en man blickar ut över träden
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
allt det vilket får plantan att sina avlägsnar de
avkläder de
oavsett nydaning, blomning, frukt eller efterbörd;
det vilket inte hör livet till
livsstegen till
skall icke vandra den vandringsleden ty det stryper flödet
för den egna vandringen
Samt medvandrarens.
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
du vill inte gärna säga rovfåglar ty du ser rovfåglarnas sanna ljus
sparvar har en gallrande effekt
rovfåglar har en gallrande effekt dessa stryper icke flödet
rovfåglar jagar inte till förlustelse
rovfåglar jagar
lyssnar
samt finner
För behov till behov.
vi kan välja att vandra in i varje detalj i denna bild,
det är en bild vilken verkligen väver in och om
i den ena stunden ser du fåglar vara ord i den andra frön
så må det vara så
Intet av det du ser förändrar bilden.
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
det är inte en fråga om att säga förlåt
oftast är det så med den vilken säger förlåt att den ber om löfte: får jag ”slå” dig igen.
var inte för snabb att uttala förlåt eller att ge förlåt
se ordet;
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består förlåtelsen
för – låt – en.
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
Så att jag därigenom finner vägen hem.
så är det,
orden har alltid behandlats tagits för lättvindligt med;
vingligt
Vindlikt med.
se nu den vackra gesten
de
såningsmannen har skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten kanske några hamnar i god jordmån, de faller in i olika aspekter
Det såningsmannen sår är kärlek till liv.
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
de skopade ord ur källans vatten ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon gav möjlighet till seende ljus
kanske kan du inte förstå;
eller kanske vill du inte se att dina ord är pärlor är värme
det du skänker är vare sig förstå eller föreställning.
det är inte svårt att läsa böcker, klippa ut ord här och var för att sedan säga;
De är mina.
det är inte svårt att samla ord för att sedan stapla orden
fråga dig huruvida det är liv
är det liv
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
förstå
föreställning
två mycket använda ord
kan vi stå före
för stå
eller är det själens rörelse genom andens ljus vilken frambringar livet;
ser du gryningen eller tjärnen med dimslöjor
solstrålar finner
föreställning
kan vi stå före ställningen,
är det att göra/tillverka en bild av ett liv av ett levande livs ansikte
ordstaplar är staplar
de välter vid första obalans,
de är staplar
dikt
poesi
där talar stiger bilder fram
ljus liv
det är att leva orden
däri strålar värme pärlor,
det är inte fiktiv verklighet
det är verklighet
Sagor berättar verkligheten.
ja jag skriver och målar
ser känner upplever, gör det livet lättare,
inte alls det gör mig delaktig med i allt
samtidigt har det alltid gjort mig så fruktansvärt ensam
Bland människor.
jag gråter jag sörjer
jag kan inte se förstå att de ord bilder jag för vidare, är allt det jag hör uttryckas
ändå börjar jag inse att det jag skriver det jag målar
gör
ger värme.
du skriver att du undrar om du finns du finns i allra högsta grad
det är sant att jag ser att jag upplever, det ger mig inte rätten att stiga in i dig
det är så att ofta då jag upplever stämningar strömmar ord till mig
jag vet din upplevelse av att inte finnas, den har funnits hos mig alltid
ändå vet jag att jag finns
länge var det min kropps smärta vilken fick mig att känna liv
Sakta har jag insett att molnen är vackra, molnen finns ovan oss så kan det tyckas – de är om oss i oss:
många själar upplever sig
att inte finnas
detta är en fruktansvärd marritt
denna upplevelse kan vara av att vända ryggen till, naturligtvis finns det orsaker till då detta sker. Det kan även vara att väsendet själen är helt införlivad i allt. detta ger den ensamhetskänsla bland människor vilken du så ofta skrivit om,
det är att vara om allt därmed i allt; åter detta:
Detta tillstånd ger ett utanförskap vilket är ett innanförskap.
dessa själar är kännande lyssnande
De vandrar aldrig in i liv då liven icke vill det.
dessa kännande väsen bär förmågan att känna känslan runt ett liv,
de vandrar aldrig djupare in
Inte förrän livet bjuder in.
att blicka ut över i sorg; det vill säga sluta vingar om sig sägandes;
du kan inte veta om mig och lika bra är det,
Detta är att i förväg döma ut den framsträckta handen.
varför säga; det är lika bra att du inte vet vem jag är.
åter står det avskilda/avskiljande väsendet där.
att inte finnas
den upplevelsen kan vara av eget val eller av andra orsaker
hur det än är så är det ett eget val
ty
genom att du
du finns
finns du
orden de vackra
Ur marken stiger händer
kupas runt
skimrar rubiners guld
slutes sakta
klippa
klippa
tillåt mina steg
mina ögon söker öppna mörker
stilla vind leder mitt sinne
djupt in
synes skimmerlåga
där invid sluter jag stegen
lyssnar hör mild stämma nynna
de vackra
orden
i mina händer brinner låga
jag bär den till ditt hjärta
viskar
var inte rädd för stegen
suffle
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
handomfamnen
fingrar mjukflätade
glider isär
slits isär
samvaron blir
sakta
andas
min
varma
andedräkt
rör
orden
nära
det är märkligt hur utsagda ord upplöses till intet
ändå
är de där
ty de utsades
han vandrar såningssteg
över markerna
kastar frön in i vinden sädeskorn finner bo
sover en stund
hjärtbladen gror
tror
han skördar det han sådde
ändå
är de där
ty de utsades
ord kan inte upplösas
ord varje stavelse är ett barn
språket är en ringdans
barnen dansar i ängens famn
ögon
strålar
ansiktens klara rena linjer
med solen dansar de in i livet
barfotasteg
smultron blom
smultron röda tindrar på gräsets strå
runt hennes hals tindrar kärlekens röst
det är märkligt hur det vackraste så lätt kan brista
hon sitter i skogens hägn
med ansiktet i händer
var är din
ordgärning
hon kikar förhoppning mellan fingerspringa
ser luftslottet sjunka samman
det var bara en
sufflé
ändå
är de där
ty de utsades
barnaögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
i de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
sakta svepte slöjan över deras ansikten
denna slöja är besvikelsens slöja.
lära gå
en gång lärde du dig att gå
från liggande fann du vägar;
du reste dig upp
reste dig upp ur jordvagga
så gör alla liv
allt liv
reser sig upp
ur liggande till stående
barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig
svarar du
till mitt förtroende
De såg….fram
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
berättelser finns om såningsmannen
om sparvarna i luften, sparvarna fann frön
berättelser finns om misskördar
om torka
om eldsvåda
om allt det vilket sker med ord
genom orden
i dem alla lever sanna bilder
de blickar ut över
spår väder
spår vind
de blickar in i stjärnögon
lyssnar
stilla
ser henne vandra
följer hennes steg
följer hennes steg
till förnyelse i vårens tid
till fördjupning i höstens tid
de såg ut över
såg fram
inväntade det rätta ljuset
ord flyger ut är sparvar
det går inte att sträcka ut handen
eller låta handen bli en pil för att antingen kväva
eller genomborra fågelns bröst
fågel rödbröst
fågel rödbröst se rosens taggar
kupa händer runt dig
till värn
fågel rödbröst
fågel rödbröst
flyg
flyg
fri
visst är det så att sparvar pickar i sig frön
de är dock icke rovgiriga icke rovvingar;
de uttalade orden är där
dessa går inte att ropa apport till
kanske vore det av godo att öva agility innan orden spottas ut
de uttalade orden är där
är de sagda utan djup mening hänger de vilsna kvar i luften
de är ett slags bakgrundssurr
de gör sig påminda
stundtals vänder vinden dem åter de blir en slags örfil sägandes:
vakna inför din ordgärning förlös oss in i vårt sanna ljus in i är
orden har alltid behandlats
tagits för lättvindligt med;
vingligt
vindlikt med
se nu den vackra gesten
såningsmannen har
skådat funnit svar
nu vandrar han i solbelysta markers hägn
mot bröstet håller han vänster hand med fröskäppan
den högra handen doppar han i hämtar frön
korn
hans högra arm är en såvinge
frön korn sprids med vinden
kanske några hamnar vid vägkanten
kanske några hamnar där jorden är tunn på en sten
kanske några hamnar i god jordmån
de faller in i olika aspekter
det såningsmannen sår är
kärlek till liv
kanske så
det är inte svårt att inhämta bokkunskap
det är svårare att släppa bokkunskapen samt leva den
vari består
förlåt
förlåten in till templet
dörrarna rummet in till templet
så vari består
förlåtelsen
för – låt – en
kanske förlåt är:
tack att du ser min svaghet
min obalans
min rädsla
så att jag därigenom finner vägen hem
Skopa
de skopade ord ur källans vatten
ur källornas blad
gjorde dem till egna
egna
såg icke hur bäcken
hur floden
hur hav
sinade
hur växter
träd
slocknade
med slöjspets smekte hon deras ögon
gav möjlighet till seende ljus
du
genom att du
du finns
finns du
en man…eller en kvinna
en man blickar ut över träden
över bergen
över sjön
över haven
hans blick är inte över
är i
blicken flyger med
allt
stiger in
är allt
mannen vänder ansiktet in vänder ryggen till möte
är i skog hav marker
vänder ryggen
till
han skådar in i är
känner
finns inte
ser inte händer
framsträckta
drick
mötets källvatten
vakar över
i skymning vandrar jag vida
i afton sitter jag vid stjärnbrättet
lägger av skruden
mjuka är mina steg
vitskimrande
smeker jag stammar stenar liv
mina ögon
glimmar kärlek
i natthav
vandrar jag i naknad himmel
berörs av hennes
stjärnfingrar
jag vakar över dig syster
ser dig
hör dina
oskodda hovar
mjukt
glädjerika
omfamnas av marker
ser din man vindflygande
ser dig
hör dig
han väntar dig
där
vid er kärleks källa
du stiger ur
era händer är i varandra om
jag lyfter mitt huvud
lägger det bakåt
ylar in i månmoders händer
hon strör stjärnljus i dina ögon
jag vakar över dig
är hos dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar