det går att framtvinga lycka i sorg
ser ordet framtvinga och vet att det inte är det falska leendet
ser en tving ser pilbågen byggas av pilbågsmakaren
den är byggd av plan kjol till kjol
mantel till mantel
till mörker till ljus
enhet
det går att ”framtvinga” lycka i sorg
det är icke att tvinga fram
framtvinga är här att lyftande tvinga
ser du; en tving håller samman två ytor ibland flera vilka skall fästas vid varandra
mörker samt ljus är fästade vid varandra ibland glider de ifrån varandra en spricka uppstår ett mellanting
mörker och ljus är fästade vid varandra, deras ytor är elastiska, då dessa av olika orsaker har stelnat sker ett märkligt fenomen, de blir vare sig eller; de blir ensidigheter, den vilken har mött norrsken kan se att detta är ljustrådar vilka söker sömma låt oss säga två stycken samman två vävar samman, nålen synes fara i en mycket hög hastighet, alla konturer suddas ut, det är mycket vackert att skåda, melodiöst.
mörker och ljus är fästade vid varandra, deras ytor är elastiska, då dessa av olika orsaker har stelnat sker ett märkligt fenomen, de blir vare sig eller; de blir ensidigheter,
en ensidighet vilken inte egentligen går att utläsa
mörker samt ljus har behov av varandra; de är för varandra
för varande varandra till liv.
så vad är nu framtvinga
det är att se detta behov
det är att se an till fram
se tvingen samt veta att djupt därinne
i ditt innandöme
i din tempelbrunn
där lever lyckan
ett blänke
en kristall
en lotus
ibland, av olika omständigheter sjunker den alltför djupt ned
den gör det av många sorgesteg
du ser en bild inom dig
det är en plats du besökt
du står på en bro, du ser ned i forsande vatten, vatten virvlar mellan stenar
gråtfloder
så var det inte då
du ser dem stå där
de kastar med kastspö
en fader med son
sonen kastar sänket kroken fastnar
linan är ett enda trassel
för att få loss det hela skulle fadern behöva klättra över bron och befinna sig i dessa strömmar
det är en omöjlighet
har nu fadern det vägledande tålamodet tar han kniven ur sin ficka och skär av linan; tröstar sonen samt säger att de måste öva mera, den bro de står på blir en himmelsbro, linan blir den vackraste ljustråden att beskåda, trasslet reder fadern lugnt och stilla ut med sonen. det finns inte en skugga av vrede eller brådska eller eller, det är förståelse i positiv vägledaranda. inte förklarande och talande över sonens huvud, det är medvarande livsförståelse.
det vilket är inom denna fader är att sonen är i allt, hela denna bild blir en oerhört undervisande vacker bild hur sonen kan reda ut trassel, även om kroken sitter fast går det att lösa situationen.
sonen lär sig ser att det är av godo att vända ansiktet; framsidan till inte ryggen. har fadern inte tålamod sliter han åt sig spöet och bannar gossen. i det ena fallet ingives tillit i det andra rivs faktiska bron ned under gossens fötter, gossen hänger i luften eller i en gapande avgrund, det lever icke vördnad i denna fader, denne fader pratar sönder gossen, gossen förs för tidigt in i den vuxnes skor.
vi har talat om att barnet är, samt att barnet efterhärmar då den vuxne eller situationen är värd att efterhärma.
ser du, denna situation är så stark att den mer eller mindre förlamar gossen,
denne gosse efterhärmar
för att överleva denna situation,
söker vara den förståndige
samtidigt förstår gossen intet av detta ty gossen är i allt.
vi sade att fadern talar över huvudet på gossen
inte med gossen
dels är det ett trassel vid- i rullen
gärningens utfall
dels blir det ett trassel inom gossen
det blir ett förgörande trasselnystan
bilden av ett hotande åskmoln
fadern blir blixtnedslaget
det blir förgörande i den stunden
det kanske kommer en förbipasserande, denne skänker gossen ett varmt leende öga, detta öga ger gossen kraft att leva med hoppet planterat inom sig.
det är så att ljusvandrare alltid finns nära i alla dessa situationer
de är där till överlevnadskraft.
fadern lämnas icke oberörd.
du såg stenarna
det levande forsande vattnet
stenarna kan även vara stenansikten, slutna ansikten
det forsande vattnet kan vara levande vatten vilket söker väcka
det kan tyckas att detta är med våld, det är inte det.
ibland kniper väsendet ihop ögonen, mycket hårt.
barn är mycket leende vackra då de kniper ihop hela sitt ansikte.
vuxna är inte vackra då de kniper ihop sina ögon, ansikten.
låt oss nu se detta fiskespö vara kroppen
själen är rörelse därvid är rullen själen
på dessa rullar finns en slags broms, det får vara tanken.
du svara till det du ser
det vilket talas
kastar ut linan i tillit
i förtroende till
du såg ett vackert öga
du kastar ut linan
du har valt ett vackert drag samt en krok
du har skrudat linan med ett sänke
en droppformad pärla
du har verkligen skänkt av hela ditt väsen
det där vackra ögat kniper ihop eller slukar allt
du fastnar
din livstråd fastnar och dras ned
det går icke att med våld öppna dessa blindögon
däremot kan vi skära av linan för att du skall vandra fri med våra händer runt dig
detta trassel eller avskärande är icke bilden av det andra fallet,
det är bilden av den första fadern,
ibland är ni tvingade att vandra in i möten
av nöd
för
vidare skeenden
det finns vandrare med så hårt ihopknipna ögon att
de måste möta våra största ljus
dessa möten planterar frön in i deras jord
en mycket mineralisk jord.
gjord tankejord.
vattnet forsar i mycket starka virvlar runt dem.
nåväl
ditt sänke din krok ditt drag är kvar där
icke till spillo
därför fortfar smärtan
den mildras av våra händer
ser du forsarna
det är tårfloder
dina
de hjälpandes tårfloder
deras själars böner för de slutna ansiktena
minns att de kommer att gapa de kan inte behålla dessa gåvor obrukade
de kommer att gapa med förlösta munnar
deras hjärtan kommer att le.
i dessa mänskliga vandringar är det mängder av vilsan tyvärr tvingas vi att ta er i anspråk alltför ofta
ni tröttas och hinner icke återhämta er helt
vi hinner icke återhämta oss helt.
det är icke en annalkandes undergång ty helheten skänker varandra kraft, minns detta i samtal med ”svartmålarna”.
mörker och ljus är fästade vid varandra, deras ytor är elastiska, då dessa av olika orsaker har stelnat sker ett märkligt fenomen, de blir vare sig eller; de blir ensidigheter,
en ensidighet vilken inte egentligen går att utläsa
mörker samt ljus har behov av varandra; de är för varandra
för varande varandra till liv.
så vad är nu framtvinga
det är att se detta behov
det är att se an till fram
se tvingen samt veta att djupt därinne
i ditt innandöme
i din tempelbrunn
där lever lyckan
ett blänke
en kristall
en lotus
ibland, av olika omständigheter sjunker den alltför djupt ned
den gör det av många sorgesteg
du undrar varför vi säger alltför många sorgesteg
vi har visat dig att sorgen vaggar smärtan till helande eller till förlösning – fram till förlösning
fram till altaret där de vigs samman
steg
är icke att likna vid vingar eller armfamns handfamn
ser du stegen berör jorden, marken
armarna, vingarna är låt oss säga
mer i mitten
åter ser du lindansaren med armarna rakt ut
du ser till och med en stav
horisontalt, vertikalt
lindansaren söker samt håller balansen
vad är karakteristiskt
jo, lindansaren har blicken riktad mot eller till en punkt,
vad skrev du för en eller två dagar sedan; ”barnet har sin blick riktad mot en punkt”
blicken är fixerad icke fastlåst.
lindansaren är totalt fokuserad; uttrycket är detsamma vilket sfinxen i öknen vid pyramiderna har, lindansarens fötter balanserar på linan,
kännandes, verkligt, verkligt kännande,
påtagligt kännande
trots rädsla vid obalans, där högt upp i luften
på en smal lina
framtvingar sig lindansaren
mod eller styrka
då ljuset dväljs i mörkret måste det ibland till kirurgiskt stål
kirurgiska knep
ljuset måste tvingas fram
upp ur dymarkers
sugande kvicksand
det är detta vilket alla växter upplever då de är på väg att tillåta grodden ljusmötet.
Berättarfolkens gåva
marker andades frid
den gamla vandrade med dem
stannade därhelst de bad henne
stenar sitter runt eld
stenansikten i väntan
den gamla sveper med handen
strör glöd in i slocknad eld
hon andas varsamt
eld lågar mjukdans
hon ser ansikten skimra värme
ögon finner gnistor
hon vänder sig till var och en
hennes ord finner vägar
så smeker hon var panna
tungtankar kupar hon om
lägger dem så i eld
deras leende ljus stiger fram
de sitta vid eld i nattens famn
i gryning hälsar de morgonstjärna
eld har ringlats in i sömn
den gamla lägger täcke varsamt över
hon följer rökens rörelse
vänder sig till varje ansikte
finner ögon upplysta
hennes hjärta brinner
ett ansikte är vid öppnat
hon ber om dess hand
varsamt lägger hon glöden
in i den ungas händer
med sina händer kupar hon den ungas händer runt
så tackar hon för gåvoelden
vandrar vidare
i skymning synes hon sitta
högst upp där i platås händer
månsilver sköljer över henne
den unga känner värme i händers linjer
beger sig in i markers hägn
blad blad alla vackerväxter hör mitt hjärtas bön
giv mig gåvan att skapa blad
bladen steg in i hennes händer in i hennes hjärta
hon såg sig om
alla ni djur vackerdjur
hör mitt hjärtas bön
giv mig gåvan att skapa hölje
djuren steg in i hennes händer in i hennes hjärta
hon vände blicken till marken in i luften
alla ni vackra vilka kryper dansar flyger
giv mig gåvan att se det stora i det lilla
alla de vilka kallas
småkryp ormar steg in i hennes händer in i hennes hjärta
hon mötte sjöarnas havets dofter
fiskar alla vattnets vackerfolk giv mig gåvan att följa strömmarna
alla de vilka lever nära och i vattnet steg in i hennes händer in i hennes hjärta
hon satte sig helt stilla nära med ögon öppna
kände elementens gåvor strömma
in i hennes händer
in i hennes hjärta
en man snuddade nära
de säger mig att du behöver mina händer
den unga såg med klara ögon in i hans hjärta
han gav henne sina händer
han band boken till hennes vandring
så var han borta
den unga vandrade lyssnande vidare
kom till bergets fot
hon frågade är detta min väg
lyssna till ditt hjärta ser du stigen
hon sökte med steltanken fann den inte
hon släppte tanken in i vindhand
stigen öppnades
hon följde stigen fann sin boplats
boken låg stilla i hennes hand
hon lade sig att sova den gamla stod inför henne
i dagar och nätter vandrade de genom drömportar
skriv dem sade den gamla
den unga vaknade såg sig omkring
vad är att skriva
gåvorna i hennes inre lyfte hennes blick
molnen stjärnorna målade tecknen
med vad skall jag skriva
ur molnen flög alla fåglar fria
en fjäder med dem alla
föll i hennes hand
ur nattens indigomantel föll
bläckets droppar in i kristallhorn
den unga skrev i tusen och åter tusen nätter
så talar hennes ord
ur hjärtat
Undrar
I en av dessa nätter
släpper jag ett blad
undrar
om händer finner
bladet
mastodontryggtavla
den där mastodontryggtavlan
grinar emot mig
lämna företräde
känner att något undanhålls
handfallen stelnad
nattlig bris brisera
natten sprack
betongborren gräver sig sakta malande stötvis in
enslighets hårdskallra skär snäcka
tusen bitar virvlar förmår inte lyfta till skydd
bedövad handfallen stelnad ser jag armar
handskhänder
gnistor vatten sprutar damm virvlar
sörja rinner
spricka i taket vidgas
tak väggar rasar
står i sörja sörja sörja
slipperhal rinner undan
armeringsjärn kablar sticker upp
krigshärjat område
livet rullar sakta bort ser bakljusens lyktor
lyktsken
rycks upp drar i nödbroms
bedövad ser jag
förödelsen
stod framför den mörkaste av väggar
stod stod stod
dagar nätter stod med mig
lamento ljöd dovt
slut slut slut
slöt mig inom mitt inre
tom
sakta framträdde dörr ännu intet handtag
intet nyckelhål
intet intet alls
endast en tom ring var i handen
sången tystnade
hörde mig viska; våga
början till
steg
ur nyckelhål syntes strimma
ringen klirrade; nyckel var om
ur dörren växte tagom
lyfte högra handen runt handtag
med vänstra handen
låste jag upp
löftesdörren susade vind
är du sann
värme smekte ömt min kind
kysste ögon klara
detta är min väg talar hjärtat
jag stiger in
vänder mig trött om
måste jag
ser väggen strålande vit av mitt leende
ser mastodont ryggtavlan
ropar i kärlek; behåll det gömda
det du gömmer
lyssna till vinden hör;
en dag stiger sannheten fram
alldeles av sig själv
utav sitt själv
rovmun
i öknen
vid pyramidens fot är sfinxen
blicken är fixerad till
en punkt
sand virvlar
stjärnstoff
prästinnas öga bländas aldrig
sol stiger
vid en punkt synes spetsen
mötet
de ler kärlek
djupt där inne
i ditt
innandöme
i din tempelbrunn
där lever lyckan
ett blänke
en kristall
en lotus
du band det vackraste av smycken vid linan
kastade den till svar
sänke du vackra droppformade pärla
hjärtats dröm
se bågen följa luften till svar
sänke för drömmens ljus
rovmun gapade runt
du förblir stilla
älskar
hoppas
hjärta blöder
se
se
sorgesteg av jord vandrar
trötta
dymarkers sugande kvicksand
drar nedåt
månstrimma skär av linan
sorgevingar
vaggar
helar
till förlösning
fram till förlösning
fram till altaret där de vigs samman
se plantan
växten
på väg att tillåta
grodden
ljusmötet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar