17 december 2009

Allt andligt liv är att anlägga en trädgård
Är att anlägga en brygga en bro mellan det vilket inte är mellan,
ändå är det ordet beskrivande;
Mellan himmel och jord.

Trädgården anläggs dels i det enskilda väsendet
samtidigt i allt,
för att det andliga livet skall vara en himmelsvid böljande mantel
erfordras den sunda viljans redskap.

Det finns sopskyfflar på skaft i lagom handhöjd; en käpp, en stav med en skyffel
att borsta, sopa ett golv är den motsatta bilden till såningsmannen ändå är det spegelbilden
är det spegelbilden; mannen sår omkrets, armen runt, hon för grödans värme in i stugan
i det så kallade moderna samhället reser sig måhända många mans/kvinnokämpare – jämlikhetskämpare inför denna bild.
Men varför det, det är inte en distinktion.
bilden av mannen – kvinnan har väl snarare blivit till en distorsion, en förvriden nidbild.
Är det då icke vackert att se mannen att se kvinnan i, hur de i balans värnar om varandra.
Denna bild av man och kvinna gör dem inte ensidiga, de är såningsman samt såningskvinna
Rörelsen – utförandet är olika ändå lika.
Du ser inom dig dansare, de skall i denna sekvens röra sig snabbt i en riktning
Mannen måste dra samman sig sin svärdsrörelse inte måste; det finns ett behov av sammandragning, rörelsen är graciös samt lätt ändå är den mer distinkt, kvinnan i denna rörelse är mer trippande fötter, en skogsälva en mjukvind
Naturligtvis måste de båda sansa sig för att erhålla balansen, annars blir det lätt att det manliga slungar svärdet medan kvinna flyger över. I ballettskolan blir det att mannen springer förbi kvinnan istället för att fånga upp henne kvinnan hon flyger förbi.
Det blir så kallat plattfall
En icke lyssnande
En icke kännande relation.
Båda är mer eller mindre soloartister.
Andesökare är utspridda över allt i öster väster nord och syd; över allt.
De är utspridda likt agnarna från vetet; de bär grovilja
Moralhjärtat glöder.
Hur skall de föras samman,
Hur skall de höras
Kan det ske med våld att de sammanförs eller vilken rörelse är det.

En gång såddes frön
Dessa frön är utspridda,
Utspridda smulor ligger på golvet
Hon sveper mjukt borste över
Sveper samman
Samlar smulor
Lägger dem i jord
Ser dem gro
Detta är det andliga livets grogrund
Gemenskap utan rädsla.

Vad är den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Färger
Blommans färger sägs ha betydelse,
Har de den betydelse vilken har givits dem eller är det så att färgerna samt blommorna låses fast av betydelsen de gives
För att detta ej skall missförstås: med i din trädgård avser vi den rent fysiska trädgården runt ditt hus din boplats ditt boningshus, det är inte din kropp vi talar om även om det lika gärna kunde vara det, vi talar alltså om din trädgård utanför det hus du fysiskt bor i. Ja, du blir snurrig för bilderna snurrar, låt det vara nu vandrar vi vidare.
I den trädgården lever en ros
En ros med skira färgkjolar
Denna ros förändrar färgerna
Från gult
Till vitt
Till anings rosa
Rosen har kommit att bli symbol för, till så mycket och rosen tycker om detta. Rosen har mycket att förtälja, detta då den inte låses fast av begrepp.
Allt levande har mycket att förtälja då det inte låses fast av begrepp
Färdiga former.
Förenklingsformer.

Den andliga trädgården
Dess vagga
Dess kronblad är en doftande ros
Varje väsens ros har en färg
Färgen har en grund
Färgen skimrar
Förändras med själens upplevelser
Grunden är där
Denna själsros vårdas i ömhet av andens händer genom jagets utförande
Ut för ande.
Ut för ande själens färger
Den andliga trädgården är hjärtats rum
Det kan vara ett rum, ett kalt rum
Det kan vara en blomstrande paradisisk plats
Pardiset innebär inte ett fråntagande av er älskade kunskap det vill säga vetenskapen, däremot väcker paradiset vetenskapen
Väcker vetenskapen till urgrunden
Urgrunden är kärlekens kraft
Människan ”tvingades” lämna paradiset för att medvetet väcka vetenskapen
Vetenskapen
Konsterna.

Människan såg sig vara skapelsens grund
Det var stor oreda
Missunnsamhet
Distinktioner
Distorsioner
Stormar
Vissnanden
Utsläckanden
Allt det vilket ännu lever
Allt det vilket ännu lever vilket sakta vaggas till ro
Människan tvingades ej
Hon ville detta, däremot tvingades vi av nödvärn
Att illusionistiskt lägga en slöja eller bygga en vägg mellan, i denna vägg finns tusen och åter tusen dörrar
Nyckeln till var och en bärs i edra hjärtan
Av våra händer beskyddade.
Du ser en jättelik sil nu
Det är så; stundtals lider era hjärtan
De gråter
Smärtan gruset
Silas ur
Det rena vattnet vattnar era marker
Era himmelsmarker
Var gång en ros slår ut
Ler andens trädgård
Vad gör en trädgård levande,
Mångfalden gör trädgården levande
Du skrev
Du skriver hjärtats sånger;
Denna trädgård talar hjärtats sånger
Det finns en vacker sång ” det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam…”
Den är vacker att leva med.

Såningsmannen sår frön
Kvinnan städar renar huset
Hon bjuder in allt det vilket skänker värme
Allt det vilket icke hör därtill faller genom golvets springor eller planteras åter i jord till groende grund
Tillsammans värnar de alltid om liv
Detta
Berättar levande ljus
Ljuslågan.
*
Om nödens hand sträcks till mig av en lidande själ
varför skall jag då förvägra den min hand


Sluter om
snö


gnistrar



stjärnor tindrar

steg står i ring



vind rör vid spår


gnistor tändas
ser spåren brinna ut



är så
trött



sluter min vinge runt


vaggar mig själv




stannar


stilla




Morgonens gåva
kölddimma andas

himlen brinner


lindar röda gyllenband
i solens fingrar


ishjärta smälter


regnbågsfjädrar flyger ur träds händer

till
dig

Kastades ur din bild
isstormar viner
isspjut
klingar
ack mitt brinnande bröst blöder

kastades ur din bild
upp på klippan
mina ögon har runnit in i hav
skådar djupt


ser kvinna

i glömskelandet kastades hon upp

på klippa vass

av
dina händer

där sitter hon med ansikte i händer
i hennes händer stormar hav
ögon rinner ut
genom fingrars stelkramp

dina lögner sveper ismantlar


ögon rinner ut genom fingrars stelkramp
hör vattenfallets kaskadljus

mjuk vattendimma
smeker
om

ser henne naknad
stiga in i näckrossjön




huden skimrar gryning


en vit sten med hopp skrivet
ser isen rullas ut över sjön

vattnet
isen
råmar


minns glöden

blå röda isfjädrar
dun

gnistrar

sätter mig vid stranden

hur förklara det vilket är i bröstet
jag ger upp


i handen håller jag en vit sten

en vackersjäl har ristat in

hopp

sluter den tätt till bröst

isvingar öppnar springa

jag släpper stenen fri


ser den sjunka