det misstolkade hatet har ställt till stor oreda
detta hat var icke hat det är vilket du sade
den vitglödgade vreden
den vitglödgade vreden buren av väsen vilka icke mäktade styra den
det finns har alltid funnits väsen vilka "lekt" med magi
varför säger vi lekt
dessa har icke insett alvaret i magi
samt icke heller mäktat styra dess krafter kraften tog över dem blev svart sjuka
ännu en av de svarta sjukorna
kraften tog över deras sovande omedvetna sinne
den vitglödgade vreden blev aldrig vit den fortsatte svall röd
den vitglödgade vreden blev aldrig vit
den rödglödgade vreden brann svallande
brann vild
kraften vilka icke bärs av händer vilka innehar förmågan
gåvan at styra dem tygla dem blir något intill förtärande förbrännande
hatet förblindar
vitglödgad vrede renar
röda dimmor sköljer över brunnar
hat ligger nära kärlek
kärlek ligger ära hat
de är beroende sunt beroende av varandra
ty i ensam gestalt
skepnad förtär de förgör de
veronasammet
Hon stiger in i månsilverdal
med händer bundna
hon bär hjärta i halsgrop
sätter sig
sluter sorgvingar om
lägger sorgestegen
dem alla vid sin sida
hennes Moder
ber systrar runt henne
mjuka händer berör trummas hud
lyrans strängar
hennes hjärta stiger in i bröst
ljuder sakta
svagt
själssträngar andas ut
en hand sträckes genom mörker
hon rullar ihop sig inom
ur sårade markers hudsmärta
reser sig berg
svavelgrönt
mossknotter
täcker
vulkan andas inom
glödgande rött
marken vibrerar
vit vrede stiger
allt blir stilla
marker
är skrudade i guldmantel
det finns ett berg
fjärilsberget
dessa skall stiga ur
ut ur stenväggar
detta
kommer att polarisera luften
in till sant ljus
hon lägger sig i järnkista
smidd av bergets ådror
av stjärnjärn
klädd i verona
hon mäktar icke taga emot fler slag
kista av järn
seglar i den stora järnsjöns händer
hon sover vaken
vidaregivande dröm
den skiraste av vindar
skall väcka hennes slöjsköljda ögons brustna ljus
över hennes ögon ligger slöja
slöja av silke
en tråd given av var drömsekvens
fuktad av Moders händer
bevarande hennes seende ljus till kärlek
då och då ser hon hans ansikte
hennes utvalde makes ansikte
hennes hjärta ropar
min älskade var är du
du är
du icke hävdande andesjäls rättelse
befriad är du från rättstavning
min älskade var är du
varför döljer du dig
min låga rinner
sakta bort
in i stjärnhav
ur kvinnohav
stiger hennes systrar vredgade
deras händer blir en
svag lägges hon däri
systrar
små systrar
pärldroppar
jag ber er
dansa er sannlängtans liv
alla ni stjärnor i markernas steg
lyft edra ljus in i kärleks trängtan
väck hans oseende blick
strax innan stängel brast
älskade systrar
giv mig icke hopp
ty jag förgås av att se hoppet släckas
gång på gång
förtälj mig endast
att hans steg är hela
att hans liv är sånger i skogarnas fria andnings ljus
så bär mig in i vila stilla
väck mig icke förrän är
förrän himlarna strålar i sannhets ljus
hon är i månsilverdal
med sorgvingar om
sorgestegen är tvagade
mjuka händer berör trummas hud
lyrans strängar
hennes hjärta är i bröst
ljuder sakta
svagt
själssträngar andas ut
en hand sträckes genom mörker
hon rullar ihop sig inom
den skiraste av vindar skall lyfta hennes slöja
han minns
doftande händer smeker hans rygg stilla
sårad
sökte han skydd
vid flodfåra i solspann
floden sinade
glömskans sömn lades över honom
lätta fjärilssteg
kupade månvattensbägare
doftade dagg
fuktade
läppars slutna
vissnande blad
varsamt vakade hon vid hans sida
doftande händer smeker hans rygg stilla
han vaknar
floden flödar livsstyrka
han minns hennes händer i silverne ljus
bar kvist
i natts båge synes gryning vakna
blomknopp vilar stilla i sirlig fingerkänsla
solbåge spänns vida
ögonbrunnar äro stängda
i solskymning
faller
kronblad
stilla
mitten är blottad
blommade för dig på bar kvist
röda slöjor sveper öga
solskymning
höljer
till en vacker kvinnosjäl
i den rödaste av sjöar
seglar hjärta
ömt
i ömhet
hennes vingar
är omfamn
tindrande pärlor är trädda i skira trådar
inom vingar
lägges runt hennes panna
skänker
henne tröst
in i gryningssång
(ej publicerad/tackord)
ber nattens stjärnor att dansa runt dig
hör deras rena klanger
se dina tårrar
se tårarnas inre ljus
de gör ont
de befriar
de är kvinnosjälens ömhet
ändå är de lika vackra
i hjärtvingar
panorama
vidspektrum
spektra
dock icke spektakel
insteg
det lyser inte så starkt i de tidiga jordstegen
intrigen förtätas heter det inom sceneriet
intigheten förtätas blir synliggjord
komprimeras
dras samman för att vändas ”ut och in”
metamorfoseras
fokuseras
fixeras
fixstjärnor
studerar du vetenskapen om stjärnorna kommer du att finna
att dessa ligger utanför solsystemet
så är det inte i min värld
dessa är förbundna med solsystemet
de är solens trådar eller strålar
evigt
evigförbundna med solen
deras egenrörelse är icke låt oss säga stark
deras helhetsrörelse är mycket stark
mitt barnbarn gav mig ett vackert ord;
solbåge
solbåge
målar gyllensteg
regnbåge
stiger
fixstjärnor är en slags solbågar
totalmedvetna
vävs så tätt samman att de är ett
är icke jag
är du
jag är icke jag
jag är du
insteg
nybörjare
begynnelsevandrare
se en ballong framför dig
vad sker då du blåser upp en ballong för hårt eller snabbt
antingen exploderar den eller imploderar
ballonger har behov av ett
sakta utandande
ett mjukt fallande regn
en mjuk andeström
innebörden av ljussteg är icke att falla
det är att stiga
så håller vi ljustråden i vår hand
se ballongen flyga
tråden är lindad om
begynnelsevandraren har mycket svårt att uppleva hur
fixstjärnan är i en punkt – för dem – samt samtidigt är i allt
det uppstår så många missförstånd
missförstånden eskalerar
krigsstigarna blir fler och fler
det är bara det att krigen aldrig bryter ut
ljusbäraren är fredsälskare
morrar men strider icke
på det sätt strider utförs
vet att strid icke nyttjar
”gammelvandrare begynnelsevandrare”
åtskillnad
den är ett faktum= för anden kläder tankens uppenbarade minne
se plantorna, växternas riken
det finns åtskillnader
detta gör dem icke mindre eller större
däremot är det tämligen klart att
ett decilitermått icke rymmer lika mycket som ett litermått
ändå är de lika vackra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar