivande är verkligen uppgivande
det är att vandra uppför trappan eller varför inte upp ur jordkällaren.
upp ur det jordiskt famnande in i anden
jag ger mig till min ande.
jordkällaren är en god bild
genast stiger dofter fram jordlagrad gröda
jordsötma, jordfukt, mörk jord
isolerad tillvaro
det är en specifik kyla i en jordkällare
i en del av dem finns en slags mögeldoft en del av dem är fuktdrypande.
jordkällare är ofta en kulle, har ofta en dörr.
ja, det är en speciell doft, det tar en stund för ögat att vänja sig
på denna kulle växer ofta frodigt gräs.
det du ser
är en tunnel ned till en källare, en jordhåla, en slags gravkammare
trappsteg finns grävda
för att nå insikt går det inte att skärma sig, skärma av sig, linda in sig i isolering
insikten är väsendets – livets upplevande av – upp lev ande.
bokkunskapen är en skattkammare; men denna skatt ger inte insikt.
bilden av snön
vinden smeker spår
vind rör vid spår
den bilden lämnar dig inte
hur vill du beskriva; jag ser händer
ett väsen söker göra eld
söker göra eld genom att gnida
snurra pinnar
det börjar ryka
hon andas, blåser därpå, en låga vaknar.
ser en eld slockna
pyra, hon andas därpå.
Det jag ser är tunna rökslingor.
så ser jag snö med spår
vinden smeker spåren
de suddas ut eller ur dessa stiger gnistor
Ser samma skeende i ökensanden.
så ser jag havets botten.
Jag ser dessa millimeterpärlor.
dessa rör sig så vackert; i ultrarapid och det gnistrar klara rena färger.
Därifrån stiger bilden av bokstavsras fram.
bokstavsfras
ja, det är ett underbart ord; det är omtyckt att skriva inspirationen faller in likt en blixt. här ser du en annan bild; den bilden lyfter hela jorden in i väsendet, lyfter stegen in. naturligtvis har orden regnat ned över
en ordvåg föll ned över
steg in i hjärtat
tinderögon sjönk ned till botten
rann ut genom tåblommors öppnade knoppar
befruktade jorden
med andens ljus
Stegen berör markerna orden stiger in.
den jordade meningen stiger in och uppfyller väsendet, strömmar ut genom den öppnade huvudknoppens krona.
lever med ett vackert ord
bokstavsfras
ser långa svepande kjolar
röra vid
beröra markerna
ser dem uppleva
livet stiger in i kjolarna
i människan
in i hjärtat stiger
flyger genom strupen
vingsegel
orden talas
vi glömmer så lätt att livet är skatter
ordskatter
aggressiviteten leder inte någonstans
denna är tecken på hets
Aggressiviteten är brådskans röst den leder icke till målet.
Snöbladet öppnas i solen
Breder ut alla blad
Viker ut alla blad
Strålar i solen
Doftar kärlek i vind
Snöbladet är en givmild hand
Öppnas
I handen vilar tusende ljuspärlor
Bladet giver dem
Vidare
Se dem stråla i solens land.
Det aggressiviteten leder till är att livet skrumpnar
Är att likna vid att
sitta i en bastu, hettas upp för att sedan kasta sig i isvaken.
Är att likna vid att
hälla iskallt vatten över en varm kropp och se denna krympa ihop till oigenkännlighet.
Är att hälla hett vatten över färska grönsaker frukter och se dem krympa samman.
Aggressiviteten krymper väsendets egenvilja
vilken är den sunda självhävdelsens inre grund,
Den grunden är att försvara sitt inre.
aggressiviteten är obalans
denna bryter moralitetens lagar,
denna bryter tabun vilka är andens tabun,
nämligen ditt hjärta
aggressiviteten sätter sig då över väsendet,
Väsendet blir fångat av sig själv eller av någons själv.
min helgönskan till er alla
min blick är
i stjärnor
omslutas sakta av natt
andas
vita rosor
kinder
rodnar
snöblad seglar ro
stjärna stjärna
lyft mig
till
snöblad seglar
lägges
stilla
vid mina fötter
stjärnstrålar är fästade vid
drar bladet
jag är
i
snöblad seglar intill morgonstrand
lägger blad till blad till blad
snöbladet öppnas i solen
breder ut
alla blad
viker ut
alla blad
hjärtblad strålar i solen doftar kärlek i vind
önskar er alla vackervindar i dessa dagars nätters ljus
20 december 2009
låt då dina tårar vara vackertårar
rena
klara
se deras ljus
givna av själens källa
källan till ljus
se dina tårar träs på silverne tråd
hör sångerna
se
skimmerlågor brinner
stilla
väggar rodnar
guld
väver stilla ro
tysta
andas
stegen
ögon vilar i
vita vågor lindas
lindas
runt boplatsens knutar
löser upp
tinderögon
glittrar
bokstavsfras
många bilder kommer,
de stiger fram är en vackerfamn att vara i,
det skänker mig glädje att de talar,
att orden öppnar upp okända vatten vilka inte är okända,
De har gjorts okända. en illusionistisk slöja har lagts över,
det enda vi behöver göra är egentligen att med handen mjukt svepa den undan.
hand
vackerhand
smek ögats linjer fria
kanske är det så att de sanna orden är;
ser havet
isen lägger sin mantel över
isbrytaren plogar
de sånger vilka stiger är de sånger vilka lades över
snö
is
huvud
tanke
då tanken
huvudet måste arbeta för hårt,
då själen inte tillåts leva blir huvudet överhettat,
livet blir tungt,
tyngande;
det enda vi behöver göra är egentligen; ser gesten av
hur handen obemärkt stryker smeker ögonen eller pannan vid trötthet
hör utandningssucken
kanske de sanna orden är isbrytare
isen
snön
kyla vilken egentligen är värme
i livets balans är stegen varma tanken är kall
skänker därigenom sanna möten,
inte färgade,
inte gjorda,
Inte uttänkta.
vad är seende
är inte det att vara vaken inför
att vara lyhörd
öppen
det sägs att det är en gåva och visst är det en gåva
svårt är det för många att inse att det inte alltid är en lätt gåva
ser slagrutan framför mig
ett ovärderligt redskap
åter är det där
är jag öppen
eller vad är det
tanken förklarar vetenskapligt själen berättar en annan saga
båda vet ur vilken ström sagan är
att vara medial eller eller
är modernt populistiskt,
det går inte att bortse från att förmågan finns,
däremot finns behov av skolning till att medvetandegöra den, då icke till pengaförtjänst, det är inte det den är avsedd till.
skimmerlågor brinner stilla
rummets väggar
rodnar guld
gyllene
i natten andas snö
stilla vågor runt husets knutar,
knutar kan vara så mycket,
kan vara sammanhållande,
stadgande
stödjande
knutar kan vara knutar vilka skall lösas.
för längesedan vävde jag stickade jag,
ser trasselhärva,
inför mötet med trassel erfordras det verkligen tålamod,
har sett de vilka tar fram saxen - klipp klipp.
Det finns ett sätt och det är att skaka härvan,
skaka in luft i den
så
varsamt reda ut trådarna,
se var de leder följa dem istället för att bända dem.
jag har inte varit duktig på att skriva brev,
varför skall jag vara duktig - ja, det undrar jag
det stiger fram så många bilder
vackra
ibland har jag svårt att hinna med dem, just nu lever en bild djupt inom,
ser den ser den inte
duktig,
du vet att jag tycker om att skriva
jag vet att du åter undrar
du behöver inte undra
att jag inte har skrivit har inte med dig att göra
det har enkom med mig att göra
det är så att jag känner mig slocknad
ser ljus brinna
ser lågan
ser den slockna
vet att den tänds igen
jag har så ofta snuddat vid mitt liv
stegen
just nu är jag så oerhört tacksam att det finns vänner runt mig,
vet inte hur jag skulle orka utan dem
ändå vet jag att det
alltid
löser sig till slut
ändå är inte det min upplevelse denna gång
det brukar svepa en vinge runt
kanske är det den vingen vilken gör att jag känner mig avskärmad
jag vet inte
söker inte hindra inte stoppa,
följer
ser
lyssnar
vi har så lätt för att stoppa smärta med piller och allsköns snabbvägar
ibland måste vi våga följa
det gör ont
*
så är det med tanken
blixtrande klar, gnistrande ren
så bäddas den in i mjuka slöjor; dimma då kölden släpper.
Dimman kan upplevas ogenomtränglig
Då du lever med den – i den kan du uppleva vad dimman är
Den är vilodimma
Vilotanke
Den sjunde dagen vilade han
Såg allt det vackra.
Den sjunde sonen
De första sju åren är lära gå steg, varför den sjunde sonen; varför inte den sjunde dottern.
Det manliga väsendet är ”vilja” – viljetanke.
Då du ser mannen vara fader, vandringsman; den vilken visar världen, då du ser modern vara omfamn berättar dessa bilder varför vi säger den sjunde sonen i de första sju åren. Så vandrar den sjunde dottern in, hon dansar in, sjunger, rör sig
Känner
Upplever det barnet smakat
Är det sant
Utropar barnet vid nio års ålder
Är
Det
Sant
Själen vaknar
De finner varandra
I balans möts de
I balans är tanken
Triangeln lever
De tre vägarna lever
Jaget vaknar vid tjugoett års ålder
I mitten är ögat
Ögat skådar; strålar där är orden:
I andens ljus strömmar själens skönhets sannhet lever tankens kraft jaget leder stegen i andens värme
Dimman faller in
Faller över
Dimman är icke ogenomtränglig
Den lindar sina värnande händer om din längtan bort
Berättar sagostegens stämma.
Det finns knutar av mångahanda slag
En del knutar knöts för att hålla samman
Andra knutar knöts för att hålla fast
De vilka knöts för att hålla samman, dessa löses då livet är redo
De knutar vilka knöts för att hålla fast måste redas ut med varsamma händer
Dessa är trasselhärvor vilka lagts utanför grunden
Av blind så kallad hjälpargärning vilken är stjälpargärning.
det går inte att bortse från att förmågan finns,
däremot finns behov av skolning till att medvetandegöra den,
då icke till pengaförtjänst,
det är inte det den är avsedd till.
*
Allt för att känna närhet
älskade dröms frånvaro
stegen är så vemodsfyllda
markerna så oändligt vackra
de skär upp mitt bröst
hjärtvingar flyger ur
söker dina händer
himlen är pärlemor
den goda solen bar slöjljus denna dag
den goda solen smekte med solhand
mjukt undan slöjan
kände min panna beröras öppnas
pärlor havspärlor söker dina sannögon
den goda solen smekte med solhand
mjukt undan slöjan
slöja faller över träd
älskade träd bär regnbågsfjädrar
ser dem rista håret
regnbågsfjädrar far vind söker dina spår
vinden smeker stilla marker gnistor
gyllengnistor virvlar lätt
nu börjar himlen sakta glöda
tvagar mig borstar håret silverstrålande
doftar rosenlunden
huden skimrar
vill vara vacker
skrudar mig till drömljus
det är så märkligt såg en silverhand sträckas fram
älskade dröms frånvaro lämnar boplatsen
silverhanden sluter mig inom
vi färdas vida
nu så står jag vid klippans fot
sakta öppnas klipphänder
är i en grotta
ett bloss
en gnista tändas i mina fingrar
tänder facklor fackelskålar i
grottans väggar skimrar
rodnande gyllenguld
golvet är täckt med vita hudar
en eld brinner stilla
mantel faller av min kropp
lägger mig uttröttad ned
lågor sjunker sakta
ser in i älskad eld sluter ögons vemod
känner dig
din kropp nära min
din andedräkt mjuk
doften av skog fristeg
din huds värme
dina armar är trygga runt mig
sakta smeker du undan vemodet
din hand sluter mitt bröst
du är nära
känner hem
älskade dröms frånvaro
du vågade aldrig visa ditt ansikte
du vågar inte visa ditt ansikte
nu sinar min livskälla
sakta
sakta
älskade dröms frånvaro
jag breder nu ut min hud över markerna
detta för att känna beröring
jag har sett dina ögon brista
såg dig
lägga huvudet bakåt
hörde dig
yla stjärnlinjer i natten
stammarna
frös till is
av dina smärtslingor
gnistor steg upp
föll eldring
runt dig
jag såg dig
i de tommaste av länder
i tomlands
mörker
lade mina hjärtvingar runt dig
säg icke förlåt
då vet jag att du flyr
be mig icke om förlåt
då vet jag att det upprepas
jag såg dig
pressa dina händer hårt samman
söka hålla din andning åter
din ljusandning
pressade ut dina fingrar
tillsade dig liv
jag ser
dina ögon helas av regnbågsbrunnen
jag ser dig sitta
vid elden
berätta för mig
om sagolandet
om de violetta frukterna
om pärlfrukterna
berätta för mig
om cikadornas tystslingor
berätta för mig
om tältdukarnas vita segel
om bjällrornas sånger
om de varma färgerna mot min hud
berätta för mig
om sandstensklippporna
om havets mjuka smekning
om vågens möte med strandbågen
berätta för mig
om hur stjärnorna kysser natthimlen
till gryning
där
sjunker jag in
i är
rena
klara
se deras ljus
givna av själens källa
källan till ljus
se dina tårar träs på silverne tråd
hör sångerna
se
skimmerlågor brinner
stilla
väggar rodnar
guld
väver stilla ro
tysta
andas
stegen
ögon vilar i
vita vågor lindas
lindas
runt boplatsens knutar
löser upp
tinderögon
glittrar
bokstavsfras
många bilder kommer,
de stiger fram är en vackerfamn att vara i,
det skänker mig glädje att de talar,
att orden öppnar upp okända vatten vilka inte är okända,
De har gjorts okända. en illusionistisk slöja har lagts över,
det enda vi behöver göra är egentligen att med handen mjukt svepa den undan.
hand
vackerhand
smek ögats linjer fria
kanske är det så att de sanna orden är;
ser havet
isen lägger sin mantel över
isbrytaren plogar
de sånger vilka stiger är de sånger vilka lades över
snö
is
huvud
tanke
då tanken
huvudet måste arbeta för hårt,
då själen inte tillåts leva blir huvudet överhettat,
livet blir tungt,
tyngande;
det enda vi behöver göra är egentligen; ser gesten av
hur handen obemärkt stryker smeker ögonen eller pannan vid trötthet
hör utandningssucken
kanske de sanna orden är isbrytare
isen
snön
kyla vilken egentligen är värme
i livets balans är stegen varma tanken är kall
skänker därigenom sanna möten,
inte färgade,
inte gjorda,
Inte uttänkta.
vad är seende
är inte det att vara vaken inför
att vara lyhörd
öppen
det sägs att det är en gåva och visst är det en gåva
svårt är det för många att inse att det inte alltid är en lätt gåva
ser slagrutan framför mig
ett ovärderligt redskap
åter är det där
är jag öppen
eller vad är det
tanken förklarar vetenskapligt själen berättar en annan saga
båda vet ur vilken ström sagan är
att vara medial eller eller
är modernt populistiskt,
det går inte att bortse från att förmågan finns,
däremot finns behov av skolning till att medvetandegöra den, då icke till pengaförtjänst, det är inte det den är avsedd till.
skimmerlågor brinner stilla
rummets väggar
rodnar guld
gyllene
i natten andas snö
stilla vågor runt husets knutar,
knutar kan vara så mycket,
kan vara sammanhållande,
stadgande
stödjande
knutar kan vara knutar vilka skall lösas.
för längesedan vävde jag stickade jag,
ser trasselhärva,
inför mötet med trassel erfordras det verkligen tålamod,
har sett de vilka tar fram saxen - klipp klipp.
Det finns ett sätt och det är att skaka härvan,
skaka in luft i den
så
varsamt reda ut trådarna,
se var de leder följa dem istället för att bända dem.
jag har inte varit duktig på att skriva brev,
varför skall jag vara duktig - ja, det undrar jag
det stiger fram så många bilder
vackra
ibland har jag svårt att hinna med dem, just nu lever en bild djupt inom,
ser den ser den inte
duktig,
du vet att jag tycker om att skriva
jag vet att du åter undrar
du behöver inte undra
att jag inte har skrivit har inte med dig att göra
det har enkom med mig att göra
det är så att jag känner mig slocknad
ser ljus brinna
ser lågan
ser den slockna
vet att den tänds igen
jag har så ofta snuddat vid mitt liv
stegen
just nu är jag så oerhört tacksam att det finns vänner runt mig,
vet inte hur jag skulle orka utan dem
ändå vet jag att det
alltid
löser sig till slut
ändå är inte det min upplevelse denna gång
det brukar svepa en vinge runt
kanske är det den vingen vilken gör att jag känner mig avskärmad
jag vet inte
söker inte hindra inte stoppa,
följer
ser
lyssnar
vi har så lätt för att stoppa smärta med piller och allsköns snabbvägar
ibland måste vi våga följa
det gör ont
*
så är det med tanken
blixtrande klar, gnistrande ren
så bäddas den in i mjuka slöjor; dimma då kölden släpper.
Dimman kan upplevas ogenomtränglig
Då du lever med den – i den kan du uppleva vad dimman är
Den är vilodimma
Vilotanke
Den sjunde dagen vilade han
Såg allt det vackra.
Den sjunde sonen
De första sju åren är lära gå steg, varför den sjunde sonen; varför inte den sjunde dottern.
Det manliga väsendet är ”vilja” – viljetanke.
Då du ser mannen vara fader, vandringsman; den vilken visar världen, då du ser modern vara omfamn berättar dessa bilder varför vi säger den sjunde sonen i de första sju åren. Så vandrar den sjunde dottern in, hon dansar in, sjunger, rör sig
Känner
Upplever det barnet smakat
Är det sant
Utropar barnet vid nio års ålder
Är
Det
Sant
Själen vaknar
De finner varandra
I balans möts de
I balans är tanken
Triangeln lever
De tre vägarna lever
Jaget vaknar vid tjugoett års ålder
I mitten är ögat
Ögat skådar; strålar där är orden:
I andens ljus strömmar själens skönhets sannhet lever tankens kraft jaget leder stegen i andens värme
Dimman faller in
Faller över
Dimman är icke ogenomtränglig
Den lindar sina värnande händer om din längtan bort
Berättar sagostegens stämma.
Det finns knutar av mångahanda slag
En del knutar knöts för att hålla samman
Andra knutar knöts för att hålla fast
De vilka knöts för att hålla samman, dessa löses då livet är redo
De knutar vilka knöts för att hålla fast måste redas ut med varsamma händer
Dessa är trasselhärvor vilka lagts utanför grunden
Av blind så kallad hjälpargärning vilken är stjälpargärning.
det går inte att bortse från att förmågan finns,
däremot finns behov av skolning till att medvetandegöra den,
då icke till pengaförtjänst,
det är inte det den är avsedd till.
*
Allt för att känna närhet
älskade dröms frånvaro
stegen är så vemodsfyllda
markerna så oändligt vackra
de skär upp mitt bröst
hjärtvingar flyger ur
söker dina händer
himlen är pärlemor
den goda solen bar slöjljus denna dag
den goda solen smekte med solhand
mjukt undan slöjan
kände min panna beröras öppnas
pärlor havspärlor söker dina sannögon
den goda solen smekte med solhand
mjukt undan slöjan
slöja faller över träd
älskade träd bär regnbågsfjädrar
ser dem rista håret
regnbågsfjädrar far vind söker dina spår
vinden smeker stilla marker gnistor
gyllengnistor virvlar lätt
nu börjar himlen sakta glöda
tvagar mig borstar håret silverstrålande
doftar rosenlunden
huden skimrar
vill vara vacker
skrudar mig till drömljus
det är så märkligt såg en silverhand sträckas fram
älskade dröms frånvaro lämnar boplatsen
silverhanden sluter mig inom
vi färdas vida
nu så står jag vid klippans fot
sakta öppnas klipphänder
är i en grotta
ett bloss
en gnista tändas i mina fingrar
tänder facklor fackelskålar i
grottans väggar skimrar
rodnande gyllenguld
golvet är täckt med vita hudar
en eld brinner stilla
mantel faller av min kropp
lägger mig uttröttad ned
lågor sjunker sakta
ser in i älskad eld sluter ögons vemod
känner dig
din kropp nära min
din andedräkt mjuk
doften av skog fristeg
din huds värme
dina armar är trygga runt mig
sakta smeker du undan vemodet
din hand sluter mitt bröst
du är nära
känner hem
älskade dröms frånvaro
du vågade aldrig visa ditt ansikte
du vågar inte visa ditt ansikte
nu sinar min livskälla
sakta
sakta
älskade dröms frånvaro
jag breder nu ut min hud över markerna
detta för att känna beröring
jag har sett dina ögon brista
såg dig
lägga huvudet bakåt
hörde dig
yla stjärnlinjer i natten
stammarna
frös till is
av dina smärtslingor
gnistor steg upp
föll eldring
runt dig
jag såg dig
i de tommaste av länder
i tomlands
mörker
lade mina hjärtvingar runt dig
säg icke förlåt
då vet jag att du flyr
be mig icke om förlåt
då vet jag att det upprepas
jag såg dig
pressa dina händer hårt samman
söka hålla din andning åter
din ljusandning
pressade ut dina fingrar
tillsade dig liv
jag ser
dina ögon helas av regnbågsbrunnen
jag ser dig sitta
vid elden
berätta för mig
om sagolandet
om de violetta frukterna
om pärlfrukterna
berätta för mig
om cikadornas tystslingor
berätta för mig
om tältdukarnas vita segel
om bjällrornas sånger
om de varma färgerna mot min hud
berätta för mig
om sandstensklippporna
om havets mjuka smekning
om vågens möte med strandbågen
berätta för mig
om hur stjärnorna kysser natthimlen
till gryning
där
sjunker jag in
i är
lördag 19 december 2009
19 december 2009
I skymning
lindas tysthet runt
silverslöjor
vita
klingande bjällror
kölden andas
knarrsteg
gnistersteg
höres
levande lågor,
omger mig alltid med levande ljus egentligen
tycker jag inte alls om el
men allt har en god ö då vi ser den.
En fråga ställs; har du det bra
ser en vacker trappa,
det finns trappsteg vilka är
tungtrampade
söker vända dem, är bara lite trött mycket
det finns en trappa
livets trappa
livsinnehållstrappan
varje steg, trappsteg är ett livssteg
en del av stegen är nötta, kanske av din tvekan du har stigit, slipat fram och åter
kanske har plankor brustit, kanske har tårar fått dem att murkna
kanske har trappstegen fått åverkan av andra händer
hur det nu är så har trappan behov av att ses över
trappan kan symboliska vara dina kroppar
i det fysiska i den fysiska världen
varat kanske du inte mår bra
de andra kropparna mår bra
så mår du bar eller
dåligt.
Du vet att dessa trappsteg behöver omvårdnad
Kärlek
Tålamod
Tålamod mer än tillit
Stegen helas av oss och därigenom av dig. Nu höjes röster; du kan inte må bra i själen om kroppen ej mår bra, du kan inte må bra i en endaste av kropparna om du i det fysiska ej mår bra. Vid det här laget vet du att det är fullt möjlgt att må bra i de andra kropparna eller i de andra väsensleden även om tillvaron andas svår, det vet var och en vilken stått inför den största smärtan; det är det människan benämner nära döden upplevelse; det ljuset stannar kvar inom. Därav blir det jordiska många gånger svårvandrat. Det är inte att ljuga; vara osann; vilket du ibland känner då du strömmar ditt ljus och din värme vidare samtidigt som du känner dig slocknad. Du vare sig ljuger eller är osann. Du har en uppgift och du vandrar den till fullo.
Sakta lyfts tyngden av
Sakta lyfts skulden av
Den skuld vilken pålagts dig den dag du föddes. Du skriver vackra bilder,
skala lök framkallar vackertårar
renar ögats lins
de yttre skalen gör lite ont mycket
Levande ljus är helande
så
blickar ut in i ett underbart vinterlandskap
det kom till mig;
så skall stegen vara
gnistrande klara
snö är inte kall
de vilka hamnat vilse i snöländer
räddas genom att gräva ned sig
i snö
i mötet
i livsmöten
skall våra ögon vara
iskalla
innan
vi släpper in
Jupiter ser framåt
fram in i den nya solen
Solen omfamnar ser Moder Måne
Jupiter siar ser dem omfamna varandra
Mars strider värnar höljer om Solens och Månens kärlek
Merkurius helar sångernas brustna stämma
Venus förenar aftonens sånger in i morgonens ljus
så blommar soldalens och måndalens ljuvliga sånger
Ibland undrar du ofta undrar du varifrån orden
Bilderna kommer
Du sitter helt stilla så berättar vi veckan för dig
Visst är det en vacker bild att börja med Jupiter – det är ju ur planetarisk aspekt, det är dock allom bekant att Jupiter är ett gudanamn liksom Zeusguden över alla gudar himlens ljusets gud, själen strålar i andens ljus.
I mytologin var ju Mars Jupiters son och så vidare, vi kan trasa sönder bilden i det oändliga, tillåt den vackra väven att vara.
Du har även gång på gång sett snövidderna med spår en vind har andats och du ser sanden virvla mjukt, i nästa stund befinner di dig i havet och ser samma fenomen. Du ser hur något vilket liktydigt är tungt virvlande tinderstiga upp. Du ser hur tyngden löses upp.
Det du i natten upplevde var att skotta snö, eller snarare at använda en snövagga, en plog vilken du skjuter framför dig. I skrivandets stund ser du en swimmingpool täckt av en presenning för vintervila, våren anländer och du ser den rullas av. Då snö plogas undanröjes är bilden likartad, speciellt vid tö, då rullas täcket av.
Vad har nu detta med tyngd att göra.
Snö kan vara hur lätt som helst att skotta, ett enda stort gnistregn, så är det då det är kallt, mycket kallt. Visst är det tungt, men ändå är det en lättare börda.
Så infaller tö. Snön blir mycket tung att fösa åt sidan för att frilägga synliga vägar.
Den kalla vädersnön är lätt sade vi, tanken har klarnats, vi har sagt att tanken, huvudets pol har behov av kyla, då är stegen de steg de är, de är inte skenbilder.
I töväder sker det, det är för mycket värme i pannloben, stegen synes icke.
Det är tungt
Mycket tungt, vi behöver inte orda mycket runt detta, bättre är att skotta i tö för att verkligen känna hur fötterna dras ned, hur snön väger ton. Så med ens blir det kallt medan du skottar – du känner verkan omedelbart.
Kroppen faller tungt ned in i havsbotten
Studsar mjukt
Mjukas upp
Sand virvlar
Kroppen ”dras” genom havets botten
Stiger befriad upp,
Dånande
dånande oceaner
salta hav
örontrumma sprängs
vågor stiger
höga
kastar mig i
virvlar
liv
dras in
vackerbubblor stiger
tyngdlös
flyter
dröm
vassa stenar
löses
grus virvlar gnistkaskader
strand breder ut välkommenhänder
hav lägger mig
däri
trenne
trenne fjädrar lämnade du på min kudde
trenne fjädrar doftar friskog
flätade dem in i hår
lyfte fågel ur bröst
flyg fågel
flyg
tina de frysta stegen
*
Vackervän
väntar
dina ögon i mina händer
väntar
dina steg i mina spår
väntar
dina hjärtvingar om mig
väntar
vårt hjärtas sånger
stiger inom
där
stiger inom
i träds toppar skymtar guldöga
köldvärme klar
sköljer
äng
skymningshänder faller mjukt om
tystnad stiger
hög
isberg
i natten gnistrar regnbågens sömnad
nålar vandrar
skyttel viner
stavar leder steg
snöklarnad andedräkt skimrar
jag står på ett högt isberg
lägger mina händer
kringom
smält
smält
ditt hjärta skimrar vackerljus
smält i den andning
du
mäktar
lägger mitt hjärta runt
ser en droppe
leende
stiga
fall
alldeles
alldeles i utkanten av gulddalen
där guldsjön har sina vatten
där guldbladen glimmar i trädens kronor
där guld är solsånger
alldeles i utkanten av denna dal fanns ett rike
av eget val lagt i utkanten av
detta rike fann aldrig modet till insteget det kändes alltför tungt
blev därför ett sken av guld
till detta rike vändes en av jungfrurna i månmoderns rike
en av stjärnjungfrurna vände blicken in
kände rikets längtan
kände rikets avstängda källa
hon lämnade månsilverdalen en dag i senvinterns dalar
hon bar en gåvokorg i sitt bröst
kanske den kan hela rikets längtan
rikets närhetstörst
hon iakttog utkantsrikets rörelser
anade icke fara
sträckte fram sitt hjärtas hand
utkantsriket strålade vackert
överhöljde henne med pärlors regn
dolde klorna bak händer bak slutna läppars gömslen
stjärnjungfrun lagade utkantsrikets kläder
tvagade dem rena
doftade kärlek i
hon litade till
utkantsriket hade funnit ut att
just denna av månmoderns jungfrur hade givit upp hoppet
hoppet om mansnärhet
nu droppade utkantsriket hoppets droppar
drick min vackra hoppets klara källa
hon anade aldrig
kände dock
något
så en dag av alla dessa dagar tog utkantsriket hoppet åter
nej du min sköna det ger jag allt
till ett vackrare kvinnobröst
så vände utkantsriket ryggen till
stjärnjungfrun är åter i månsilverdalens hägn
lyssnar till stegen
ser guldtrådar silvertrådar vävas in i
varande för varandra i kärlek
till kärlek
(med ens ser jag en valnöt i skal- ja gulddalen och silverdalen ligger sida vid sida är i varande varandra)
*
ja det gör jag; känner din värme
det är gott i dessa dagar
där nätterna är
vakna
länge beundrade jag träden
en gran är mjukslöjad
länge
beundrade
jag
insåg
steg in i bilden
är träden
är mjukslöja
sol finner
regnbågsfjäder
finner
vind
ja; det är en vacker gnistrande skönhet
länge beundrade jag
stiger in
känner det verkliga
jaget
är
du
lindas tysthet runt
silverslöjor
vita
klingande bjällror
kölden andas
knarrsteg
gnistersteg
höres
levande lågor,
omger mig alltid med levande ljus egentligen
tycker jag inte alls om el
men allt har en god ö då vi ser den.
En fråga ställs; har du det bra
ser en vacker trappa,
det finns trappsteg vilka är
tungtrampade
söker vända dem, är bara lite trött mycket
det finns en trappa
livets trappa
livsinnehållstrappan
varje steg, trappsteg är ett livssteg
en del av stegen är nötta, kanske av din tvekan du har stigit, slipat fram och åter
kanske har plankor brustit, kanske har tårar fått dem att murkna
kanske har trappstegen fått åverkan av andra händer
hur det nu är så har trappan behov av att ses över
trappan kan symboliska vara dina kroppar
i det fysiska i den fysiska världen
varat kanske du inte mår bra
de andra kropparna mår bra
så mår du bar eller
dåligt.
Du vet att dessa trappsteg behöver omvårdnad
Kärlek
Tålamod
Tålamod mer än tillit
Stegen helas av oss och därigenom av dig. Nu höjes röster; du kan inte må bra i själen om kroppen ej mår bra, du kan inte må bra i en endaste av kropparna om du i det fysiska ej mår bra. Vid det här laget vet du att det är fullt möjlgt att må bra i de andra kropparna eller i de andra väsensleden även om tillvaron andas svår, det vet var och en vilken stått inför den största smärtan; det är det människan benämner nära döden upplevelse; det ljuset stannar kvar inom. Därav blir det jordiska många gånger svårvandrat. Det är inte att ljuga; vara osann; vilket du ibland känner då du strömmar ditt ljus och din värme vidare samtidigt som du känner dig slocknad. Du vare sig ljuger eller är osann. Du har en uppgift och du vandrar den till fullo.
Sakta lyfts tyngden av
Sakta lyfts skulden av
Den skuld vilken pålagts dig den dag du föddes. Du skriver vackra bilder,
skala lök framkallar vackertårar
renar ögats lins
de yttre skalen gör lite ont mycket
Levande ljus är helande
så
blickar ut in i ett underbart vinterlandskap
det kom till mig;
så skall stegen vara
gnistrande klara
snö är inte kall
de vilka hamnat vilse i snöländer
räddas genom att gräva ned sig
i snö
i mötet
i livsmöten
skall våra ögon vara
iskalla
innan
vi släpper in
Jupiter ser framåt
fram in i den nya solen
Solen omfamnar ser Moder Måne
Jupiter siar ser dem omfamna varandra
Mars strider värnar höljer om Solens och Månens kärlek
Merkurius helar sångernas brustna stämma
Venus förenar aftonens sånger in i morgonens ljus
så blommar soldalens och måndalens ljuvliga sånger
Ibland undrar du ofta undrar du varifrån orden
Bilderna kommer
Du sitter helt stilla så berättar vi veckan för dig
Visst är det en vacker bild att börja med Jupiter – det är ju ur planetarisk aspekt, det är dock allom bekant att Jupiter är ett gudanamn liksom Zeusguden över alla gudar himlens ljusets gud, själen strålar i andens ljus.
I mytologin var ju Mars Jupiters son och så vidare, vi kan trasa sönder bilden i det oändliga, tillåt den vackra väven att vara.
Du har även gång på gång sett snövidderna med spår en vind har andats och du ser sanden virvla mjukt, i nästa stund befinner di dig i havet och ser samma fenomen. Du ser hur något vilket liktydigt är tungt virvlande tinderstiga upp. Du ser hur tyngden löses upp.
Det du i natten upplevde var att skotta snö, eller snarare at använda en snövagga, en plog vilken du skjuter framför dig. I skrivandets stund ser du en swimmingpool täckt av en presenning för vintervila, våren anländer och du ser den rullas av. Då snö plogas undanröjes är bilden likartad, speciellt vid tö, då rullas täcket av.
Vad har nu detta med tyngd att göra.
Snö kan vara hur lätt som helst att skotta, ett enda stort gnistregn, så är det då det är kallt, mycket kallt. Visst är det tungt, men ändå är det en lättare börda.
Så infaller tö. Snön blir mycket tung att fösa åt sidan för att frilägga synliga vägar.
Den kalla vädersnön är lätt sade vi, tanken har klarnats, vi har sagt att tanken, huvudets pol har behov av kyla, då är stegen de steg de är, de är inte skenbilder.
I töväder sker det, det är för mycket värme i pannloben, stegen synes icke.
Det är tungt
Mycket tungt, vi behöver inte orda mycket runt detta, bättre är att skotta i tö för att verkligen känna hur fötterna dras ned, hur snön väger ton. Så med ens blir det kallt medan du skottar – du känner verkan omedelbart.
Kroppen faller tungt ned in i havsbotten
Studsar mjukt
Mjukas upp
Sand virvlar
Kroppen ”dras” genom havets botten
Stiger befriad upp,
Dånande
dånande oceaner
salta hav
örontrumma sprängs
vågor stiger
höga
kastar mig i
virvlar
liv
dras in
vackerbubblor stiger
tyngdlös
flyter
dröm
vassa stenar
löses
grus virvlar gnistkaskader
strand breder ut välkommenhänder
hav lägger mig
däri
trenne
trenne fjädrar lämnade du på min kudde
trenne fjädrar doftar friskog
flätade dem in i hår
lyfte fågel ur bröst
flyg fågel
flyg
tina de frysta stegen
*
Vackervän
väntar
dina ögon i mina händer
väntar
dina steg i mina spår
väntar
dina hjärtvingar om mig
väntar
vårt hjärtas sånger
stiger inom
där
stiger inom
i träds toppar skymtar guldöga
köldvärme klar
sköljer
äng
skymningshänder faller mjukt om
tystnad stiger
hög
isberg
i natten gnistrar regnbågens sömnad
nålar vandrar
skyttel viner
stavar leder steg
snöklarnad andedräkt skimrar
jag står på ett högt isberg
lägger mina händer
kringom
smält
smält
ditt hjärta skimrar vackerljus
smält i den andning
du
mäktar
lägger mitt hjärta runt
ser en droppe
leende
stiga
fall
alldeles
alldeles i utkanten av gulddalen
där guldsjön har sina vatten
där guldbladen glimmar i trädens kronor
där guld är solsånger
alldeles i utkanten av denna dal fanns ett rike
av eget val lagt i utkanten av
detta rike fann aldrig modet till insteget det kändes alltför tungt
blev därför ett sken av guld
till detta rike vändes en av jungfrurna i månmoderns rike
en av stjärnjungfrurna vände blicken in
kände rikets längtan
kände rikets avstängda källa
hon lämnade månsilverdalen en dag i senvinterns dalar
hon bar en gåvokorg i sitt bröst
kanske den kan hela rikets längtan
rikets närhetstörst
hon iakttog utkantsrikets rörelser
anade icke fara
sträckte fram sitt hjärtas hand
utkantsriket strålade vackert
överhöljde henne med pärlors regn
dolde klorna bak händer bak slutna läppars gömslen
stjärnjungfrun lagade utkantsrikets kläder
tvagade dem rena
doftade kärlek i
hon litade till
utkantsriket hade funnit ut att
just denna av månmoderns jungfrur hade givit upp hoppet
hoppet om mansnärhet
nu droppade utkantsriket hoppets droppar
drick min vackra hoppets klara källa
hon anade aldrig
kände dock
något
så en dag av alla dessa dagar tog utkantsriket hoppet åter
nej du min sköna det ger jag allt
till ett vackrare kvinnobröst
så vände utkantsriket ryggen till
stjärnjungfrun är åter i månsilverdalens hägn
lyssnar till stegen
ser guldtrådar silvertrådar vävas in i
varande för varandra i kärlek
till kärlek
(med ens ser jag en valnöt i skal- ja gulddalen och silverdalen ligger sida vid sida är i varande varandra)
*
ja det gör jag; känner din värme
det är gott i dessa dagar
där nätterna är
vakna
länge beundrade jag träden
en gran är mjukslöjad
länge
beundrade
jag
insåg
steg in i bilden
är träden
är mjukslöja
sol finner
regnbågsfjäder
finner
vind
ja; det är en vacker gnistrande skönhet
länge beundrade jag
stiger in
känner det verkliga
jaget
är
du
18 december 2009
skuld är ett direkt fallande ord i uttalet
detta ord är inte ens snubblande
uttala ordet och känn hur det faller
skuld
skuld
en tyngd kan bli direkt nedslående,
Vad ser du.
jag ser ordet skuld och känner det;
ordet faller in
tynger ned,
ser jag det ur negativ aspekt är skulden en cementklump runt fötterna,
ändå får jag upplevelsen att ordet tynger nedåt,
ses ordet för det ordet är
då
ser jag det kastas, en kropp kastas i havet
sjunker
sjunker
cementklumpen drar nedåt
nu sker det
jag ser kroppen landa i havsbotten
det stiger gnistgrus upp
kroppen
sjunker, dras genom botten stiger upp eller ur.
jag ser kroppen dras ned och stiga ut ”på andra sidan”
jag får upplevelsen av att begreppet skuld är en
Illusionistisk lögn.
skulden har blivit en lögnslöja/ridå – skulden gör ett väsen underdånigt,
Böjer väsendet in i slaveri.
Ser att två poler görs, den andra polen heter makt.
skulden blir då ett maktmedel vilket bringar det ena väsendet in i det negativa beroendet.
skuld
se kärleken under lågvattens dränering
du skrev: kanske vi ibland måste samtala med skulden.
det är en god väg att sätta sig ned med skulden
inte sätta sig i brådska för att snabbt klara av samtalet
inte sätta sig ned i ett pressat schema, ett pressat tidschema; människotidsschema.
Det är en god väg att sätta sig ned med skulden och be skulden berätta sin saga.
den sagan kommer att ta många dagars nätter, nätters dagar.
vad är skulden
är skulden ett väsen att gömma sig bakom
för att slippa leva
eller
Är skulden en väg till liv.
skulden kan bli en skyddsmur vilken avgränsar livet,
livsavgränsande.
skulden görs till en slags skyddsande, en tyngdens vägledare.
Så är inte skuldens vilja. skulden är tung att bära,
den är berättelsen om det svikna hjärtats dröm
Skulden förtäljer om stegen vilka glömde hjärtats sång.
detta är bilden du ser, skulden drar nedåt, kroppen dras genom havets botten.
livet uppstiger ur hjärtats dröm
Ser vägen.
Genom att se detta är det inte svårt att förstå varför skuldens tyngd ökar ju mer väsendet stänger öronen för hjärtats sånger.
Turkosregn
I natten
förmådde jag linda av svarta sjalar
varv efter varv
såg ljus glimma mellan träd
slöt ögon i dagens steg
orkade ej möta
ostegen
skrudade mig i vit nattdräkt
lång drömmande
vit med vita spetsar
vandrade med vintermarker
barfotad
I skymning ställde jag mig i
blickade vida
vindar andades mjuka svephänder
nära
närhet
Såg himlen brinna i sjön
markerna
snögnistrande diamanter
mitt bröst är i smärta
Såg den vita dräkten skifta rodnande
purpur andades
purpurhavets mjuka vågsvall
såg ljus glimma mellan träd
fjärran
vindar andas mjuka svephänder
rösten fördes till;
jag ser dig mina värnande händer
är runt ditt hjärta
stilla stilla rosenglöd
i gryning regnade turkoser över mig
ur mina ögon lyfter jag ljus
ber vind bära det
vidare
vidaom
svartslöja
faller
över
jag känner mig slocknad
mitt inre
stiger
fram
låga tändes i handskålar
lägger den i hjärtgård
strömmar
värme
vida
om
detta ord är inte ens snubblande
uttala ordet och känn hur det faller
skuld
skuld
en tyngd kan bli direkt nedslående,
Vad ser du.
jag ser ordet skuld och känner det;
ordet faller in
tynger ned,
ser jag det ur negativ aspekt är skulden en cementklump runt fötterna,
ändå får jag upplevelsen att ordet tynger nedåt,
ses ordet för det ordet är
då
ser jag det kastas, en kropp kastas i havet
sjunker
sjunker
cementklumpen drar nedåt
nu sker det
jag ser kroppen landa i havsbotten
det stiger gnistgrus upp
kroppen
sjunker, dras genom botten stiger upp eller ur.
jag ser kroppen dras ned och stiga ut ”på andra sidan”
jag får upplevelsen av att begreppet skuld är en
Illusionistisk lögn.
skulden har blivit en lögnslöja/ridå – skulden gör ett väsen underdånigt,
Böjer väsendet in i slaveri.
Ser att två poler görs, den andra polen heter makt.
skulden blir då ett maktmedel vilket bringar det ena väsendet in i det negativa beroendet.
skuld
se kärleken under lågvattens dränering
du skrev: kanske vi ibland måste samtala med skulden.
det är en god väg att sätta sig ned med skulden
inte sätta sig i brådska för att snabbt klara av samtalet
inte sätta sig ned i ett pressat schema, ett pressat tidschema; människotidsschema.
Det är en god väg att sätta sig ned med skulden och be skulden berätta sin saga.
den sagan kommer att ta många dagars nätter, nätters dagar.
vad är skulden
är skulden ett väsen att gömma sig bakom
för att slippa leva
eller
Är skulden en väg till liv.
skulden kan bli en skyddsmur vilken avgränsar livet,
livsavgränsande.
skulden görs till en slags skyddsande, en tyngdens vägledare.
Så är inte skuldens vilja. skulden är tung att bära,
den är berättelsen om det svikna hjärtats dröm
Skulden förtäljer om stegen vilka glömde hjärtats sång.
detta är bilden du ser, skulden drar nedåt, kroppen dras genom havets botten.
livet uppstiger ur hjärtats dröm
Ser vägen.
Genom att se detta är det inte svårt att förstå varför skuldens tyngd ökar ju mer väsendet stänger öronen för hjärtats sånger.
Turkosregn
I natten
förmådde jag linda av svarta sjalar
varv efter varv
såg ljus glimma mellan träd
slöt ögon i dagens steg
orkade ej möta
ostegen
skrudade mig i vit nattdräkt
lång drömmande
vit med vita spetsar
vandrade med vintermarker
barfotad
I skymning ställde jag mig i
blickade vida
vindar andades mjuka svephänder
nära
närhet
Såg himlen brinna i sjön
markerna
snögnistrande diamanter
mitt bröst är i smärta
Såg den vita dräkten skifta rodnande
purpur andades
purpurhavets mjuka vågsvall
såg ljus glimma mellan träd
fjärran
vindar andas mjuka svephänder
rösten fördes till;
jag ser dig mina värnande händer
är runt ditt hjärta
stilla stilla rosenglöd
i gryning regnade turkoser över mig
ur mina ögon lyfter jag ljus
ber vind bära det
vidare
vidaom
svartslöja
faller
över
jag känner mig slocknad
mitt inre
stiger
fram
låga tändes i handskålar
lägger den i hjärtgård
strömmar
värme
vida
om
17 december 2009
Allt andligt liv är att anlägga en trädgård
Är att anlägga en brygga en bro mellan det vilket inte är mellan,
ändå är det ordet beskrivande;
Mellan himmel och jord.
Trädgården anläggs dels i det enskilda väsendet
samtidigt i allt,
för att det andliga livet skall vara en himmelsvid böljande mantel
erfordras den sunda viljans redskap.
Det finns sopskyfflar på skaft i lagom handhöjd; en käpp, en stav med en skyffel
att borsta, sopa ett golv är den motsatta bilden till såningsmannen ändå är det spegelbilden
är det spegelbilden; mannen sår omkrets, armen runt, hon för grödans värme in i stugan
i det så kallade moderna samhället reser sig måhända många mans/kvinnokämpare – jämlikhetskämpare inför denna bild.
Men varför det, det är inte en distinktion.
bilden av mannen – kvinnan har väl snarare blivit till en distorsion, en förvriden nidbild.
Är det då icke vackert att se mannen att se kvinnan i, hur de i balans värnar om varandra.
Denna bild av man och kvinna gör dem inte ensidiga, de är såningsman samt såningskvinna
Rörelsen – utförandet är olika ändå lika.
Du ser inom dig dansare, de skall i denna sekvens röra sig snabbt i en riktning
Mannen måste dra samman sig sin svärdsrörelse inte måste; det finns ett behov av sammandragning, rörelsen är graciös samt lätt ändå är den mer distinkt, kvinnan i denna rörelse är mer trippande fötter, en skogsälva en mjukvind
Naturligtvis måste de båda sansa sig för att erhålla balansen, annars blir det lätt att det manliga slungar svärdet medan kvinna flyger över. I ballettskolan blir det att mannen springer förbi kvinnan istället för att fånga upp henne kvinnan hon flyger förbi.
Det blir så kallat plattfall
En icke lyssnande
En icke kännande relation.
Båda är mer eller mindre soloartister.
Andesökare är utspridda över allt i öster väster nord och syd; över allt.
De är utspridda likt agnarna från vetet; de bär grovilja
Moralhjärtat glöder.
Hur skall de föras samman,
Hur skall de höras
Kan det ske med våld att de sammanförs eller vilken rörelse är det.
En gång såddes frön
Dessa frön är utspridda,
Utspridda smulor ligger på golvet
Hon sveper mjukt borste över
Sveper samman
Samlar smulor
Lägger dem i jord
Ser dem gro
Detta är det andliga livets grogrund
Gemenskap utan rädsla.
Vad är den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Färger
Blommans färger sägs ha betydelse,
Har de den betydelse vilken har givits dem eller är det så att färgerna samt blommorna låses fast av betydelsen de gives
För att detta ej skall missförstås: med i din trädgård avser vi den rent fysiska trädgården runt ditt hus din boplats ditt boningshus, det är inte din kropp vi talar om även om det lika gärna kunde vara det, vi talar alltså om din trädgård utanför det hus du fysiskt bor i. Ja, du blir snurrig för bilderna snurrar, låt det vara nu vandrar vi vidare.
I den trädgården lever en ros
En ros med skira färgkjolar
Denna ros förändrar färgerna
Från gult
Till vitt
Till anings rosa
Rosen har kommit att bli symbol för, till så mycket och rosen tycker om detta. Rosen har mycket att förtälja, detta då den inte låses fast av begrepp.
Allt levande har mycket att förtälja då det inte låses fast av begrepp
Färdiga former.
Förenklingsformer.
Den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Varje väsens ros har en färg
Färgen har en grund
Färgen skimrar
Förändras med själens upplevelser
Grunden är där
Denna själsros vårdas i ömhet av andens händer genom jagets utförande
Ut för ande.
Ut för ande själens färger
Den andliga trädgården är hjärtats rum
Det kan vara ett rum, ett kalt rum
Det kan vara en blomstrande paradisisk plats
Pardiset innebär inte ett fråntagande av er älskade kunskap det vill säga vetenskapen, däremot väcker paradiset vetenskapen
Väcker vetenskapen till urgrunden
Urgrunden är kärlekens kraft
Människan ”tvingades” lämna paradiset för att medvetet väcka vetenskapen
Vetenskapen
Konsterna.
Människan såg sig vara skapelsens grund
Det var stor oreda
Missunnsamhet
Distinktioner
Distorsioner
Stormar
Vissnanden
Utsläckanden
Allt det vilket ännu lever
Allt det vilket ännu lever vilket sakta vaggas till ro
Människan tvingades ej
Hon ville detta, däremot tvingades vi av nödvärn
Att illusionistiskt lägga en slöja eller bygga en vägg mellan, i denna vägg finns tusen och åter tusen dörrar
Nyckeln till var och en bärs i edra hjärtan
Av våra händer beskyddade.
Du ser en jättelik sil nu
Det är så; stundtals lider era hjärtan
De gråter
Smärtan gruset
Silas ur
Det rena vattnet vattnar era marker
Era himmelsmarker
Var gång en ros slår ut
Ler andens trädgård
Vad gör en trädgård levande,
Mångfalden gör trädgården levande
Du skrev
Du skriver hjärtats sånger;
Denna trädgård talar hjärtats sånger
Det finns en vacker sång ” det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam…”
Den är vacker att leva med.
Såningsmannen sår frön
Kvinnan städar renar huset
Hon bjuder in allt det vilket skänker värme
Allt det vilket icke hör därtill faller genom golvets springor eller planteras åter i jord till groende grund
Tillsammans värnar de alltid om liv
Detta
Berättar levande ljus
Ljuslågan.
*
Om nödens hand sträcks till mig av en lidande själ
varför skall jag då förvägra den min hand
Sluter om
snö
gnistrar
stjärnor tindrar
steg står i ring
vind rör vid spår
gnistor tändas
ser spåren brinna ut
är så
trött
sluter min vinge runt
vaggar mig själv
stannar
stilla
Morgonens gåva
kölddimma andas
himlen brinner
lindar röda gyllenband
i solens fingrar
ishjärta smälter
regnbågsfjädrar flyger ur träds händer
till
dig
Kastades ur din bild
isstormar viner
isspjut
klingar
ack mitt brinnande bröst blöder
kastades ur din bild
upp på klippan
mina ögon har runnit in i hav
skådar djupt
ser kvinna
i glömskelandet kastades hon upp
på klippa vass
av
dina händer
där sitter hon med ansikte i händer
i hennes händer stormar hav
ögon rinner ut
genom fingrars stelkramp
dina lögner sveper ismantlar
ögon rinner ut genom fingrars stelkramp
hör vattenfallets kaskadljus
mjuk vattendimma
smeker
om
ser henne naknad
stiga in i näckrossjön
huden skimrar gryning
en vit sten med hopp skrivet
ser isen rullas ut över sjön
vattnet
isen
råmar
minns glöden
blå röda isfjädrar
dun
gnistrar
sätter mig vid stranden
hur förklara det vilket är i bröstet
jag ger upp
i handen håller jag en vit sten
en vackersjäl har ristat in
hopp
sluter den tätt till bröst
isvingar öppnar springa
jag släpper stenen fri
ser den sjunka
Är att anlägga en brygga en bro mellan det vilket inte är mellan,
ändå är det ordet beskrivande;
Mellan himmel och jord.
Trädgården anläggs dels i det enskilda väsendet
samtidigt i allt,
för att det andliga livet skall vara en himmelsvid böljande mantel
erfordras den sunda viljans redskap.
Det finns sopskyfflar på skaft i lagom handhöjd; en käpp, en stav med en skyffel
att borsta, sopa ett golv är den motsatta bilden till såningsmannen ändå är det spegelbilden
är det spegelbilden; mannen sår omkrets, armen runt, hon för grödans värme in i stugan
i det så kallade moderna samhället reser sig måhända många mans/kvinnokämpare – jämlikhetskämpare inför denna bild.
Men varför det, det är inte en distinktion.
bilden av mannen – kvinnan har väl snarare blivit till en distorsion, en förvriden nidbild.
Är det då icke vackert att se mannen att se kvinnan i, hur de i balans värnar om varandra.
Denna bild av man och kvinna gör dem inte ensidiga, de är såningsman samt såningskvinna
Rörelsen – utförandet är olika ändå lika.
Du ser inom dig dansare, de skall i denna sekvens röra sig snabbt i en riktning
Mannen måste dra samman sig sin svärdsrörelse inte måste; det finns ett behov av sammandragning, rörelsen är graciös samt lätt ändå är den mer distinkt, kvinnan i denna rörelse är mer trippande fötter, en skogsälva en mjukvind
Naturligtvis måste de båda sansa sig för att erhålla balansen, annars blir det lätt att det manliga slungar svärdet medan kvinna flyger över. I ballettskolan blir det att mannen springer förbi kvinnan istället för att fånga upp henne kvinnan hon flyger förbi.
Det blir så kallat plattfall
En icke lyssnande
En icke kännande relation.
Båda är mer eller mindre soloartister.
Andesökare är utspridda över allt i öster väster nord och syd; över allt.
De är utspridda likt agnarna från vetet; de bär grovilja
Moralhjärtat glöder.
Hur skall de föras samman,
Hur skall de höras
Kan det ske med våld att de sammanförs eller vilken rörelse är det.
En gång såddes frön
Dessa frön är utspridda,
Utspridda smulor ligger på golvet
Hon sveper mjukt borste över
Sveper samman
Samlar smulor
Lägger dem i jord
Ser dem gro
Detta är det andliga livets grogrund
Gemenskap utan rädsla.
Vad är den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Färger
Blommans färger sägs ha betydelse,
Har de den betydelse vilken har givits dem eller är det så att färgerna samt blommorna låses fast av betydelsen de gives
För att detta ej skall missförstås: med i din trädgård avser vi den rent fysiska trädgården runt ditt hus din boplats ditt boningshus, det är inte din kropp vi talar om även om det lika gärna kunde vara det, vi talar alltså om din trädgård utanför det hus du fysiskt bor i. Ja, du blir snurrig för bilderna snurrar, låt det vara nu vandrar vi vidare.
I den trädgården lever en ros
En ros med skira färgkjolar
Denna ros förändrar färgerna
Från gult
Till vitt
Till anings rosa
Rosen har kommit att bli symbol för, till så mycket och rosen tycker om detta. Rosen har mycket att förtälja, detta då den inte låses fast av begrepp.
Allt levande har mycket att förtälja då det inte låses fast av begrepp
Färdiga former.
Förenklingsformer.
Den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Varje väsens ros har en färg
Färgen har en grund
Färgen skimrar
Förändras med själens upplevelser
Grunden är där
Denna själsros vårdas i ömhet av andens händer genom jagets utförande
Ut för ande.
Ut för ande själens färger
Den andliga trädgården är hjärtats rum
Det kan vara ett rum, ett kalt rum
Det kan vara en blomstrande paradisisk plats
Pardiset innebär inte ett fråntagande av er älskade kunskap det vill säga vetenskapen, däremot väcker paradiset vetenskapen
Väcker vetenskapen till urgrunden
Urgrunden är kärlekens kraft
Människan ”tvingades” lämna paradiset för att medvetet väcka vetenskapen
Vetenskapen
Konsterna.
Människan såg sig vara skapelsens grund
Det var stor oreda
Missunnsamhet
Distinktioner
Distorsioner
Stormar
Vissnanden
Utsläckanden
Allt det vilket ännu lever
Allt det vilket ännu lever vilket sakta vaggas till ro
Människan tvingades ej
Hon ville detta, däremot tvingades vi av nödvärn
Att illusionistiskt lägga en slöja eller bygga en vägg mellan, i denna vägg finns tusen och åter tusen dörrar
Nyckeln till var och en bärs i edra hjärtan
Av våra händer beskyddade.
Du ser en jättelik sil nu
Det är så; stundtals lider era hjärtan
De gråter
Smärtan gruset
Silas ur
Det rena vattnet vattnar era marker
Era himmelsmarker
Var gång en ros slår ut
Ler andens trädgård
Vad gör en trädgård levande,
Mångfalden gör trädgården levande
Du skrev
Du skriver hjärtats sånger;
Denna trädgård talar hjärtats sånger
Det finns en vacker sång ” det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam…”
Den är vacker att leva med.
Såningsmannen sår frön
Kvinnan städar renar huset
Hon bjuder in allt det vilket skänker värme
Allt det vilket icke hör därtill faller genom golvets springor eller planteras åter i jord till groende grund
Tillsammans värnar de alltid om liv
Detta
Berättar levande ljus
Ljuslågan.
*
Om nödens hand sträcks till mig av en lidande själ
varför skall jag då förvägra den min hand
Sluter om
snö
gnistrar
stjärnor tindrar
steg står i ring
vind rör vid spår
gnistor tändas
ser spåren brinna ut
är så
trött
sluter min vinge runt
vaggar mig själv
stannar
stilla
Morgonens gåva
kölddimma andas
himlen brinner
lindar röda gyllenband
i solens fingrar
ishjärta smälter
regnbågsfjädrar flyger ur träds händer
till
dig
Kastades ur din bild
isstormar viner
isspjut
klingar
ack mitt brinnande bröst blöder
kastades ur din bild
upp på klippan
mina ögon har runnit in i hav
skådar djupt
ser kvinna
i glömskelandet kastades hon upp
på klippa vass
av
dina händer
där sitter hon med ansikte i händer
i hennes händer stormar hav
ögon rinner ut
genom fingrars stelkramp
dina lögner sveper ismantlar
ögon rinner ut genom fingrars stelkramp
hör vattenfallets kaskadljus
mjuk vattendimma
smeker
om
ser henne naknad
stiga in i näckrossjön
huden skimrar gryning
en vit sten med hopp skrivet
ser isen rullas ut över sjön
vattnet
isen
råmar
minns glöden
blå röda isfjädrar
dun
gnistrar
sätter mig vid stranden
hur förklara det vilket är i bröstet
jag ger upp
i handen håller jag en vit sten
en vackersjäl har ristat in
hopp
sluter den tätt till bröst
isvingar öppnar springa
jag släpper stenen fri
ser den sjunka
16 december 2009
det finns möten och möten
vackermöten
bredvid mig brinner levande ljus
lev ande ljus
ljus ande lev
dessa skänker värme
milt ljus
med ens
vilket varje själ kan göra
finns skäl att släcka alla konstlade ljus
ty i dessa lågor
finns
sann
värme
unik inte genuin den finns inte
där
den finns här
den finns i allt
därmed med allt
därmed är vi
sann värme
var gång vi vågar möta skimrande ljus
se dessa vackra ansikten
se dem
I rummen brinner levande lågor
skimmerlågor
stearinljus
värmeljus
vackra lerskålar med olja
alla dessa är ljus med vekar
med veka liv
då ordet vek uttalas hänsyftar det oftast på en
till en svag länk
något vilket lätt brister
i själen vaknar bilden av skört glas
ett skört väsen
vek kan även vara stark
i den bemärkelsen att väsendet ”brister”; låter skalet falla inför mötet med sannheten.
veke och vek är inte samma ord
ändå
rör de vid varandra
de rör vid varandra ty de bär
Varmlågor i händer.
den levande lågan, levande lågor
”kastar” varmt sken uppå väggar
levande lågor
levande lågor belyser kall yta
ytan dricker varmt ljus
sitter du helt stilla och ser in i en ljuslåga eller in i eld stiger ansikten fram.
Ser du in i glödlampan bländas du.
glödlampan kom till ty människan sade sig behöva ljus
starkare ljus
ändå
Började hon tillverka skärmar för att skärma av ljuset.
Frågan är om det inte var en aning bekvämlighet med i spelet.
om det inte var bekvämligheten vilken tog över
blev kapten på skutan
nåvälan
nåvälan
slutligen kom hon underfund med att dessa glöd – lampor drack mycket energi därigenom steg energilamporna in i balsalen
med vad
med ett mildare ljus
ett behagligare ljus
sägs det
se nu glödlampan; denna har en glaskupol vilken sitter på ett fäste eller
ett fäste håller runt den
inuti finns trådar
tunna
ledande trådar
ljustrådar
ljustråden är i varje väsen livstråden
bilden av detta blir
livstråden kan se ut
intet når den
intet når den förutan att krossa glaset
tråden kan brista av slitage
av överbelastning
av lek
med mera.
en ambulans kan inte krossa glaset
Intet når den.
bilden blir att sitta i en glaskupa och iakttaga livet utan att nå
samtidigt når inte omgivningen in
det är ett avskärmat tillstånd
vilket ger ljus utan egentligt möte
människan eftertraktade ljuset gjorde eller tillverkade ett medel vilket blev överdimensionerat.
vi har gång på gång vidrört detta; en gåva ges vilken överdimensioneras, oftast i vinstsyfte
eftertraktan i de flesta av dessa stycketing är att frambära hjärtats sånger
kärlekens ljus samt värme
vad är ljus; se i klart ljus är tro visshet insikt
vad är värme; icke fysisk värme det är älska tillit förtroende
i mitten står hopp
vad är hopp
det är omfamnen av ljus samt värme
till kärlek
dagen har vandrat
kvällen har vandrat
upphör de någonsin
att
vandra
ser dem i natten
samtal
sam tal
jag stjärnsalar
ser dagen kvällen
lyfta fram ljusminnen
stjärnor tändas
i gryning andas
natten
så väver de
skönhetens väv
att stå utanför vad är
att stå innanför
finns det ett innanför utanför ett
mer och mer inte mer och mer, jag ser
Att dessa gränser är av människan gjorda.
kanske av godo, tror inte det, det är inte min upplevelse.
det stiger fram så många bilder alltid
bilderna upphör inte de är, öppna världar
goda, möjligheternas världar.
gnistfolken
gnistdansare var runt
allt bäddades mjukt in
mjukt
in
hennes hud är vitskimrande
snö är tungt
skuld är tungt
vad är skuld
vem lyfter av skulden
ibland måste vi prata med skulden
bjuda in den till samtal
varje spår är bort ... ändå
Stigarna jag skottade fram i dagens famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.
Snöstjärna smeker vindkind andas stilla andas lugnt
Ljus upplyser salen
Tusende eldskålar ur takhänder hänga kristallkronor prismaljusen dansar ur taken hänga istappar fyllda med pärlor droppar liv
Klanger
Kling klingande silverklocka
Släden viner genom vinterlandskap
Snömoln virvlar
I salen böljar sidenkjolars frasande sång doftande kamelia pryder hennes hår han för henne rak i ryggen ena handen om andra handen om
Snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse
Tar på mig varmkappa lindar sjal runt den vackra sjalen trär fötterna i stövlar stiger in i natten in i snölandskapets gnistor står helt stilla ser andedräktens blommor känner kind rodna stjärnor ler tinderljus jag sträcker ut handen den möts av tomhet andas djupt följer stigen den är där snö omfamnar fötterna mjukt snön är inte vit i natten är den indigo pärla rinner sakta ur ögonvrån lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte följer stigen lyssnar till skönhetens andning det värker i bröstet
rosor stå bara i nattlig sal
inför mina ögon skrudar de sina stammar med djupt gröna skimrande blad
knoppar öppnas
röda rosor
vita rosor
doftar
det är svårt att andas jag rycker mig loss vandrar in i ängens famn ser alla dessa konstlade ljus runt ändå; det andas hemtrevnad jag känner allas deras ansikten de är godfolk det gör ont i bröstet vänder ansiktet bort åter far handen ut jag börjar säga; kom vi springer handen möter tomhet ängen hälsar mig jag lägger mig ned i snöhav vänder ögon in i stjärnhav hur oändligt goda är de så fyllda med tröstord armar och ben rörs ut och in
en ängel är i ängens famn
så skönt det vore
ligga kvar
snö
snö
täck mig
tår rinner sakta fram ur ögonvrå lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte reser mig bär snömantel
följer stigen den stig jag vandrat så många gånger, markerna känner mins steg räds dem ej, skogen andas doftar omfamnar ensamstegen
det gör ont i bröstet
det är i dessa nätter skönhetsnätter då skimmerljusen brinner värme
då stjärnor lever orden
då allt är tyststilla
själen fylls av
vandring
sträcker ut handen känner intet svar
tar av vanten
kanske
handtomhet
vandrar över bäcken följer stigen ser berget de stora stenarna skogsfolkens boplats
den största stenen i vars famn jag brukar vila under sommarvandring
stannar förmår inte ta ett steg
sjunker samman
gråten rullar lavin
snö faller
täcker mig
gnistfolken lindar händer runt lyfter stegen
står vid boplatsen
hade glömt stänga dörren
en vidöppen famn hälsar mig välkommen
sakta trär jag av stövlar
lindar av sjal
sveper av varmkappa
det knastrar i vedspisen
sätter mig tätt invid
känner
värme
det gör ont i bröstet
är svårt att andas
vaggar mig
in i sömn
Stigarna jag vandrade i nattens famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.
Till vackerprinsen
den lille står i havet tinderögon ler
kupar händer om hav
tinderdroppar dansar runt
pärlskratt
finner vind
far om
hösten andas lövglitter
små fötter dansar fnitter
den lille står i havet tinderögon ler
kupar händer om löv
tinderdroppar dansar runt
pärlskratt
finner vind
far om
sidenvindar vita böljar
lindas kjolvarv
kupar händer om snö
tinderdroppar dansar runt
pärlskatt
finner vind
slår
sakta
ut
i vinteräng stiger stjärnhängen
in i trädens fingrar
klingar
klarljus
den lille står i havet tinderögon ler
jag älskar dig vackerprins
Parallellsteg
barfota fjärilssteg
i sommaräng bar jag klädnad grön
av maskrosor band jag kransar
solsteg rörde vid händer
vitsaft
bar bilder
av vinterängder
händer kupades vid källan av hav
sköljde ögon rena
stjärnsteg andades
denna natt bär jag djupblå sammetsmantels
böljande mjukhav
pälsbrämad kapuschong
inramar
ansikte
trädsal gnistrande bjuder in
pärlstickors mjuka penslar
målar kinder röda
kännfingrar knäpper upp silversmycke
mantel faller ljudlöst
månstrimma
skär upp mörker
sitter i vinterdiadem
borstar håret mjukt
flätar in silverne gyllenband
i vinteräng bär jag klädnad röd
allt för att känna rosenlundens befrielseljus
det är vackra själsvandringar i dessa dagar
nätter
stjärnor är över oss under oss
tror vi
de är inom oss
genom våra ögon strålar de
de öppnar djupen
sanndjupen
de är
djupt inom oss
så vad är djup
är det en avgrund
är det mening eller hellre
innebörd
mening har blivit ett missbrukat ord
ändå
ett
så
vackert ord
*
språket är
för mig
liv
varje ord varje bokstav
en
droppe
droppar
gör hav
hav renas
genom
vår ordvördnad
gyllenlövet och mannen
gyllenlöv
svävade vindvida
lades framför barns fotvagga
lägg dig i min famn
barnet vaggades stillsteg
växte hjärtblads
lugn
ur barnet steg en man
gyllenen mantel lades över mansaxlar
vandra i min famn
mannen hör berättarvind
ger orden
vida
mina systrar säger mig
mina systrar säger mig
du är nära
längst in
förvarade jag silverne nål
i en ask
snidad av elfenben
långväga från
given av ålderhands plirögon i kärlek
en natt under stjärnträdet
stod okänd inför mig
lyft lock av ask
tag din nål
i många månvarv lyssnade jag söm
klädnad vit såg jag antändas
klädnad vit lades i aska
inom en av
dessa
nätter
stod okänd inför mig
älskade vandra
en natt satt jag under stjärnträdet
såg mig vandra i klädnad vit
varmhand omfamnade
min hand
klädnad vit rodnade purpur
mina systrar säger mig
du är nära
glödlampetankar
i rummen brinner levande lågor
skimmerlågor
stearinljus
värmeljus
vackra lerskålar med olja
alla dessa är ljus med vekar
med veka liv
då ordet vek uttalas hänsyftar det oftast på en
till en svag länk
något vilket lätt brister
i själen vaknar bilden av
skört glas
ett skört väsen
vek kan även vara stark i den bemärkelsen att väsendet ”brister”;
låter skalet falla inför mötet med sannheten.
veke och vek är inte samma ord
ändå
rör de vid varandra
de rör vid varandra ty de bär
varmlågor i händer.
den levande lågan
levande lågor
”kastar” varmt sken
upp på väggar
levande lågor
levande lågor belyser kall yta
ytan dricker varmt ljus
sitter du helt stilla och ser in i en ljuslåga eller
in i eld stiger ansikten fram.
ser du in i glödlampan bländas du.
glödlampan kom till ty människan sade sig behöva ljus
starkare ljus
ändå
började hon tillverka skärmar för att skärma av ljuset.
frågan är om det inte var en aning bekvämlighet med i spelet.
om det inte var bekvämligheten vilken tog över
blev kapten på skutan
nåvälan
nåvälan
slutligen kom hon underfund med att dessa glöd – lampor drack mycket energi
därigenom steg energilamporna in i balsalen
med vad, med ett mildare ljus
ett behagligare ljus
sägs det
se nu glödlampan; denna har en glaskupol vilken sitter på ett fäste eller
ett fäste håller runt den
inuti finns trådar
tunna
ledande trådar
ljustrådar.
ljustråden är i varje väsen
livstråden
bilden av detta blir
livstråden kan se ut
intet når den
intet når den förutan att krossa glaset
tråden kan brista av slitage
av överbelastning
av lek
med mera
en ambulans kan inte krossa glaset
intet når den.
bilden blir att sitta i en glaskupa och iakttaga livet utan att nå
samtidigt når inte omgivningen in
det är ett avskärmat tillstånd
vilket ger ljus utan egentligt möte
människan eftertraktade ljuset gjorde
eller tillverkade ett medel vilket blev överdimensionerat.
en gåva ges vilken överdimensioneras, oftast i vinstsyfte
eftertraktan i de flesta av dessa stycketing är
att frambära hjärtats sånger
kärlekens ljus samt värme
vad är ljus; se i klart ljus; tro visshet insikt
vad är värme; icke fysisk värme; älska tillit förtroende
i mitten står hopp
vad är hopp
omfamnen av
ljus samt värme
till kärlek
vackermöten
bredvid mig brinner levande ljus
lev ande ljus
ljus ande lev
dessa skänker värme
milt ljus
med ens
vilket varje själ kan göra
finns skäl att släcka alla konstlade ljus
ty i dessa lågor
finns
sann
värme
unik inte genuin den finns inte
där
den finns här
den finns i allt
därmed med allt
därmed är vi
sann värme
var gång vi vågar möta skimrande ljus
se dessa vackra ansikten
se dem
I rummen brinner levande lågor
skimmerlågor
stearinljus
värmeljus
vackra lerskålar med olja
alla dessa är ljus med vekar
med veka liv
då ordet vek uttalas hänsyftar det oftast på en
till en svag länk
något vilket lätt brister
i själen vaknar bilden av skört glas
ett skört väsen
vek kan även vara stark
i den bemärkelsen att väsendet ”brister”; låter skalet falla inför mötet med sannheten.
veke och vek är inte samma ord
ändå
rör de vid varandra
de rör vid varandra ty de bär
Varmlågor i händer.
den levande lågan, levande lågor
”kastar” varmt sken uppå väggar
levande lågor
levande lågor belyser kall yta
ytan dricker varmt ljus
sitter du helt stilla och ser in i en ljuslåga eller in i eld stiger ansikten fram.
Ser du in i glödlampan bländas du.
glödlampan kom till ty människan sade sig behöva ljus
starkare ljus
ändå
Började hon tillverka skärmar för att skärma av ljuset.
Frågan är om det inte var en aning bekvämlighet med i spelet.
om det inte var bekvämligheten vilken tog över
blev kapten på skutan
nåvälan
nåvälan
slutligen kom hon underfund med att dessa glöd – lampor drack mycket energi därigenom steg energilamporna in i balsalen
med vad
med ett mildare ljus
ett behagligare ljus
sägs det
se nu glödlampan; denna har en glaskupol vilken sitter på ett fäste eller
ett fäste håller runt den
inuti finns trådar
tunna
ledande trådar
ljustrådar
ljustråden är i varje väsen livstråden
bilden av detta blir
livstråden kan se ut
intet når den
intet når den förutan att krossa glaset
tråden kan brista av slitage
av överbelastning
av lek
med mera.
en ambulans kan inte krossa glaset
Intet når den.
bilden blir att sitta i en glaskupa och iakttaga livet utan att nå
samtidigt når inte omgivningen in
det är ett avskärmat tillstånd
vilket ger ljus utan egentligt möte
människan eftertraktade ljuset gjorde eller tillverkade ett medel vilket blev överdimensionerat.
vi har gång på gång vidrört detta; en gåva ges vilken överdimensioneras, oftast i vinstsyfte
eftertraktan i de flesta av dessa stycketing är att frambära hjärtats sånger
kärlekens ljus samt värme
vad är ljus; se i klart ljus är tro visshet insikt
vad är värme; icke fysisk värme det är älska tillit förtroende
i mitten står hopp
vad är hopp
det är omfamnen av ljus samt värme
till kärlek
dagen har vandrat
kvällen har vandrat
upphör de någonsin
att
vandra
ser dem i natten
samtal
sam tal
jag stjärnsalar
ser dagen kvällen
lyfta fram ljusminnen
stjärnor tändas
i gryning andas
natten
så väver de
skönhetens väv
att stå utanför vad är
att stå innanför
finns det ett innanför utanför ett
mer och mer inte mer och mer, jag ser
Att dessa gränser är av människan gjorda.
kanske av godo, tror inte det, det är inte min upplevelse.
det stiger fram så många bilder alltid
bilderna upphör inte de är, öppna världar
goda, möjligheternas världar.
gnistfolken
gnistdansare var runt
allt bäddades mjukt in
mjukt
in
hennes hud är vitskimrande
snö är tungt
skuld är tungt
vad är skuld
vem lyfter av skulden
ibland måste vi prata med skulden
bjuda in den till samtal
varje spår är bort ... ändå
Stigarna jag skottade fram i dagens famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.
Snöstjärna smeker vindkind andas stilla andas lugnt
Ljus upplyser salen
Tusende eldskålar ur takhänder hänga kristallkronor prismaljusen dansar ur taken hänga istappar fyllda med pärlor droppar liv
Klanger
Kling klingande silverklocka
Släden viner genom vinterlandskap
Snömoln virvlar
I salen böljar sidenkjolars frasande sång doftande kamelia pryder hennes hår han för henne rak i ryggen ena handen om andra handen om
Snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse
Tar på mig varmkappa lindar sjal runt den vackra sjalen trär fötterna i stövlar stiger in i natten in i snölandskapets gnistor står helt stilla ser andedräktens blommor känner kind rodna stjärnor ler tinderljus jag sträcker ut handen den möts av tomhet andas djupt följer stigen den är där snö omfamnar fötterna mjukt snön är inte vit i natten är den indigo pärla rinner sakta ur ögonvrån lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte följer stigen lyssnar till skönhetens andning det värker i bröstet
rosor stå bara i nattlig sal
inför mina ögon skrudar de sina stammar med djupt gröna skimrande blad
knoppar öppnas
röda rosor
vita rosor
doftar
det är svårt att andas jag rycker mig loss vandrar in i ängens famn ser alla dessa konstlade ljus runt ändå; det andas hemtrevnad jag känner allas deras ansikten de är godfolk det gör ont i bröstet vänder ansiktet bort åter far handen ut jag börjar säga; kom vi springer handen möter tomhet ängen hälsar mig jag lägger mig ned i snöhav vänder ögon in i stjärnhav hur oändligt goda är de så fyllda med tröstord armar och ben rörs ut och in
en ängel är i ängens famn
så skönt det vore
ligga kvar
snö
snö
täck mig
tår rinner sakta fram ur ögonvrå lyfter den varsamt in i stjärndoft ser ljusminne ögonmöte reser mig bär snömantel
följer stigen den stig jag vandrat så många gånger, markerna känner mins steg räds dem ej, skogen andas doftar omfamnar ensamstegen
det gör ont i bröstet
det är i dessa nätter skönhetsnätter då skimmerljusen brinner värme
då stjärnor lever orden
då allt är tyststilla
själen fylls av
vandring
sträcker ut handen känner intet svar
tar av vanten
kanske
handtomhet
vandrar över bäcken följer stigen ser berget de stora stenarna skogsfolkens boplats
den största stenen i vars famn jag brukar vila under sommarvandring
stannar förmår inte ta ett steg
sjunker samman
gråten rullar lavin
snö faller
täcker mig
gnistfolken lindar händer runt lyfter stegen
står vid boplatsen
hade glömt stänga dörren
en vidöppen famn hälsar mig välkommen
sakta trär jag av stövlar
lindar av sjal
sveper av varmkappa
det knastrar i vedspisen
sätter mig tätt invid
känner
värme
det gör ont i bröstet
är svårt att andas
vaggar mig
in i sömn
Stigarna jag vandrade i nattens famn är mjukt inbäddade, varje spår är borta ändå är spåren där, stigarna är där. Snövindar lindas mjukt runt boplatsen, snö faller ser fallandet inser att snö inte faller, snöflingor snöstjärnor kristaller det finns sånger vilka är ohörbara hörbara, nej snö faller inte virvlar inte det är en mjuk tillitsfull rörelse kanske är det vinden vilken smeker eller är det snöstjärnan vilken smeker vinden.
Till vackerprinsen
den lille står i havet tinderögon ler
kupar händer om hav
tinderdroppar dansar runt
pärlskratt
finner vind
far om
hösten andas lövglitter
små fötter dansar fnitter
den lille står i havet tinderögon ler
kupar händer om löv
tinderdroppar dansar runt
pärlskratt
finner vind
far om
sidenvindar vita böljar
lindas kjolvarv
kupar händer om snö
tinderdroppar dansar runt
pärlskatt
finner vind
slår
sakta
ut
i vinteräng stiger stjärnhängen
in i trädens fingrar
klingar
klarljus
den lille står i havet tinderögon ler
jag älskar dig vackerprins
Parallellsteg
barfota fjärilssteg
i sommaräng bar jag klädnad grön
av maskrosor band jag kransar
solsteg rörde vid händer
vitsaft
bar bilder
av vinterängder
händer kupades vid källan av hav
sköljde ögon rena
stjärnsteg andades
denna natt bär jag djupblå sammetsmantels
böljande mjukhav
pälsbrämad kapuschong
inramar
ansikte
trädsal gnistrande bjuder in
pärlstickors mjuka penslar
målar kinder röda
kännfingrar knäpper upp silversmycke
mantel faller ljudlöst
månstrimma
skär upp mörker
sitter i vinterdiadem
borstar håret mjukt
flätar in silverne gyllenband
i vinteräng bär jag klädnad röd
allt för att känna rosenlundens befrielseljus
det är vackra själsvandringar i dessa dagar
nätter
stjärnor är över oss under oss
tror vi
de är inom oss
genom våra ögon strålar de
de öppnar djupen
sanndjupen
de är
djupt inom oss
så vad är djup
är det en avgrund
är det mening eller hellre
innebörd
mening har blivit ett missbrukat ord
ändå
ett
så
vackert ord
*
språket är
för mig
liv
varje ord varje bokstav
en
droppe
droppar
gör hav
hav renas
genom
vår ordvördnad
gyllenlövet och mannen
gyllenlöv
svävade vindvida
lades framför barns fotvagga
lägg dig i min famn
barnet vaggades stillsteg
växte hjärtblads
lugn
ur barnet steg en man
gyllenen mantel lades över mansaxlar
vandra i min famn
mannen hör berättarvind
ger orden
vida
mina systrar säger mig
mina systrar säger mig
du är nära
längst in
förvarade jag silverne nål
i en ask
snidad av elfenben
långväga från
given av ålderhands plirögon i kärlek
en natt under stjärnträdet
stod okänd inför mig
lyft lock av ask
tag din nål
i många månvarv lyssnade jag söm
klädnad vit såg jag antändas
klädnad vit lades i aska
inom en av
dessa
nätter
stod okänd inför mig
älskade vandra
en natt satt jag under stjärnträdet
såg mig vandra i klädnad vit
varmhand omfamnade
min hand
klädnad vit rodnade purpur
mina systrar säger mig
du är nära
glödlampetankar
i rummen brinner levande lågor
skimmerlågor
stearinljus
värmeljus
vackra lerskålar med olja
alla dessa är ljus med vekar
med veka liv
då ordet vek uttalas hänsyftar det oftast på en
till en svag länk
något vilket lätt brister
i själen vaknar bilden av
skört glas
ett skört väsen
vek kan även vara stark i den bemärkelsen att väsendet ”brister”;
låter skalet falla inför mötet med sannheten.
veke och vek är inte samma ord
ändå
rör de vid varandra
de rör vid varandra ty de bär
varmlågor i händer.
den levande lågan
levande lågor
”kastar” varmt sken
upp på väggar
levande lågor
levande lågor belyser kall yta
ytan dricker varmt ljus
sitter du helt stilla och ser in i en ljuslåga eller
in i eld stiger ansikten fram.
ser du in i glödlampan bländas du.
glödlampan kom till ty människan sade sig behöva ljus
starkare ljus
ändå
började hon tillverka skärmar för att skärma av ljuset.
frågan är om det inte var en aning bekvämlighet med i spelet.
om det inte var bekvämligheten vilken tog över
blev kapten på skutan
nåvälan
nåvälan
slutligen kom hon underfund med att dessa glöd – lampor drack mycket energi
därigenom steg energilamporna in i balsalen
med vad, med ett mildare ljus
ett behagligare ljus
sägs det
se nu glödlampan; denna har en glaskupol vilken sitter på ett fäste eller
ett fäste håller runt den
inuti finns trådar
tunna
ledande trådar
ljustrådar.
ljustråden är i varje väsen
livstråden
bilden av detta blir
livstråden kan se ut
intet når den
intet når den förutan att krossa glaset
tråden kan brista av slitage
av överbelastning
av lek
med mera
en ambulans kan inte krossa glaset
intet når den.
bilden blir att sitta i en glaskupa och iakttaga livet utan att nå
samtidigt når inte omgivningen in
det är ett avskärmat tillstånd
vilket ger ljus utan egentligt möte
människan eftertraktade ljuset gjorde
eller tillverkade ett medel vilket blev överdimensionerat.
en gåva ges vilken överdimensioneras, oftast i vinstsyfte
eftertraktan i de flesta av dessa stycketing är
att frambära hjärtats sånger
kärlekens ljus samt värme
vad är ljus; se i klart ljus; tro visshet insikt
vad är värme; icke fysisk värme; älska tillit förtroende
i mitten står hopp
vad är hopp
omfamnen av
ljus samt värme
till kärlek
15 december 2009
sätt dig i stjärnviljans vida krets
lyss till stjärnordens bud
se karga landskap
gro i dina händer
*
kärleken är att avkläda sig alla smycken är att träda in i hjärtats sång
barnet frågar aldrig vad kärlek är
barnet vet
se så enkelt detta är
låten barnen komma till mig
vad säger orden
låten barnet komma till mig
det visar att det yttre väsendet står där och ber barnet komma till sig
det vill säga; säger:
barnet är i mig jag är jag i dig
det yttre kroppen ber barnet att komma till sig
barnet är där har aldrig lämnat väsendet
det vilket sker är att det inre vägleder det yttre
blir det yttres omfamn
låten barnen komma till mig
låt det rena sinnet omfamna mig
låt det rena sinnet leda mig i ljus av värme
det talas vida om kärlek
kärleken är om
barnet är rent
ren är snön
tusenfaldigade stjärnor har du upplevt
det hårda har bäddats in i snö
det hårda är inte hårt det är det avskalade livet
skuggan har fallit av; vad är skuggan,
skuggan är det yttre
urlivet
urkärnan
är naket
våren sommaren har vandrat hösten vandrade in
markerna mjukades upp
blev nästintill gungflyn
dagar nätter blev en grå vägg
en vägg restes av grått
vad gör en sådan vägg då den görs grå
den förhindrar ett distanserat seende
ett långsiktigt seende
seendet blir vänt
vart
mer eller mindre till sig själv
fladdermusen flyger i natten sänder ut signaler
denna gråvägg
då den görs pansargrå
blir något tungflytande
oformligt
ogenomträngligt
detta ger inte långa färder
signalerna studsar åter
kanske det inte är en bra liknelse men;
moderns bäcken luckras upp inför barnets inträde i livet
inför födandet.
det hårda har behov av att luckras upp inför födandet.
hon vet när stegen nalkas
söker sig till en grotta
till en avsides plats
föder barnet
antingen själv eller med hjälp av en nära.
barnets skrik lindas runt dalar skogar berg marker
vindar viner molnseglare far
mjuka böljande segel
sluts samman
molnseglares ögon gnistrar
de ser vida
kring
kvinnor träder in i ring
svävar böljar
vita kjolar vita händer
vita fötter
stjärnögon
rosenmunnar
hud
vit
svävar böljar
virvlar
virvlar
gnistdansare
är de
blåtindrande pärlljus
vind sveper om
molnfolken släpper rörelsen fri
marker bäddas vita
skimrar
allas
färgers ljus
siden är inte en färg vit siden är allts färg
allas färg
markerna är vita sidenjordar
hon är skrudad till bröllopsfest
de vigs samman
i nattlig bädd avklädes hon allt
är naken
ler ömt kärlekens ljus
vi har talat om orden spritt dem in i vindens händer, orden lever i hjärtkammaren de lyfts därur med gärningens hand sprids de ut
i kärlek
av kärlek
i kärleken lever många färger
värme hopp ljus
tre vackra gåvor
gives
bort
det sägs att det inte går att älska om du inte älskar dig själv
barnet frågar aldrig vad kärlek är
barnet vet
se så enkelt detta är
låten barnen komma till mig
vad säger orden
låten barnet komma till mig
åter stiger bilden fram av universum av helhet
av delar i helheten
då delen är del har den avskilt sig, den bär alltid en längtan till återvändo
den är alltid välkommen åter
den avskilde har svårt att älska
den dras till det yttre
den vilken vet med insikt vet att helheten är
vet att det går att älska utan att älska sig själv
det är inte dig själv du skall älska
öva dig till att älska
det är ditt själv
då inser du
att det går att älska utan att älska dig själv
ty du älskar allhjärtat
ur det stiger hjärtats sånger
dessa förmedlas av hjärtfolkens berättargärning
så den bild du har burit med dig är;
markerna är täckta inbäddade i snö
du tar på dig varma kläder skottar fram stigar
bereder väg
du skottar av täcket
lagren
marken
den uppmjukade
uppluttrade marken synes
du känner sommarvärmens liv möta
du befinner dig i vida snölandskap
en snögrotta är där
du stiger in
det skimrar
är varmtt
isande kallt ute
varmt inne
du ser purpurljusets värme bölja genom snön.
sätt dig i stjärnviljans vida krets
lyss till stjärnordens bud
se karga landskap
gro i dina händer
*
kärleken är att avkläda sig alla smycken är att träda in i hjärtats sång
Sträcker hand
vita sidenjordar
gnistdansare virvlar
omvälvande ljus
stiger in i nattens längtansögon
sträcker handen in i blå drömmåne
ser ditt ansikte skymta genom snögnistors stjärnsvall
älskade
i nattligt drömljus höll du dina armar
runt mig
vi dansade
dansade
snö
älskade
dina armar var runt mig
lugn
trygg
värme
mitt hjärta skimrade genom bröstet
in i dina ögon
lycklig
rädslan rann av mig
lycklig
i gryningen vaknade jag mitt ansikte var vått
doftade snö
drömmen rann av mig
hörde din röst
svepa
min älskade jag skall alltid finna dig
*
Nu återstår
själen såg
oh underbara jord moder
vandrade regnbågsstegen
möttes ej av människohand
satt i gräshav drömde molnländer
kvinna satt i kammare
vävde
vävde
solvögon log kammen kammade
dunk dunk sade hjärtväven
lärften gnistrade vit
gnista föll
nu återstår
blott att
skotta
kvinnoknytet
inbäddad
vitdröm
glöder skimrande bröstpurpur
purpursnäcka
purpurfjäril bred ut dina vingar
vem vill trösta
kvinnoknytet
kläder av mig alla smycken
så ock de vita
inbäddad vitdröm
mitt hjärta brinner
oh så jag längtar efter samtal vid elden
samtal i ljustimmar
vem vill trösta kvinnoknytet
lägger drömtäcket
runt
träder in i hjärtats sång
avkläder mig alla smycken
så ock de vita
lyss till stjärnordens bud
se karga landskap
gro i dina händer
*
kärleken är att avkläda sig alla smycken är att träda in i hjärtats sång
barnet frågar aldrig vad kärlek är
barnet vet
se så enkelt detta är
låten barnen komma till mig
vad säger orden
låten barnet komma till mig
det visar att det yttre väsendet står där och ber barnet komma till sig
det vill säga; säger:
barnet är i mig jag är jag i dig
det yttre kroppen ber barnet att komma till sig
barnet är där har aldrig lämnat väsendet
det vilket sker är att det inre vägleder det yttre
blir det yttres omfamn
låten barnen komma till mig
låt det rena sinnet omfamna mig
låt det rena sinnet leda mig i ljus av värme
det talas vida om kärlek
kärleken är om
barnet är rent
ren är snön
tusenfaldigade stjärnor har du upplevt
det hårda har bäddats in i snö
det hårda är inte hårt det är det avskalade livet
skuggan har fallit av; vad är skuggan,
skuggan är det yttre
urlivet
urkärnan
är naket
våren sommaren har vandrat hösten vandrade in
markerna mjukades upp
blev nästintill gungflyn
dagar nätter blev en grå vägg
en vägg restes av grått
vad gör en sådan vägg då den görs grå
den förhindrar ett distanserat seende
ett långsiktigt seende
seendet blir vänt
vart
mer eller mindre till sig själv
fladdermusen flyger i natten sänder ut signaler
denna gråvägg
då den görs pansargrå
blir något tungflytande
oformligt
ogenomträngligt
detta ger inte långa färder
signalerna studsar åter
kanske det inte är en bra liknelse men;
moderns bäcken luckras upp inför barnets inträde i livet
inför födandet.
det hårda har behov av att luckras upp inför födandet.
hon vet när stegen nalkas
söker sig till en grotta
till en avsides plats
föder barnet
antingen själv eller med hjälp av en nära.
barnets skrik lindas runt dalar skogar berg marker
vindar viner molnseglare far
mjuka böljande segel
sluts samman
molnseglares ögon gnistrar
de ser vida
kring
kvinnor träder in i ring
svävar böljar
vita kjolar vita händer
vita fötter
stjärnögon
rosenmunnar
hud
vit
svävar böljar
virvlar
virvlar
gnistdansare
är de
blåtindrande pärlljus
vind sveper om
molnfolken släpper rörelsen fri
marker bäddas vita
skimrar
allas
färgers ljus
siden är inte en färg vit siden är allts färg
allas färg
markerna är vita sidenjordar
hon är skrudad till bröllopsfest
de vigs samman
i nattlig bädd avklädes hon allt
är naken
ler ömt kärlekens ljus
vi har talat om orden spritt dem in i vindens händer, orden lever i hjärtkammaren de lyfts därur med gärningens hand sprids de ut
i kärlek
av kärlek
i kärleken lever många färger
värme hopp ljus
tre vackra gåvor
gives
bort
det sägs att det inte går att älska om du inte älskar dig själv
barnet frågar aldrig vad kärlek är
barnet vet
se så enkelt detta är
låten barnen komma till mig
vad säger orden
låten barnet komma till mig
åter stiger bilden fram av universum av helhet
av delar i helheten
då delen är del har den avskilt sig, den bär alltid en längtan till återvändo
den är alltid välkommen åter
den avskilde har svårt att älska
den dras till det yttre
den vilken vet med insikt vet att helheten är
vet att det går att älska utan att älska sig själv
det är inte dig själv du skall älska
öva dig till att älska
det är ditt själv
då inser du
att det går att älska utan att älska dig själv
ty du älskar allhjärtat
ur det stiger hjärtats sånger
dessa förmedlas av hjärtfolkens berättargärning
så den bild du har burit med dig är;
markerna är täckta inbäddade i snö
du tar på dig varma kläder skottar fram stigar
bereder väg
du skottar av täcket
lagren
marken
den uppmjukade
uppluttrade marken synes
du känner sommarvärmens liv möta
du befinner dig i vida snölandskap
en snögrotta är där
du stiger in
det skimrar
är varmtt
isande kallt ute
varmt inne
du ser purpurljusets värme bölja genom snön.
sätt dig i stjärnviljans vida krets
lyss till stjärnordens bud
se karga landskap
gro i dina händer
*
kärleken är att avkläda sig alla smycken är att träda in i hjärtats sång
Sträcker hand
vita sidenjordar
gnistdansare virvlar
omvälvande ljus
stiger in i nattens längtansögon
sträcker handen in i blå drömmåne
ser ditt ansikte skymta genom snögnistors stjärnsvall
älskade
i nattligt drömljus höll du dina armar
runt mig
vi dansade
dansade
snö
älskade
dina armar var runt mig
lugn
trygg
värme
mitt hjärta skimrade genom bröstet
in i dina ögon
lycklig
rädslan rann av mig
lycklig
i gryningen vaknade jag mitt ansikte var vått
doftade snö
drömmen rann av mig
hörde din röst
svepa
min älskade jag skall alltid finna dig
*
Nu återstår
själen såg
oh underbara jord moder
vandrade regnbågsstegen
möttes ej av människohand
satt i gräshav drömde molnländer
kvinna satt i kammare
vävde
vävde
solvögon log kammen kammade
dunk dunk sade hjärtväven
lärften gnistrade vit
gnista föll
nu återstår
blott att
skotta
kvinnoknytet
inbäddad
vitdröm
glöder skimrande bröstpurpur
purpursnäcka
purpurfjäril bred ut dina vingar
vem vill trösta
kvinnoknytet
kläder av mig alla smycken
så ock de vita
inbäddad vitdröm
mitt hjärta brinner
oh så jag längtar efter samtal vid elden
samtal i ljustimmar
vem vill trösta kvinnoknytet
lägger drömtäcket
runt
träder in i hjärtats sång
avkläder mig alla smycken
så ock de vita
14 december 2009
en man blickar ut över träden
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
allt det vilket får plantan att sina avlägsnar de
avkläder de
oavsett nydaning, blomning, frukt eller efterbörd;
det vilket inte hör livet till
livsstegen till
skall icke vandra den vandringsleden ty det stryper flödet
för den egna vandringen
Samt medvandrarens.
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
du vill inte gärna säga rovfåglar ty du ser rovfåglarnas sanna ljus
sparvar har en gallrande effekt
rovfåglar har en gallrande effekt dessa stryper icke flödet
rovfåglar jagar inte till förlustelse
rovfåglar jagar
lyssnar
samt finner
För behov till behov.
vi kan välja att vandra in i varje detalj i denna bild,
det är en bild vilken verkligen väver in och om
i den ena stunden ser du fåglar vara ord i den andra frön
så må det vara så
Intet av det du ser förändrar bilden.
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
det är inte en fråga om att säga förlåt
oftast är det så med den vilken säger förlåt att den ber om löfte: får jag ”slå” dig igen.
var inte för snabb att uttala förlåt eller att ge förlåt
se ordet;
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består förlåtelsen
för – låt – en.
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
Så att jag därigenom finner vägen hem.
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
vingligt
Vindlikt med.
se nu den vackra gesten
de
såningsmannen har skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten kanske några hamnar i god jordmån, de faller in i olika aspekter
Det såningsmannen sår är kärlek till liv.
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
de skopade ord ur källans vatten ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon gav möjlighet till seende ljus
kanske kan du inte förstå;
eller kanske vill du inte se att dina ord är pärlor är värme
det du skänker är vare sig förstå eller föreställning.
det är inte svårt att läsa böcker, klippa ut ord här och var för att sedan säga;
De är mina.
det är inte svårt att samla ord för att sedan stapla orden
fråga dig huruvida det är liv
är det liv
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
förstå
föreställning
två mycket använda ord
kan vi stå före
för stå
eller är det själens rörelse genom andens ljus vilken frambringar livet;
ser du gryningen eller tjärnen med dimslöjor
solstrålar finner
föreställning
kan vi stå före ställningen,
är det att göra/tillverka en bild av ett liv av ett levande livs ansikte
ordstaplar är staplar
de välter vid första obalans,
de är staplar
dikt
poesi
där talar stiger bilder fram
ljus liv
det är att leva orden
däri strålar värme pärlor,
det är inte fiktiv verklighet
det är verklighet
Sagor berättar verkligheten.
ja jag skriver och målar
ser känner upplever, gör det livet lättare,
inte alls det gör mig delaktig med i allt
samtidigt har det alltid gjort mig så fruktansvärt ensam
Bland människor.
jag gråter jag sörjer
jag kan inte se förstå att de ord bilder jag för vidare, är allt det jag hör uttryckas
ändå börjar jag inse att det jag skriver det jag målar
gör
ger värme.
du skriver att du undrar om du finns du finns i allra högsta grad
det är sant att jag ser att jag upplever, det ger mig inte rätten att stiga in i dig
det är så att ofta då jag upplever stämningar strömmar ord till mig
jag vet din upplevelse av att inte finnas, den har funnits hos mig alltid
ändå vet jag att jag finns
länge var det min kropps smärta vilken fick mig att känna liv
Sakta har jag insett att molnen är vackra, molnen finns ovan oss så kan det tyckas – de är om oss i oss:
många själar upplever sig
att inte finnas
detta är en fruktansvärd marritt
denna upplevelse kan vara av att vända ryggen till, naturligtvis finns det orsaker till då detta sker. Det kan även vara att väsendet själen är helt införlivad i allt. detta ger den ensamhetskänsla bland människor vilken du så ofta skrivit om,
det är att vara om allt därmed i allt; åter detta:
Detta tillstånd ger ett utanförskap vilket är ett innanförskap.
dessa själar är kännande lyssnande
De vandrar aldrig in i liv då liven icke vill det.
dessa kännande väsen bär förmågan att känna känslan runt ett liv,
de vandrar aldrig djupare in
Inte förrän livet bjuder in.
att blicka ut över i sorg; det vill säga sluta vingar om sig sägandes;
du kan inte veta om mig och lika bra är det,
Detta är att i förväg döma ut den framsträckta handen.
varför säga; det är lika bra att du inte vet vem jag är.
åter står det avskilda/avskiljande väsendet där.
att inte finnas
den upplevelsen kan vara av eget val eller av andra orsaker
hur det än är så är det ett eget val
ty
genom att du
du finns
finns du
orden de vackra
Ur marken stiger händer
kupas runt
skimrar rubiners guld
slutes sakta
klippa
klippa
tillåt mina steg
mina ögon söker öppna mörker
stilla vind leder mitt sinne
djupt in
synes skimmerlåga
där invid sluter jag stegen
lyssnar hör mild stämma nynna
de vackra
orden
i mina händer brinner låga
jag bär den till ditt hjärta
viskar
var inte rädd för stegen
suffle
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
handomfamnen
fingrar mjukflätade
glider isär
slits isär
samvaron blir
sakta
andas
min
varma
andedräkt
rör
orden
nära
det är märkligt hur utsagda ord upplöses till intet
ändå
är de där
ty de utsades
han vandrar såningssteg
över markerna
kastar frön in i vinden sädeskorn finner bo
sover en stund
hjärtbladen gror
tror
han skördar det han sådde
ändå
är de där
ty de utsades
ord kan inte upplösas
ord varje stavelse är ett barn
språket är en ringdans
barnen dansar i ängens famn
ögon
strålar
ansiktens klara rena linjer
med solen dansar de in i livet
barfotasteg
smultron blom
smultron röda tindrar på gräsets strå
runt hennes hals tindrar kärlekens röst
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
hon sitter i skogens hägn
med ansiktet i händer
var är din
ordgärning
hon kikar förhoppning mellan fingerspringa
ser luftslottet sjunka samman
det var bara en
sufflé
ändå
är de där
ty de utsades
barnaögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
i de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
sakta svepte slöjan över deras ansikten
denna slöja är besvikelsens slöja.
lära gå
en gång lärde du dig att gå
från liggande fann du vägar;
du reste dig upp
reste dig upp ur jordvagga
så gör alla liv
allt liv
reser sig upp
ur liggande till stående
barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
De såg….fram
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser finns om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar
stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg
till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva
eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
vingligt
vindlikt med
se nu den vackra gesten
såningsmannen har
skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten
kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten
kanske några hamnar i god jordmån
de faller in i olika aspekter
det såningsmannen sår är
kärlek till liv
kanske så
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
vari består
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består
förlåtelsen
för – låt – en
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
så att jag därigenom finner vägen hem
Skopa
de skopade ord ur källans vatten
ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon
gav möjlighet till seende ljus
du
genom att du
du finns
finns du
en man…eller en kvinna
en man blickar ut över träden
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
vakar över
i skymning vandrar jag vida
i afton sitter jag vid stjärnbrättet
lägger av skruden
mjuka är mina steg
vitskimrande
smeker jag stammar stenar liv
mina ögon
glimmar kärlek
i natthav
vandrar jag i naknad himmel
berörs av hennes
stjärnfingrar
jag vakar över dig syster
ser dig
hör dina
oskodda hovar
mjukt
glädjerika
omfamnas av marker
ser din man vindflygande
ser dig
hör dig
han väntar dig
där
vid er kärleks källa
du stiger ur
era händer är i varandra om
jag lyfter mitt huvud
lägger det bakåt
ylar in i månmoders händer
hon strör stjärnljus i dina ögon
jag vakar över dig
är hos dig
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
allt det vilket får plantan att sina avlägsnar de
avkläder de
oavsett nydaning, blomning, frukt eller efterbörd;
det vilket inte hör livet till
livsstegen till
skall icke vandra den vandringsleden ty det stryper flödet
för den egna vandringen
Samt medvandrarens.
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
du vill inte gärna säga rovfåglar ty du ser rovfåglarnas sanna ljus
sparvar har en gallrande effekt
rovfåglar har en gallrande effekt dessa stryper icke flödet
rovfåglar jagar inte till förlustelse
rovfåglar jagar
lyssnar
samt finner
För behov till behov.
vi kan välja att vandra in i varje detalj i denna bild,
det är en bild vilken verkligen väver in och om
i den ena stunden ser du fåglar vara ord i den andra frön
så må det vara så
Intet av det du ser förändrar bilden.
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
det är inte en fråga om att säga förlåt
oftast är det så med den vilken säger förlåt att den ber om löfte: får jag ”slå” dig igen.
var inte för snabb att uttala förlåt eller att ge förlåt
se ordet;
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består förlåtelsen
för – låt – en.
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
Så att jag därigenom finner vägen hem.
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
vingligt
Vindlikt med.
se nu den vackra gesten
de
såningsmannen har skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten kanske några hamnar i god jordmån, de faller in i olika aspekter
Det såningsmannen sår är kärlek till liv.
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
de skopade ord ur källans vatten ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon gav möjlighet till seende ljus
kanske kan du inte förstå;
eller kanske vill du inte se att dina ord är pärlor är värme
det du skänker är vare sig förstå eller föreställning.
det är inte svårt att läsa böcker, klippa ut ord här och var för att sedan säga;
De är mina.
det är inte svårt att samla ord för att sedan stapla orden
fråga dig huruvida det är liv
är det liv
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
förstå
föreställning
två mycket använda ord
kan vi stå före
för stå
eller är det själens rörelse genom andens ljus vilken frambringar livet;
ser du gryningen eller tjärnen med dimslöjor
solstrålar finner
föreställning
kan vi stå före ställningen,
är det att göra/tillverka en bild av ett liv av ett levande livs ansikte
ordstaplar är staplar
de välter vid första obalans,
de är staplar
dikt
poesi
där talar stiger bilder fram
ljus liv
det är att leva orden
däri strålar värme pärlor,
det är inte fiktiv verklighet
det är verklighet
Sagor berättar verkligheten.
ja jag skriver och målar
ser känner upplever, gör det livet lättare,
inte alls det gör mig delaktig med i allt
samtidigt har det alltid gjort mig så fruktansvärt ensam
Bland människor.
jag gråter jag sörjer
jag kan inte se förstå att de ord bilder jag för vidare, är allt det jag hör uttryckas
ändå börjar jag inse att det jag skriver det jag målar
gör
ger värme.
du skriver att du undrar om du finns du finns i allra högsta grad
det är sant att jag ser att jag upplever, det ger mig inte rätten att stiga in i dig
det är så att ofta då jag upplever stämningar strömmar ord till mig
jag vet din upplevelse av att inte finnas, den har funnits hos mig alltid
ändå vet jag att jag finns
länge var det min kropps smärta vilken fick mig att känna liv
Sakta har jag insett att molnen är vackra, molnen finns ovan oss så kan det tyckas – de är om oss i oss:
många själar upplever sig
att inte finnas
detta är en fruktansvärd marritt
denna upplevelse kan vara av att vända ryggen till, naturligtvis finns det orsaker till då detta sker. Det kan även vara att väsendet själen är helt införlivad i allt. detta ger den ensamhetskänsla bland människor vilken du så ofta skrivit om,
det är att vara om allt därmed i allt; åter detta:
Detta tillstånd ger ett utanförskap vilket är ett innanförskap.
dessa själar är kännande lyssnande
De vandrar aldrig in i liv då liven icke vill det.
dessa kännande väsen bär förmågan att känna känslan runt ett liv,
de vandrar aldrig djupare in
Inte förrän livet bjuder in.
att blicka ut över i sorg; det vill säga sluta vingar om sig sägandes;
du kan inte veta om mig och lika bra är det,
Detta är att i förväg döma ut den framsträckta handen.
varför säga; det är lika bra att du inte vet vem jag är.
åter står det avskilda/avskiljande väsendet där.
att inte finnas
den upplevelsen kan vara av eget val eller av andra orsaker
hur det än är så är det ett eget val
ty
genom att du
du finns
finns du
orden de vackra
Ur marken stiger händer
kupas runt
skimrar rubiners guld
slutes sakta
klippa
klippa
tillåt mina steg
mina ögon söker öppna mörker
stilla vind leder mitt sinne
djupt in
synes skimmerlåga
där invid sluter jag stegen
lyssnar hör mild stämma nynna
de vackra
orden
i mina händer brinner låga
jag bär den till ditt hjärta
viskar
var inte rädd för stegen
suffle
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
handomfamnen
fingrar mjukflätade
glider isär
slits isär
samvaron blir
sakta
andas
min
varma
andedräkt
rör
orden
nära
det är märkligt hur utsagda ord upplöses till intet
ändå
är de där
ty de utsades
han vandrar såningssteg
över markerna
kastar frön in i vinden sädeskorn finner bo
sover en stund
hjärtbladen gror
tror
han skördar det han sådde
ändå
är de där
ty de utsades
ord kan inte upplösas
ord varje stavelse är ett barn
språket är en ringdans
barnen dansar i ängens famn
ögon
strålar
ansiktens klara rena linjer
med solen dansar de in i livet
barfotasteg
smultron blom
smultron röda tindrar på gräsets strå
runt hennes hals tindrar kärlekens röst
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
hon sitter i skogens hägn
med ansiktet i händer
var är din
ordgärning
hon kikar förhoppning mellan fingerspringa
ser luftslottet sjunka samman
det var bara en
sufflé
ändå
är de där
ty de utsades
barnaögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
i de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
sakta svepte slöjan över deras ansikten
denna slöja är besvikelsens slöja.
lära gå
en gång lärde du dig att gå
från liggande fann du vägar;
du reste dig upp
reste dig upp ur jordvagga
så gör alla liv
allt liv
reser sig upp
ur liggande till stående
barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
De såg….fram
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser finns om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar
stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg
till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva
eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
vingligt
vindlikt med
se nu den vackra gesten
såningsmannen har
skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten
kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten
kanske några hamnar i god jordmån
de faller in i olika aspekter
det såningsmannen sår är
kärlek till liv
kanske så
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
vari består
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består
förlåtelsen
för – låt – en
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
så att jag därigenom finner vägen hem
Skopa
de skopade ord ur källans vatten
ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon
gav möjlighet till seende ljus
du
genom att du
du finns
finns du
en man…eller en kvinna
en man blickar ut över träden
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
vakar över
i skymning vandrar jag vida
i afton sitter jag vid stjärnbrättet
lägger av skruden
mjuka är mina steg
vitskimrande
smeker jag stammar stenar liv
mina ögon
glimmar kärlek
i natthav
vandrar jag i naknad himmel
berörs av hennes
stjärnfingrar
jag vakar över dig syster
ser dig
hör dina
oskodda hovar
mjukt
glädjerika
omfamnas av marker
ser din man vindflygande
ser dig
hör dig
han väntar dig
där
vid er kärleks källa
du stiger ur
era händer är i varandra om
jag lyfter mitt huvud
lägger det bakåt
ylar in i månmoders händer
hon strör stjärnljus i dina ögon
jag vakar över dig
är hos dig
söndag 13 december 2009
13 december 2009
Människotillvarons stämma är en röst
med eller utan klang
denna röst är vingar vävda av ljus
ljuset strömmar ut
genomsköljer
stiger upp
seglar ut ur
munnen
Detta är det du skrev om de sammanpressade händernas ljus:
läser dina ord
det sprutar kraft ur dem
samtidigt känner jag din smärta
det är egentligen inte smärta jag känner
finns kanske inte ett belysande ord;det är mörker
samtidigt är detta att skriva mörker in i negativ aspekt, mörker är inte mörker
kanske är det mer bilden av kronbladsfamnen, att sluta sig inom
ljuset pressar upp fingrarna
ljuset
ofta söker vi hålla händerna i kramp runt, ett slags dödsgrepp
den höjdrädde håller i kramp runt klippan
ljuset
kan vara av många slag, vrede
det sprutar kraft ur dina ord
fingrar pressas ut
läser samtidigt; kom inte nära
du kan inte äta mig - jag tillåter det inte längre
med eller utan klang sade vi; denna röst eftersträvar alltid unison klangvärld, eftersträvar samklang. I de stunder smärtan river i människosjälen är rösten starkt påverkad; den är klanglös dock icke klanglös. Det finns röster vilka är klanglösa de innehar icke resonansbottnar,
genom lärostegen föds klangen, vi har sagt; vid skrivet uttalat vackert ord förlöses ett förvridet väsen. I skrivandet ser du händer vrida ur en skurtrasa, låt oss säga att det är en hals, den yttre påverkan vrider om halsen. Med skurtrasan torkas överflöd upp eller smuts, trasan sköljs och vrides ur, den klanglösa rösten, där har händer fastnat i dödsgrepp. Lyssna till klangen i rösten, den bär mycket inom sitt väsen, lyssna till klangen i stämman, är stämman yttre eller inre ljus, är stämman synt eller original, är ljuset articifiellt eller levande.
Alt det vilket är ostämt bär en längtan till att stämmas
Nyckelharpa är ett bra namn; nyckel harpa. Harpan är ett stränginstrument, själens strängar vibrerar, eolsharpan sjunger i himlars rymd
Himmelsk rymd är själens andehav.
Hjärtats sång är inte att medelst våld ta sig fram; denna sång är de medvetandegjorda stegen.
Det är icke ett passerande av livet, det är icke ett passivt tänkande, det är icke att aktivt tänka ut sin egen tillvaros grund eller världsgrund. Detta sistnämnda kan tyckas vara ett offensivt, hektiskt aktivt klarvaket tänkande fyllt med inspiration med rörelse, så är inte fallet ty det omedvetna är passivt.
Dessa våra ord kan tyckas märkliga, de är inte märkliga ty detta är att åsidosätta sitt inre; hjärtsången.
Att träda in i hjärtats sång är att se dessa visa folks steg
Gång på gång ser du inom dig steg/spår i markerna
Du ser människosteg
Dessa är girlanger, bladgirlanger
Du ser blad
Löv
Du ser bladens mjuka form
Varje linje
Varje ådring
Du har många gånger skrivit att varje blad/löv berättar hela trädets historia
Alla träds historia
De visa folken såg träden
De bredde ut sina spår över markerna
Detta för trädens fortgång
De höljde markerna med tecken
Dessa blad
Löv
Synliggörs i dessa nätter
Till dag
Nätter vänds till dag
Dagar vänds till natt
Varje blad är en givande hand
En skål fylld med stjärnord
Marker täcktes av deras spår
Av deras steg
De blickade in i framtiden
Såg
Hennes älskade gestalt stiga ur grottans mörker dit hon fördes av glömskans händer
Se hennes skönhet
Moder
Gudinna
Hon lyfter händer
skymningen är oändligt vacker
dagen slocknar
sakta
skymningen var inte
den är
dagen slocknade aldrig
den är
i skymningens famn
skrider hon fram
hon lyfter handen
hennes finger rör vid
pekar
mjukt
stjärnbarn vaknar
stjärnögon tändas
seende ögons ordljus
den sista taggen är den största dras sakta ut
var stigfinnare till liv
vandra med hjärtsångers bud
följ ditt inre
detta utan att skada
vandra med hjärtsångers bud
följ ditt inre
vandringsfolkens stavar
dessa äro stammar
äro andningsljus
följ ditt inre
följ ditt hjärta
tveka icke
ditt hjärta är alltets sånger
allas
allts sångljus
dalar
om jag ändå kunde känna vrede suckade kvinnan
om jag bara kunde kunde kunde
lade ögon i elden
kände flammor höga
hon blev elddans
himmel spände valv över
vind viskar
var inte
rädd
ur strupe ringlar slingrar
kraftsång
revbensbågar brister
stjärnbloss stiger
höga
dalar andas
kvinna sitter vid källa
med hjärtsånger i händer
sitter med hjärthav
ser djupt
in
Blå drömkula
lämnade
aldrig drömmolnet
dolde mitt ansikte för hoppet
vandrar i öken
sanden lindas
mjuk runt fötter
virvlar högre
virvlar
virvlar
jag bär sandstensfärgad skrud
murgrönebård
skymtar
runt
fåll
helt nära
brinner
en
en eld
tag sand i dina händer
böjer mig kupar sand
in i händer
strör den
in i eld
sätt dig vid min sida
linda dina ögon runt mig
elden skimrade
ur den
jag sitter med blå drömkula i händer
marker hav länder
andas i
slut dina ögon inom mig
sitter med alla mina hjärtsånger
i händer
viskar var mig
nära
tänk
så enkelt det skulle vara
om
’
’
’
jag var ett piano
då
skulle du kunna ta fram alla de toner du vill
stänga locket med en smäll om jag inte
tänk
så enkelt det skulle vara
om
’
’
’
jag var en bok
då
skulle du kunna läsa alla de rader du vill
ställa mig åter i hyllan
’
’
’
å samla damm
Älskade
I natt dansade snövindar
markerna är pudrade med vita pärlor
knoppar
sakta öppnar de händer
det strömmar gnisterljus in i ögonbrunnar
Älskade det är inte kyla det är värme
den vackraste värmen
den värme vilken öppnar alla hjärtsånger
vindarna virvlar ystra denna dag
himlarna andas snö
sidenjordar skall snart ligga inför dina fötter
de vackra fotstegen
blad av guld skänker du överallt
in i alla världar du besöker
runt mig andas lågor skimmerlågor
vackra blå slöjor omfamnar röda
violslöjor är de i sin kärleks omfamn
den vackraste musiken omfamnar mitt vara
Älskade du vet att jag ofta reser vida med musiken
i denna dags famn är jag
du vet var
Älskade jag har slutat drömma nu
ändå drömmer jag
ditt ansikte skymtar så ofta
mina fingerljus berör dig
min vilja är nära hudnära fingerljus
varför gömmer du dig
länge har jag lyssnat till hjärtsången
jag undrar stannar du då jag sluter mig inom
vågar du
öppnar du mig då med ditt leende
håller du armarna runt mig
då jag gör det jag är här för att göra
tröstar du mig då hjärtat brister
ser du mig bak de slutna bladen
ser du min skygghet
ser du mitt inre
ser du min kvinna
Älskade systrar
i denna dags famn seglar jag vida
jag har slutat drömma om handen
ändå drömmer jag
ty mina fingrar berättar en annan saga
ser ni mig
jag seglar högt däruppe i en molnfamn
mina ögon mitt hjärta är hos er
jag älskar er djupt innerligt
jag vet att ni alltid är hos mig med mig
ändå längtar jag efter drömmen
älskade systrar jag vågar inte hoppas
säger att jag slutat hoppas
hoppet brinner alltid
hur mycket jag än söker kväva det
så länge har jag sett hans ansikte skymta
jag har slutat hoppas
ändå hoppar jag
tidigare har jag vandrat in
i denna dags famn seglar jag vida
jag ser honom skymta
nu hoppar jag
är han den rätta
det vet vi om han tar emot mig
med eller utan klang
denna röst är vingar vävda av ljus
ljuset strömmar ut
genomsköljer
stiger upp
seglar ut ur
munnen
Detta är det du skrev om de sammanpressade händernas ljus:
läser dina ord
det sprutar kraft ur dem
samtidigt känner jag din smärta
det är egentligen inte smärta jag känner
finns kanske inte ett belysande ord;det är mörker
samtidigt är detta att skriva mörker in i negativ aspekt, mörker är inte mörker
kanske är det mer bilden av kronbladsfamnen, att sluta sig inom
ljuset pressar upp fingrarna
ljuset
ofta söker vi hålla händerna i kramp runt, ett slags dödsgrepp
den höjdrädde håller i kramp runt klippan
ljuset
kan vara av många slag, vrede
det sprutar kraft ur dina ord
fingrar pressas ut
läser samtidigt; kom inte nära
du kan inte äta mig - jag tillåter det inte längre
med eller utan klang sade vi; denna röst eftersträvar alltid unison klangvärld, eftersträvar samklang. I de stunder smärtan river i människosjälen är rösten starkt påverkad; den är klanglös dock icke klanglös. Det finns röster vilka är klanglösa de innehar icke resonansbottnar,
genom lärostegen föds klangen, vi har sagt; vid skrivet uttalat vackert ord förlöses ett förvridet väsen. I skrivandet ser du händer vrida ur en skurtrasa, låt oss säga att det är en hals, den yttre påverkan vrider om halsen. Med skurtrasan torkas överflöd upp eller smuts, trasan sköljs och vrides ur, den klanglösa rösten, där har händer fastnat i dödsgrepp. Lyssna till klangen i rösten, den bär mycket inom sitt väsen, lyssna till klangen i stämman, är stämman yttre eller inre ljus, är stämman synt eller original, är ljuset articifiellt eller levande.
Alt det vilket är ostämt bär en längtan till att stämmas
Nyckelharpa är ett bra namn; nyckel harpa. Harpan är ett stränginstrument, själens strängar vibrerar, eolsharpan sjunger i himlars rymd
Himmelsk rymd är själens andehav.
Hjärtats sång är inte att medelst våld ta sig fram; denna sång är de medvetandegjorda stegen.
Det är icke ett passerande av livet, det är icke ett passivt tänkande, det är icke att aktivt tänka ut sin egen tillvaros grund eller världsgrund. Detta sistnämnda kan tyckas vara ett offensivt, hektiskt aktivt klarvaket tänkande fyllt med inspiration med rörelse, så är inte fallet ty det omedvetna är passivt.
Dessa våra ord kan tyckas märkliga, de är inte märkliga ty detta är att åsidosätta sitt inre; hjärtsången.
Att träda in i hjärtats sång är att se dessa visa folks steg
Gång på gång ser du inom dig steg/spår i markerna
Du ser människosteg
Dessa är girlanger, bladgirlanger
Du ser blad
Löv
Du ser bladens mjuka form
Varje linje
Varje ådring
Du har många gånger skrivit att varje blad/löv berättar hela trädets historia
Alla träds historia
De visa folken såg träden
De bredde ut sina spår över markerna
Detta för trädens fortgång
De höljde markerna med tecken
Dessa blad
Löv
Synliggörs i dessa nätter
Till dag
Nätter vänds till dag
Dagar vänds till natt
Varje blad är en givande hand
En skål fylld med stjärnord
Marker täcktes av deras spår
Av deras steg
De blickade in i framtiden
Såg
Hennes älskade gestalt stiga ur grottans mörker dit hon fördes av glömskans händer
Se hennes skönhet
Moder
Gudinna
Hon lyfter händer
skymningen är oändligt vacker
dagen slocknar
sakta
skymningen var inte
den är
dagen slocknade aldrig
den är
i skymningens famn
skrider hon fram
hon lyfter handen
hennes finger rör vid
pekar
mjukt
stjärnbarn vaknar
stjärnögon tändas
seende ögons ordljus
den sista taggen är den största dras sakta ut
var stigfinnare till liv
vandra med hjärtsångers bud
följ ditt inre
detta utan att skada
vandra med hjärtsångers bud
följ ditt inre
vandringsfolkens stavar
dessa äro stammar
äro andningsljus
följ ditt inre
följ ditt hjärta
tveka icke
ditt hjärta är alltets sånger
allas
allts sångljus
dalar
om jag ändå kunde känna vrede suckade kvinnan
om jag bara kunde kunde kunde
lade ögon i elden
kände flammor höga
hon blev elddans
himmel spände valv över
vind viskar
var inte
rädd
ur strupe ringlar slingrar
kraftsång
revbensbågar brister
stjärnbloss stiger
höga
dalar andas
kvinna sitter vid källa
med hjärtsånger i händer
sitter med hjärthav
ser djupt
in
Blå drömkula
lämnade
aldrig drömmolnet
dolde mitt ansikte för hoppet
vandrar i öken
sanden lindas
mjuk runt fötter
virvlar högre
virvlar
virvlar
jag bär sandstensfärgad skrud
murgrönebård
skymtar
runt
fåll
helt nära
brinner
en
en eld
tag sand i dina händer
böjer mig kupar sand
in i händer
strör den
in i eld
sätt dig vid min sida
linda dina ögon runt mig
elden skimrade
ur den
jag sitter med blå drömkula i händer
marker hav länder
andas i
slut dina ögon inom mig
sitter med alla mina hjärtsånger
i händer
viskar var mig
nära
tänk
så enkelt det skulle vara
om
’
’
’
jag var ett piano
då
skulle du kunna ta fram alla de toner du vill
stänga locket med en smäll om jag inte
tänk
så enkelt det skulle vara
om
’
’
’
jag var en bok
då
skulle du kunna läsa alla de rader du vill
ställa mig åter i hyllan
’
’
’
å samla damm
Älskade
I natt dansade snövindar
markerna är pudrade med vita pärlor
knoppar
sakta öppnar de händer
det strömmar gnisterljus in i ögonbrunnar
Älskade det är inte kyla det är värme
den vackraste värmen
den värme vilken öppnar alla hjärtsånger
vindarna virvlar ystra denna dag
himlarna andas snö
sidenjordar skall snart ligga inför dina fötter
de vackra fotstegen
blad av guld skänker du överallt
in i alla världar du besöker
runt mig andas lågor skimmerlågor
vackra blå slöjor omfamnar röda
violslöjor är de i sin kärleks omfamn
den vackraste musiken omfamnar mitt vara
Älskade du vet att jag ofta reser vida med musiken
i denna dags famn är jag
du vet var
Älskade jag har slutat drömma nu
ändå drömmer jag
ditt ansikte skymtar så ofta
mina fingerljus berör dig
min vilja är nära hudnära fingerljus
varför gömmer du dig
länge har jag lyssnat till hjärtsången
jag undrar stannar du då jag sluter mig inom
vågar du
öppnar du mig då med ditt leende
håller du armarna runt mig
då jag gör det jag är här för att göra
tröstar du mig då hjärtat brister
ser du mig bak de slutna bladen
ser du min skygghet
ser du mitt inre
ser du min kvinna
Älskade systrar
i denna dags famn seglar jag vida
jag har slutat drömma om handen
ändå drömmer jag
ty mina fingrar berättar en annan saga
ser ni mig
jag seglar högt däruppe i en molnfamn
mina ögon mitt hjärta är hos er
jag älskar er djupt innerligt
jag vet att ni alltid är hos mig med mig
ändå längtar jag efter drömmen
älskade systrar jag vågar inte hoppas
säger att jag slutat hoppas
hoppet brinner alltid
hur mycket jag än söker kväva det
så länge har jag sett hans ansikte skymta
jag har slutat hoppas
ändå hoppar jag
tidigare har jag vandrat in
i denna dags famn seglar jag vida
jag ser honom skymta
nu hoppar jag
är han den rätta
det vet vi om han tar emot mig
12 december 2009
Förljugen uttalad vilja är den egentillverkade världen
en värld vilken oexisterar utanför världen
förljugen uttalad vilja är att kväva gulduppfylld rodnad
sägandes dess pris
sägandes den vara av annat slag
förljugen uttalad vilja
är att slita vingarna av fågel
är att slita grenar av träd
är att slita armar av människa
förljugen uttalad vilja är att bli kropp
är att släcka stjärnorden
ett efter ett
i själens vida andehav
dessa är där kan alltid släckas aldrig släckas
dessa blir penetrerande nålar
dessa blir
inre akupunktur
Lära gå
Smygande steg
Vad är smygande steg, för att se stegen måste du sänka blicken ned från himlens skönhet. Det är outsägligt vackert att vara där alltid i kronan, uppkrupen skyddad se stjärnor tindra i mellanrummen, dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma, oh huru leende kärleksfylld är icke denna tomhet. Denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen, tusende regnbågsopalers guld, hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar i naten höres de klinga i dagen synes de väva steg hör du deras stämma hör du den icke. Oh du vackra jordefamn, tempel är du stegen dansar i tempelgårdar i själshavs händer oh du vackra jordefamn du bär stegen jag böjer mina ögon in i dina händer strör mina drömmar in viskar förverkliga stegen i sannhets ljus
I markernas händer finns steg för att se stegen sänkes blicken, steg är gjorda av fötter, tidigare i de tidiga barnaåren dansade fötter barfota kännande, alltför många taggar stacks in i hennes hud de skar sargade fötter, sulor skodon gavs att bära till skydd till värn för till bäraren, detta för att bäraren icke fann kraften till skydd egentligen till lyssnande. Steg ligger utslängda, steg bildar mönster, det sägs att icke en fingertoppar bär ”samma” mönster, att varje fingertopps mönster är unikt, så är det, så är det med snöstjärnor med kristaller med stjärnor, så vad är då fingerljus, det är stjärnord. Fingertoppar är mycket känsliga, de rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar, de kan göras hårda visst är det så allt kan göras hårt till slut finns eller vaknar slipandets behov, det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar, fingertoppar bär mönster, linjer bär sensibla kännande rörelser, fingrarna är sensibla nerver, kärleksnerver, alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
Vänd så åter blicken till steg se skor se sulor och kängor, från mockasin till känga med hårda sulor, finns det överhuvudtaget en möjlighet att känna beröra med kängor. Visst finns det en möjlighet om det inte sker över huvudet, den erfarne skolade vandraren kan denna konst egentligen behöver inte denne kängor. Kängan är dock en bra bild; den har en räfflad sula för att du inte skall halka för att du skall få fäste, den är väl avvägd, den har oftast mjuka sulor, anpasade sulor med luftkuddar dessutom snör du den runt foten, vristen. Denna känga kan bli och var menad till stöd för vandraren, den har blivit ett mycket sargande redskap. Åter ser vi hur dagens så kallade självklara steg blir självlysande, oftast bärs de dessutom av de vilka minerat markerna, av de vilka planterat taggarna.
Hur det är så vaknar stegen och blir livskålar
Livskålar är ett vackert ord det är vackert att följa hur ord vaknar inom dig
Så vad är en livskål.
Se foten göra avtryck, se bonden plöja jorden plantera frön så kupas jord över, stegen gör avtryck, är de livsskålar sker det underbart magiska, stegen blir ett flera öppnade ögon ögonen blinkar, ögonlocken sluts öppnas nya steg stiger fram.
Eller ur stegen växer rosens stjärnsteg.
De smygande stegen är lätt att tolka till att smyga sig på och skrämma; de smygande stegen är här icke skrämselsteg, de är berörande steg
De är fingertoppsljus.
Då steg är fingertoppsljus sker det onämnbart vackra, det är inte onämbart ändå är det; det högsta ögonblicket av kärlek av godhet; allt blir stilla gränsupplöst;
det är vackert att höra om vandrare vid min sida, i dessa dagar är det godhet
lever ofta med steg,
vad steg är
vad steg gör
skapar de kratrar, kan de "dras" samman, finnas där här i allt
detta utan att skada, är steg – steg eller är de fingertoppskänsla;
fingerljus.
är stegen den sanna tankens utförande
den sanna tanken; urtanken
livets tanke, inte den mänskligt gjorda formaterade
steg
är
vackra
att följa
vid mängder av tillfällen har du lagt värmande händer runt barn,
dessa värmande händer är ordbilder.
Du har sagt; se dessa barns ögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig, svarar du till mitt förtroende.
I de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
Sakta svepte slöjan över deras ansikten
Denna slöja är besvikelsens slöja.
Sakta stiger det fram en bild inom dig, vi håller den åter; det är bilden av att lära gå.
En gång lärde du dig att gå
Från liggande fann du vägar; du reste dig upp
Reste dig upp ur jordvagga, så gör alla liv
Reser sig upp, ur liggande till stående.
Det finns växter vilka är markkrypande, det finns djur, insekter vilka är markkrypande, det finns fiskar vilka är markkrypande,
Människobarnet reser sig
Människobarnet kan bli markkrypande
Detta sker då besvikelsens slöja täcker det.
Vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga – detta är icke ur ointresse, hur skall det kunna vara av ointresse vi är alla lemmar organ i varandra – vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga: växter, djur, fiskar alla dessa har en funktion i den markkrypande rörelsen.
Människan har till viss del inte en funktion i den markkrypande rörelsen, i detta läge. Det är snarare så att människan kvävs av att ständigt tvingas slå ned blicken. Ändå är det så att en funktion stiger fram i detta läge, i detta skede;
Den nedslagne blir jordgärningsväckande.
Ser du allt leder fram till en ljusväckande rörelse.
Smygande steg är inte en lek är en lek, att se barn trippa fram på tårna är en underbar upplevelse, barnet är världen är allt har vi många gånger vidrört. Då barnet söker smyga spänner barnet hela sin kropp och därvid tappar barnet balansen, barnet har inte behov av att smyga, det är allt. Det finns lekar då de vuxna tassar fram och säger buh, barnet kiknar av skratt, pärlskratt och vill mer. Det är även det smygande steg eller gång, innebörden är dock inte den vi närmar oss.
Barnet är allt genom att söka smyga spänner barnet kroppen och tappar balansen, varför sker det. Genom den spända rörelsen avskärmar sig barnet och upplever delen, därvid tappar barnet balansen samtidigt är barnet mer lättskrämt.
Det skrämda uppstår ur obalansen.
Varför öva smygande gång, vi har många gånger vidrört ämnet, att dagens steg mer eller mindre blivit självlysande. Då vi säger dagens steg avser vi steg i dygnets dagsljus, det är lättare att klampa på, den vilken övar smygande steg kan vandra obemärkt genom ett rum, detta utan att störa.
Vad finns det för värde i detta, det finns ett värde, det värdet heter; jag stör icke ditt medvetande; ditt vakna drömsinne, jag inser att du är ett skapande väsen jag inser att jag är i dig samt att du är i mig. Detta medvetande är ett högst vaket medvetande det är det medvetande du har i natten i den natt där stjärnor talar där dina sinnen är vidöppna kanaler, den vilken skolat sitt sinne dit är alltså låt os säga övervaken är ett kanalnät. Alla vägar sipprar inte bara ut, de är öppnade lyssnande kännande kanaler, de är i allra högsta grad vakna, vid medvetande om var behoven finns behoven förs till dem. Dessa medvetna medvetanden är icke passiva, de är vakna, övervakna. Vi sade att vägarna kanalerna är öppna vidöppna, så är det var då starkt medveten om att dessa kanaler alltid är i samspråk med hjärtats gärning, genom att så är dessa medvetande alltid i korrespondens med allt i allt. Det är en total närvaro i allt.
Vi har vidrört att allt skapades ur kaos ordnat kaos; i skönhets rörelse, ur värme ur ljus,
Dessa bilder är det av godo att lyfta ut ur bort från de fysiska begreppen
De har icke fysikaliska mätvärden, det du ser då du skriver är bilder tagna av nebulosor dessa så vackra sakta svävande stjärnöar, himmelsmaneter eller slöjdansare, dessa är bilden av det totalt medvetna vakna sinnet, vill du i skrivandet använda förklarande begrepp så är de smekande händer. Det du ser är hur det ur deras slöjor mantlar faller ut små partiklar, faller svävar stiger, du vet vi d det här laget att rörelsen aldrig är ensidig; rörelsen har endast hamnat i ett förklaringsbegrepp hur skall den annorlunda framläggas. Dessa nebulosor eller himmelsmaneter innehar alla regnbågens färger, partiklar faller, skulle du inte fokusera på en av dessa utan vara i all denna rörelse skulle du med all säkerhet uppleva kaos, drabbas av svindel. Å andra sidan får du lätt svindel detta på grund av att du är i hela denna rörelse; du blir barnet då det tappar balansen då det söker smyga.
Detta kaos är alltså ordnat kaos delarna krockar aldrig med varandra, hellre förtär de sig själva än att krocka, dessa rörelser eftersträvar harmoni, harmonisk rörelse, det är skapande liv utanför alla benämnda fysikaliska begrepp.
Detta är själens rörelse i andens ljus
Genom att öva smygande gång blir inte rörelsen pisksnärtar,
Den är i balans.
Det finns världar oaser där människan övar egenrörelsen in i allrörelsen
Det är djup upplevelse att se armen röra sig ut från kroppen och föras vidare i luftströmmen, benet lyfts sakta foten ut från kroppen förs vidare i luftströmmen,
i österland höres stegandning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen känner vind föra
föra min smekning till din kind
känn handens mjuka rörelse
varsamt lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
i natt reser jag till kända marker jag bär min vidaste mantel pälsbrättad frisvävande smeker träds toppar smeker ögons stängda lock strör stjärnglitter i de mörkaste rummen i natt reser jag till kända marker jag lösgör min mantel sitter vid källan av blå drömmars slöjor min hand smeker undan skugga ögon sjunker in flyter med din omfamn är hos mig jag somnar stilla i ditt ljus
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
nu vandrar du till andra platser
du vandrar genom öknen
du ser sandstensklippor resa sig de skimrar ljusockra skimrar bränd terra di sienna
så ser du pyramidliknande byggnader
tempelgårdar
folken är där
du ser dem
deras steg
du ser hur kroppar blir rörelse
blir ett med allt runt
allt runt stiger in
du ser övandet
ljuset
ödmjukheten detta utan att böja sig under sitt hjärtas puls
det är inte ett underdånigt nedslaget bugande
det är ödmjukhetens gest
hjärtat flödar in i händerna
allt detta folk rör vid möts av deras ljus
de folket möts av detta ljus
det är aurores
det är den sömmande silvernålen vilken helar förenar himmelsdrömmen in i jordedrömmen till liv
du ser de gamla folken hur de är i allt
de var detta omedvetet ändå medvetet ty de skolade sig
de lämnade aldrig hjärtat bakom hellre förintade de sig själva ty de visste att då de svek sitt hjärta svek de helheten visst förekom det att de krockade detta innebar inte alltid slagsmål samt förgörelse, tagare vandrade fann vägar in i deras riken de tvingade dem att efterhärma skövlandets gång, minns orden om barnet vilket efterhärmar; de starka negativa avtrycken angreppen präglar eller förstelnar barnet; barnet efterhärmar ett negativt beteende för sin överlevnad. Dessa folk var i den värld barnet är, de övade sina steg eller det var mera så att de kände sina steg. I dessa dagar har deras läror de visa folkens läror vandrat in i tagarrikena, dessa visa folk undervisar nu de vilka tvingade dem till underkastelse samt att vandra skövlandets steg. De undervisar de lär de skolar de sovandes sinnen; detta sker genom det oavlåtliga övandet; då människan lär sig köra bil kör hon först med ögonen sedan sitter bilkörandet i ryggmärgen. Innebär detta att du kan luta dig bakåt sedan; inte alls du måste oavlåtligen vandra smygande gång, detta för att icke sövas
detta för att icke angripas
detta för att icke svika ditt hjärta samt helhetens stora hjärtsång.
De smygande stegen är alltså ett medel till att överkomma rädslan, ett medel till balans, ett medel till att medvetet vara i allt och däri icke störa växandets hjärtsång, de smygande stegen eller gången är att känna lyssna höra samt därmed icke bli överrumplad eller övermannad skrik ut ditt hjärtas sång samt mening din längtan; kräv icke svar, vet att vinden för din hjärtsång med sig och den bringar dig svar, svar av godhetens vilja ty du är ett du är du icke jag. Den smygande gången gör människan till det en gång skapades för att vara; lärjunge, lärande livets hjärtsång detta för att i kärlek värna om helhetens hjärtsång.
*
Vackraste Kvinnosjäl
vad är en Kvinnosjäl en källa av guld
plötsligt ser jag hjortronmyrar vackra
det är en vacker bild av Kvinnosjälens visdom
du bär den inom utom inom
ur din hjärtstämma
stiger
vackra sånger
kvinnosjälens
andesånger
rosenstjärnor
i nattens händer
omgiven av
med
skimrande lågor
andas stillhet
tystljus
ler
mjukt
*
i kvällens andning
vandrar bilder av skymning
starka ändå milda färger
brinnande
varma
silhuetter
sjön glittrande blank
allt
stilla skönhet
färger slocknar
lever
tinderljus
vaknar
*
himlen
så fylld med skönhet
dörr öppnades i allt det mörka
för en stund andades andningsljus
träds silhuetter svävade fria
in i hav
tinderögon steg
vid
*
de
andas sånger
stiger ur våra hjärtan
ur vår hjärtgård då vi andas tungt
håller vingar om
andas
med oss
andas
för oss
då de
änglarna stiger ur är vi i
då vi åter andas
är vi om
de i
så kan vackerorden alltid tala
se sorgen
vad är sorgen
det finns gamla bilder av barn med ängels vingar runt
i dessa dagars vandring
är änglavärlden inom oss
var gång vi har det svårt
är de runt oss
håller vingar runt oss
detta sker då smärtan gör oss trötta
de vaggar smärtan
lyfter fram den
smärtan blir en hjälpare
antingen viskar den
låt det aldrig ske igen det jag gav dig eller
se ljusen runt det skedda
så finner vi kraft
ängeln är i vårt inre
vi är dess boning tempel
ser du den vackra andningen
var i den
ja - låt din vackra stämma ljuda
den hörs vida
*
de mänskliga stegen är inte alltid lätta
hjärtgårdar utsätts för storm
vindpinade marker
inte av de sanna vindarna
vindpinade av slag
så lägges solväv runt
helande händer
de mänskliga stegen
är inte alltid lätta
ty stegen har glömt
drömmens sanna
liv
*
kanske har ett väsen skadat dig
dina frukter blivit stampade på
det gör ont
allt det du så starkt
vackert berättar
minns att dina sanna frukter aldrig kan skadas
de yttre rötterna kan skadas
icke de djupa
ser du sanden
havet
ser du de visa folken vandra
de vet att i sandens händer lever vatten
ser du sanden värmas
ur sanden stiger den vackraste Kristall lotus
kör dess klanger omfamna dig
*
skymningen var är oändligt vacker
dagen slocknade sakta
skymningen var inte
den är
dagen slocknade aldrig den är
i skymningens famn
skrider hon fram
hon lyfter handen hennes finger rör vid pekar mjukt
stjärnbarn vaknar
är i din hand
länge hade jag vandrat står vid stranden där här där
står vid stranden ödslighet
den är urholkad med ytbegrepp
smyckad med djupbehov
står vid stranden
två barn finns med mig
framom bakom
jag vaggar dem
stilla
stilla
nynnar inom
lyfter klanger från tåspets till kronspets
känner dem vandra inomsteg
hela läka
står vid stranden med tråd mellan fingrar
tråden strålar nästintill intet
ser den löpa stilla bidan
vad är ditt val
tråden glimmar
känner beröring möta rygg
min hand smeker bakombarnet i kärlek stor
vi bär det med oss
stiger genom
snäcka så vacker seglar fram
klippan reser sig hög vattenfall
sjunger dans
fyller snäckskål
rosens vingar smeker dofter ur
silkestunna slöjor sveper om
jag stiger i
upptäcker
jag är i din hand
de plägade
de plägade tala om kärlek
om jag ej förlänas att älska dig skriver jag om dig
om din närhet icke förlänas mig skriver jag om närhet
om din hand icke är skriver jag om din hand
om ditt ansikte ej är skriver jag om ditt ansikte
om allt runtom mig brister skriver jag om helande
om allt runt mig faller skriver jag om stigande
ändå
är det skönast att rulla ihop mig
låtsas att jag inte finns
om om om
allt för att tillåta stjärnordens ljus i acceptansen av fristeg
om
om
om
de plägar tala om kärlek
steget
hon steg in i ett solsteg
solspannet förde henne till honom
i vindstillnat stjärnhav svävar aurores
sömmar drömorden hela
de är i
mina händer brinner
i solnedgång brinner mina händer
tvagar dem smärtrena
med iris
lyfter dem ur bildyta
i solnedgång brinner mina händer
sträcker dem ut
ur yta
händer oändligt vackra omfamnar
vi vandrar in i turkosguldets salar
djupt violett böljar
du kysser mina ögon ljusa så fjärran från yta
Amara
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
opalers milda rök
skingras
Amara armar runt henne
stjärnspiral
ur stiger
hon
siden böljar
ur uppsatt hårkreation faller lock
rodnar kindljus
hon svävar kärleksljus i hans famn
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
Kjolblad
Trär bjällror runt vrister
ber trumma sjunga hudljus
lägger ögon i vinden
flyger havsvind
näktergalen sjunger
bär ett namn i sitt bröst
trumma sjunger
bjällror virvlar
kjolblad sjunger
i nattljus skimmer
eldgnistor stiger
tända ögons värmda ljus
hälsar gryning
i skogens gyllenfamn
rullar mig samman i ormbunkens händer
somnar stilla i nattljus dröm
kärleksfylld
sänker blicken
ögonljus regnar
från himlens skönhet
det är outsägligt vackert att vara där
alltid i kronan
uppkrupen skyddad
se stjärnor tindra i mellanrummen
dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma
oh huru leende kärleksfylld är denna tomhet
denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen
tusende regnbågsopalers guld
hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar
i natten höres de klinga
i dagen synes de väva steg
hör du deras stämma hör du den icke
oh du vackra jordefamn
tempel är du
stegen dansar i tempelgårdar
i själshavs händer
oh du vackra jordefamn du bär stegen
jag böjer mina ögon
in i dina händer
strör mina drömmar in
viskar
förverkliga stegen i sannhets ljus
till
Fotljus
fingertoppar
snöstjärnor
kristaller
stjärnor
fingerljus
stjärnord
fingertoppar är mycket känsliga
rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar
de kan göras hårda visst är det så
allt kan göras hårt
till slut finns eller vaknar slipandets behov
det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar
fingertoppar bär mönster
linjer bär sensibla kännande rörelser
fingrarna är sensibla nerver
kärleksnerver
alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
planteringsskål
livsskålar
avtryck
fotavtryck
öppnade ögon blinkar
ögonlock slutes
vilar stilla
öppnas
ur steg växer rosens stjärnsteg
livsskålar
avtryck
fotljus
fingertoppsljus
det högsta ögonblicket
allt blir stilla
gräns upplöst
i österland
böljar bergen fria
skrudas i silkesljus
runt dem är
luften hög
klar
där
höres
andning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner
rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen
känner vind föra
föra min smekning
till din kind
känn
handens mjuka rörelse
varsamt
lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
Reser
i natt reser jag till kända marker
bär min vidaste mantel
pälsbrättad
frisvävande
smeker träds toppar
smeker ögons stängda lock
strör stjärnglitter i de mörkaste rummen
till tröst i kärlek
i natt reser jag till kända marker
lösgör min mantel
sitter vid källan av blå drömmars slöjor
min hand smeker undan skugga
ögon sjunker in
flyter med
din omfamn är hos mig
jag somnar stilla i ditt ljus
allt är stilla
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
de stiger ut
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
en värld vilken oexisterar utanför världen
förljugen uttalad vilja är att kväva gulduppfylld rodnad
sägandes dess pris
sägandes den vara av annat slag
förljugen uttalad vilja
är att slita vingarna av fågel
är att slita grenar av träd
är att slita armar av människa
förljugen uttalad vilja är att bli kropp
är att släcka stjärnorden
ett efter ett
i själens vida andehav
dessa är där kan alltid släckas aldrig släckas
dessa blir penetrerande nålar
dessa blir
inre akupunktur
Lära gå
Smygande steg
Vad är smygande steg, för att se stegen måste du sänka blicken ned från himlens skönhet. Det är outsägligt vackert att vara där alltid i kronan, uppkrupen skyddad se stjärnor tindra i mellanrummen, dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma, oh huru leende kärleksfylld är icke denna tomhet. Denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen, tusende regnbågsopalers guld, hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar i naten höres de klinga i dagen synes de väva steg hör du deras stämma hör du den icke. Oh du vackra jordefamn, tempel är du stegen dansar i tempelgårdar i själshavs händer oh du vackra jordefamn du bär stegen jag böjer mina ögon in i dina händer strör mina drömmar in viskar förverkliga stegen i sannhets ljus
I markernas händer finns steg för att se stegen sänkes blicken, steg är gjorda av fötter, tidigare i de tidiga barnaåren dansade fötter barfota kännande, alltför många taggar stacks in i hennes hud de skar sargade fötter, sulor skodon gavs att bära till skydd till värn för till bäraren, detta för att bäraren icke fann kraften till skydd egentligen till lyssnande. Steg ligger utslängda, steg bildar mönster, det sägs att icke en fingertoppar bär ”samma” mönster, att varje fingertopps mönster är unikt, så är det, så är det med snöstjärnor med kristaller med stjärnor, så vad är då fingerljus, det är stjärnord. Fingertoppar är mycket känsliga, de rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar, de kan göras hårda visst är det så allt kan göras hårt till slut finns eller vaknar slipandets behov, det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar, fingertoppar bär mönster, linjer bär sensibla kännande rörelser, fingrarna är sensibla nerver, kärleksnerver, alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
Vänd så åter blicken till steg se skor se sulor och kängor, från mockasin till känga med hårda sulor, finns det överhuvudtaget en möjlighet att känna beröra med kängor. Visst finns det en möjlighet om det inte sker över huvudet, den erfarne skolade vandraren kan denna konst egentligen behöver inte denne kängor. Kängan är dock en bra bild; den har en räfflad sula för att du inte skall halka för att du skall få fäste, den är väl avvägd, den har oftast mjuka sulor, anpasade sulor med luftkuddar dessutom snör du den runt foten, vristen. Denna känga kan bli och var menad till stöd för vandraren, den har blivit ett mycket sargande redskap. Åter ser vi hur dagens så kallade självklara steg blir självlysande, oftast bärs de dessutom av de vilka minerat markerna, av de vilka planterat taggarna.
Hur det är så vaknar stegen och blir livskålar
Livskålar är ett vackert ord det är vackert att följa hur ord vaknar inom dig
Så vad är en livskål.
Se foten göra avtryck, se bonden plöja jorden plantera frön så kupas jord över, stegen gör avtryck, är de livsskålar sker det underbart magiska, stegen blir ett flera öppnade ögon ögonen blinkar, ögonlocken sluts öppnas nya steg stiger fram.
Eller ur stegen växer rosens stjärnsteg.
De smygande stegen är lätt att tolka till att smyga sig på och skrämma; de smygande stegen är här icke skrämselsteg, de är berörande steg
De är fingertoppsljus.
Då steg är fingertoppsljus sker det onämnbart vackra, det är inte onämbart ändå är det; det högsta ögonblicket av kärlek av godhet; allt blir stilla gränsupplöst;
det är vackert att höra om vandrare vid min sida, i dessa dagar är det godhet
lever ofta med steg,
vad steg är
vad steg gör
skapar de kratrar, kan de "dras" samman, finnas där här i allt
detta utan att skada, är steg – steg eller är de fingertoppskänsla;
fingerljus.
är stegen den sanna tankens utförande
den sanna tanken; urtanken
livets tanke, inte den mänskligt gjorda formaterade
steg
är
vackra
att följa
vid mängder av tillfällen har du lagt värmande händer runt barn,
dessa värmande händer är ordbilder.
Du har sagt; se dessa barns ögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig, svarar du till mitt förtroende.
I de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
Sakta svepte slöjan över deras ansikten
Denna slöja är besvikelsens slöja.
Sakta stiger det fram en bild inom dig, vi håller den åter; det är bilden av att lära gå.
En gång lärde du dig att gå
Från liggande fann du vägar; du reste dig upp
Reste dig upp ur jordvagga, så gör alla liv
Reser sig upp, ur liggande till stående.
Det finns växter vilka är markkrypande, det finns djur, insekter vilka är markkrypande, det finns fiskar vilka är markkrypande,
Människobarnet reser sig
Människobarnet kan bli markkrypande
Detta sker då besvikelsens slöja täcker det.
Vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga – detta är icke ur ointresse, hur skall det kunna vara av ointresse vi är alla lemmar organ i varandra – vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga: växter, djur, fiskar alla dessa har en funktion i den markkrypande rörelsen.
Människan har till viss del inte en funktion i den markkrypande rörelsen, i detta läge. Det är snarare så att människan kvävs av att ständigt tvingas slå ned blicken. Ändå är det så att en funktion stiger fram i detta läge, i detta skede;
Den nedslagne blir jordgärningsväckande.
Ser du allt leder fram till en ljusväckande rörelse.
Smygande steg är inte en lek är en lek, att se barn trippa fram på tårna är en underbar upplevelse, barnet är världen är allt har vi många gånger vidrört. Då barnet söker smyga spänner barnet hela sin kropp och därvid tappar barnet balansen, barnet har inte behov av att smyga, det är allt. Det finns lekar då de vuxna tassar fram och säger buh, barnet kiknar av skratt, pärlskratt och vill mer. Det är även det smygande steg eller gång, innebörden är dock inte den vi närmar oss.
Barnet är allt genom att söka smyga spänner barnet kroppen och tappar balansen, varför sker det. Genom den spända rörelsen avskärmar sig barnet och upplever delen, därvid tappar barnet balansen samtidigt är barnet mer lättskrämt.
Det skrämda uppstår ur obalansen.
Varför öva smygande gång, vi har många gånger vidrört ämnet, att dagens steg mer eller mindre blivit självlysande. Då vi säger dagens steg avser vi steg i dygnets dagsljus, det är lättare att klampa på, den vilken övar smygande steg kan vandra obemärkt genom ett rum, detta utan att störa.
Vad finns det för värde i detta, det finns ett värde, det värdet heter; jag stör icke ditt medvetande; ditt vakna drömsinne, jag inser att du är ett skapande väsen jag inser att jag är i dig samt att du är i mig. Detta medvetande är ett högst vaket medvetande det är det medvetande du har i natten i den natt där stjärnor talar där dina sinnen är vidöppna kanaler, den vilken skolat sitt sinne dit är alltså låt os säga övervaken är ett kanalnät. Alla vägar sipprar inte bara ut, de är öppnade lyssnande kännande kanaler, de är i allra högsta grad vakna, vid medvetande om var behoven finns behoven förs till dem. Dessa medvetna medvetanden är icke passiva, de är vakna, övervakna. Vi sade att vägarna kanalerna är öppna vidöppna, så är det var då starkt medveten om att dessa kanaler alltid är i samspråk med hjärtats gärning, genom att så är dessa medvetande alltid i korrespondens med allt i allt. Det är en total närvaro i allt.
Vi har vidrört att allt skapades ur kaos ordnat kaos; i skönhets rörelse, ur värme ur ljus,
Dessa bilder är det av godo att lyfta ut ur bort från de fysiska begreppen
De har icke fysikaliska mätvärden, det du ser då du skriver är bilder tagna av nebulosor dessa så vackra sakta svävande stjärnöar, himmelsmaneter eller slöjdansare, dessa är bilden av det totalt medvetna vakna sinnet, vill du i skrivandet använda förklarande begrepp så är de smekande händer. Det du ser är hur det ur deras slöjor mantlar faller ut små partiklar, faller svävar stiger, du vet vi d det här laget att rörelsen aldrig är ensidig; rörelsen har endast hamnat i ett förklaringsbegrepp hur skall den annorlunda framläggas. Dessa nebulosor eller himmelsmaneter innehar alla regnbågens färger, partiklar faller, skulle du inte fokusera på en av dessa utan vara i all denna rörelse skulle du med all säkerhet uppleva kaos, drabbas av svindel. Å andra sidan får du lätt svindel detta på grund av att du är i hela denna rörelse; du blir barnet då det tappar balansen då det söker smyga.
Detta kaos är alltså ordnat kaos delarna krockar aldrig med varandra, hellre förtär de sig själva än att krocka, dessa rörelser eftersträvar harmoni, harmonisk rörelse, det är skapande liv utanför alla benämnda fysikaliska begrepp.
Detta är själens rörelse i andens ljus
Genom att öva smygande gång blir inte rörelsen pisksnärtar,
Den är i balans.
Det finns världar oaser där människan övar egenrörelsen in i allrörelsen
Det är djup upplevelse att se armen röra sig ut från kroppen och föras vidare i luftströmmen, benet lyfts sakta foten ut från kroppen förs vidare i luftströmmen,
i österland höres stegandning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen känner vind föra
föra min smekning till din kind
känn handens mjuka rörelse
varsamt lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
i natt reser jag till kända marker jag bär min vidaste mantel pälsbrättad frisvävande smeker träds toppar smeker ögons stängda lock strör stjärnglitter i de mörkaste rummen i natt reser jag till kända marker jag lösgör min mantel sitter vid källan av blå drömmars slöjor min hand smeker undan skugga ögon sjunker in flyter med din omfamn är hos mig jag somnar stilla i ditt ljus
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
nu vandrar du till andra platser
du vandrar genom öknen
du ser sandstensklippor resa sig de skimrar ljusockra skimrar bränd terra di sienna
så ser du pyramidliknande byggnader
tempelgårdar
folken är där
du ser dem
deras steg
du ser hur kroppar blir rörelse
blir ett med allt runt
allt runt stiger in
du ser övandet
ljuset
ödmjukheten detta utan att böja sig under sitt hjärtas puls
det är inte ett underdånigt nedslaget bugande
det är ödmjukhetens gest
hjärtat flödar in i händerna
allt detta folk rör vid möts av deras ljus
de folket möts av detta ljus
det är aurores
det är den sömmande silvernålen vilken helar förenar himmelsdrömmen in i jordedrömmen till liv
du ser de gamla folken hur de är i allt
de var detta omedvetet ändå medvetet ty de skolade sig
de lämnade aldrig hjärtat bakom hellre förintade de sig själva ty de visste att då de svek sitt hjärta svek de helheten visst förekom det att de krockade detta innebar inte alltid slagsmål samt förgörelse, tagare vandrade fann vägar in i deras riken de tvingade dem att efterhärma skövlandets gång, minns orden om barnet vilket efterhärmar; de starka negativa avtrycken angreppen präglar eller förstelnar barnet; barnet efterhärmar ett negativt beteende för sin överlevnad. Dessa folk var i den värld barnet är, de övade sina steg eller det var mera så att de kände sina steg. I dessa dagar har deras läror de visa folkens läror vandrat in i tagarrikena, dessa visa folk undervisar nu de vilka tvingade dem till underkastelse samt att vandra skövlandets steg. De undervisar de lär de skolar de sovandes sinnen; detta sker genom det oavlåtliga övandet; då människan lär sig köra bil kör hon först med ögonen sedan sitter bilkörandet i ryggmärgen. Innebär detta att du kan luta dig bakåt sedan; inte alls du måste oavlåtligen vandra smygande gång, detta för att icke sövas
detta för att icke angripas
detta för att icke svika ditt hjärta samt helhetens stora hjärtsång.
De smygande stegen är alltså ett medel till att överkomma rädslan, ett medel till balans, ett medel till att medvetet vara i allt och däri icke störa växandets hjärtsång, de smygande stegen eller gången är att känna lyssna höra samt därmed icke bli överrumplad eller övermannad skrik ut ditt hjärtas sång samt mening din längtan; kräv icke svar, vet att vinden för din hjärtsång med sig och den bringar dig svar, svar av godhetens vilja ty du är ett du är du icke jag. Den smygande gången gör människan till det en gång skapades för att vara; lärjunge, lärande livets hjärtsång detta för att i kärlek värna om helhetens hjärtsång.
*
Vackraste Kvinnosjäl
vad är en Kvinnosjäl en källa av guld
plötsligt ser jag hjortronmyrar vackra
det är en vacker bild av Kvinnosjälens visdom
du bär den inom utom inom
ur din hjärtstämma
stiger
vackra sånger
kvinnosjälens
andesånger
rosenstjärnor
i nattens händer
omgiven av
med
skimrande lågor
andas stillhet
tystljus
ler
mjukt
*
i kvällens andning
vandrar bilder av skymning
starka ändå milda färger
brinnande
varma
silhuetter
sjön glittrande blank
allt
stilla skönhet
färger slocknar
lever
tinderljus
vaknar
*
himlen
så fylld med skönhet
dörr öppnades i allt det mörka
för en stund andades andningsljus
träds silhuetter svävade fria
in i hav
tinderögon steg
vid
*
de
andas sånger
stiger ur våra hjärtan
ur vår hjärtgård då vi andas tungt
håller vingar om
andas
med oss
andas
för oss
då de
änglarna stiger ur är vi i
då vi åter andas
är vi om
de i
så kan vackerorden alltid tala
se sorgen
vad är sorgen
det finns gamla bilder av barn med ängels vingar runt
i dessa dagars vandring
är änglavärlden inom oss
var gång vi har det svårt
är de runt oss
håller vingar runt oss
detta sker då smärtan gör oss trötta
de vaggar smärtan
lyfter fram den
smärtan blir en hjälpare
antingen viskar den
låt det aldrig ske igen det jag gav dig eller
se ljusen runt det skedda
så finner vi kraft
ängeln är i vårt inre
vi är dess boning tempel
ser du den vackra andningen
var i den
ja - låt din vackra stämma ljuda
den hörs vida
*
de mänskliga stegen är inte alltid lätta
hjärtgårdar utsätts för storm
vindpinade marker
inte av de sanna vindarna
vindpinade av slag
så lägges solväv runt
helande händer
de mänskliga stegen
är inte alltid lätta
ty stegen har glömt
drömmens sanna
liv
*
kanske har ett väsen skadat dig
dina frukter blivit stampade på
det gör ont
allt det du så starkt
vackert berättar
minns att dina sanna frukter aldrig kan skadas
de yttre rötterna kan skadas
icke de djupa
ser du sanden
havet
ser du de visa folken vandra
de vet att i sandens händer lever vatten
ser du sanden värmas
ur sanden stiger den vackraste Kristall lotus
kör dess klanger omfamna dig
*
skymningen var är oändligt vacker
dagen slocknade sakta
skymningen var inte
den är
dagen slocknade aldrig den är
i skymningens famn
skrider hon fram
hon lyfter handen hennes finger rör vid pekar mjukt
stjärnbarn vaknar
är i din hand
länge hade jag vandrat står vid stranden där här där
står vid stranden ödslighet
den är urholkad med ytbegrepp
smyckad med djupbehov
står vid stranden
två barn finns med mig
framom bakom
jag vaggar dem
stilla
stilla
nynnar inom
lyfter klanger från tåspets till kronspets
känner dem vandra inomsteg
hela läka
står vid stranden med tråd mellan fingrar
tråden strålar nästintill intet
ser den löpa stilla bidan
vad är ditt val
tråden glimmar
känner beröring möta rygg
min hand smeker bakombarnet i kärlek stor
vi bär det med oss
stiger genom
snäcka så vacker seglar fram
klippan reser sig hög vattenfall
sjunger dans
fyller snäckskål
rosens vingar smeker dofter ur
silkestunna slöjor sveper om
jag stiger i
upptäcker
jag är i din hand
de plägade
de plägade tala om kärlek
om jag ej förlänas att älska dig skriver jag om dig
om din närhet icke förlänas mig skriver jag om närhet
om din hand icke är skriver jag om din hand
om ditt ansikte ej är skriver jag om ditt ansikte
om allt runtom mig brister skriver jag om helande
om allt runt mig faller skriver jag om stigande
ändå
är det skönast att rulla ihop mig
låtsas att jag inte finns
om om om
allt för att tillåta stjärnordens ljus i acceptansen av fristeg
om
om
om
de plägar tala om kärlek
steget
hon steg in i ett solsteg
solspannet förde henne till honom
i vindstillnat stjärnhav svävar aurores
sömmar drömorden hela
de är i
mina händer brinner
i solnedgång brinner mina händer
tvagar dem smärtrena
med iris
lyfter dem ur bildyta
i solnedgång brinner mina händer
sträcker dem ut
ur yta
händer oändligt vackra omfamnar
vi vandrar in i turkosguldets salar
djupt violett böljar
du kysser mina ögon ljusa så fjärran från yta
Amara
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
opalers milda rök
skingras
Amara armar runt henne
stjärnspiral
ur stiger
hon
siden böljar
ur uppsatt hårkreation faller lock
rodnar kindljus
hon svävar kärleksljus i hans famn
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
Kjolblad
Trär bjällror runt vrister
ber trumma sjunga hudljus
lägger ögon i vinden
flyger havsvind
näktergalen sjunger
bär ett namn i sitt bröst
trumma sjunger
bjällror virvlar
kjolblad sjunger
i nattljus skimmer
eldgnistor stiger
tända ögons värmda ljus
hälsar gryning
i skogens gyllenfamn
rullar mig samman i ormbunkens händer
somnar stilla i nattljus dröm
kärleksfylld
sänker blicken
ögonljus regnar
från himlens skönhet
det är outsägligt vackert att vara där
alltid i kronan
uppkrupen skyddad
se stjärnor tindra i mellanrummen
dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma
oh huru leende kärleksfylld är denna tomhet
denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen
tusende regnbågsopalers guld
hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar
i natten höres de klinga
i dagen synes de väva steg
hör du deras stämma hör du den icke
oh du vackra jordefamn
tempel är du
stegen dansar i tempelgårdar
i själshavs händer
oh du vackra jordefamn du bär stegen
jag böjer mina ögon
in i dina händer
strör mina drömmar in
viskar
förverkliga stegen i sannhets ljus
till
Fotljus
fingertoppar
snöstjärnor
kristaller
stjärnor
fingerljus
stjärnord
fingertoppar är mycket känsliga
rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar
de kan göras hårda visst är det så
allt kan göras hårt
till slut finns eller vaknar slipandets behov
det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar
fingertoppar bär mönster
linjer bär sensibla kännande rörelser
fingrarna är sensibla nerver
kärleksnerver
alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
planteringsskål
livsskålar
avtryck
fotavtryck
öppnade ögon blinkar
ögonlock slutes
vilar stilla
öppnas
ur steg växer rosens stjärnsteg
livsskålar
avtryck
fotljus
fingertoppsljus
det högsta ögonblicket
allt blir stilla
gräns upplöst
i österland
böljar bergen fria
skrudas i silkesljus
runt dem är
luften hög
klar
där
höres
andning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner
rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen
känner vind föra
föra min smekning
till din kind
känn
handens mjuka rörelse
varsamt
lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
Reser
i natt reser jag till kända marker
bär min vidaste mantel
pälsbrättad
frisvävande
smeker träds toppar
smeker ögons stängda lock
strör stjärnglitter i de mörkaste rummen
till tröst i kärlek
i natt reser jag till kända marker
lösgör min mantel
sitter vid källan av blå drömmars slöjor
min hand smeker undan skugga
ögon sjunker in
flyter med
din omfamn är hos mig
jag somnar stilla i ditt ljus
allt är stilla
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
de stiger ut
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)