Förljugen uttalad vilja är den egentillverkade världen
en värld vilken oexisterar utanför världen
förljugen uttalad vilja är att kväva gulduppfylld rodnad
sägandes dess pris
sägandes den vara av annat slag
förljugen uttalad vilja
är att slita vingarna av fågel
är att slita grenar av träd
är att slita armar av människa
förljugen uttalad vilja är att bli kropp
är att släcka stjärnorden
ett efter ett
i själens vida andehav
dessa är där kan alltid släckas aldrig släckas
dessa blir penetrerande nålar
dessa blir
inre akupunktur
Lära gå
Smygande steg
Vad är smygande steg, för att se stegen måste du sänka blicken ned från himlens skönhet. Det är outsägligt vackert att vara där alltid i kronan, uppkrupen skyddad se stjärnor tindra i mellanrummen, dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma, oh huru leende kärleksfylld är icke denna tomhet. Denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen, tusende regnbågsopalers guld, hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar i naten höres de klinga i dagen synes de väva steg hör du deras stämma hör du den icke. Oh du vackra jordefamn, tempel är du stegen dansar i tempelgårdar i själshavs händer oh du vackra jordefamn du bär stegen jag böjer mina ögon in i dina händer strör mina drömmar in viskar förverkliga stegen i sannhets ljus
I markernas händer finns steg för att se stegen sänkes blicken, steg är gjorda av fötter, tidigare i de tidiga barnaåren dansade fötter barfota kännande, alltför många taggar stacks in i hennes hud de skar sargade fötter, sulor skodon gavs att bära till skydd till värn för till bäraren, detta för att bäraren icke fann kraften till skydd egentligen till lyssnande. Steg ligger utslängda, steg bildar mönster, det sägs att icke en fingertoppar bär ”samma” mönster, att varje fingertopps mönster är unikt, så är det, så är det med snöstjärnor med kristaller med stjärnor, så vad är då fingerljus, det är stjärnord. Fingertoppar är mycket känsliga, de rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar, de kan göras hårda visst är det så allt kan göras hårt till slut finns eller vaknar slipandets behov, det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar, fingertoppar bär mönster, linjer bär sensibla kännande rörelser, fingrarna är sensibla nerver, kärleksnerver, alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
Vänd så åter blicken till steg se skor se sulor och kängor, från mockasin till känga med hårda sulor, finns det överhuvudtaget en möjlighet att känna beröra med kängor. Visst finns det en möjlighet om det inte sker över huvudet, den erfarne skolade vandraren kan denna konst egentligen behöver inte denne kängor. Kängan är dock en bra bild; den har en räfflad sula för att du inte skall halka för att du skall få fäste, den är väl avvägd, den har oftast mjuka sulor, anpasade sulor med luftkuddar dessutom snör du den runt foten, vristen. Denna känga kan bli och var menad till stöd för vandraren, den har blivit ett mycket sargande redskap. Åter ser vi hur dagens så kallade självklara steg blir självlysande, oftast bärs de dessutom av de vilka minerat markerna, av de vilka planterat taggarna.
Hur det är så vaknar stegen och blir livskålar
Livskålar är ett vackert ord det är vackert att följa hur ord vaknar inom dig
Så vad är en livskål.
Se foten göra avtryck, se bonden plöja jorden plantera frön så kupas jord över, stegen gör avtryck, är de livsskålar sker det underbart magiska, stegen blir ett flera öppnade ögon ögonen blinkar, ögonlocken sluts öppnas nya steg stiger fram.
Eller ur stegen växer rosens stjärnsteg.
De smygande stegen är lätt att tolka till att smyga sig på och skrämma; de smygande stegen är här icke skrämselsteg, de är berörande steg
De är fingertoppsljus.
Då steg är fingertoppsljus sker det onämnbart vackra, det är inte onämbart ändå är det; det högsta ögonblicket av kärlek av godhet; allt blir stilla gränsupplöst;
det är vackert att höra om vandrare vid min sida, i dessa dagar är det godhet
lever ofta med steg,
vad steg är
vad steg gör
skapar de kratrar, kan de "dras" samman, finnas där här i allt
detta utan att skada, är steg – steg eller är de fingertoppskänsla;
fingerljus.
är stegen den sanna tankens utförande
den sanna tanken; urtanken
livets tanke, inte den mänskligt gjorda formaterade
steg
är
vackra
att följa
vid mängder av tillfällen har du lagt värmande händer runt barn,
dessa värmande händer är ordbilder.
Du har sagt; se dessa barns ögon
Barnögon ser in i dina ögon
med klara rena ansiktslinjer
sägandes;
i tillit överlämnar jag mitt liv till dig, svarar du till mitt förtroende.
I de första gångerna fanns icke en skugga en slöja av tvivel
Sakta svepte slöjan över deras ansikten
Denna slöja är besvikelsens slöja.
Sakta stiger det fram en bild inom dig, vi håller den åter; det är bilden av att lära gå.
En gång lärde du dig att gå
Från liggande fann du vägar; du reste dig upp
Reste dig upp ur jordvagga, så gör alla liv
Reser sig upp, ur liggande till stående.
Det finns växter vilka är markkrypande, det finns djur, insekter vilka är markkrypande, det finns fiskar vilka är markkrypande,
Människobarnet reser sig
Människobarnet kan bli markkrypande
Detta sker då besvikelsens slöja täcker det.
Vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga – detta är icke ur ointresse, hur skall det kunna vara av ointresse vi är alla lemmar organ i varandra – vi skall inte stanna länge vid detta; endast kort säga: växter, djur, fiskar alla dessa har en funktion i den markkrypande rörelsen.
Människan har till viss del inte en funktion i den markkrypande rörelsen, i detta läge. Det är snarare så att människan kvävs av att ständigt tvingas slå ned blicken. Ändå är det så att en funktion stiger fram i detta läge, i detta skede;
Den nedslagne blir jordgärningsväckande.
Ser du allt leder fram till en ljusväckande rörelse.
Smygande steg är inte en lek är en lek, att se barn trippa fram på tårna är en underbar upplevelse, barnet är världen är allt har vi många gånger vidrört. Då barnet söker smyga spänner barnet hela sin kropp och därvid tappar barnet balansen, barnet har inte behov av att smyga, det är allt. Det finns lekar då de vuxna tassar fram och säger buh, barnet kiknar av skratt, pärlskratt och vill mer. Det är även det smygande steg eller gång, innebörden är dock inte den vi närmar oss.
Barnet är allt genom att söka smyga spänner barnet kroppen och tappar balansen, varför sker det. Genom den spända rörelsen avskärmar sig barnet och upplever delen, därvid tappar barnet balansen samtidigt är barnet mer lättskrämt.
Det skrämda uppstår ur obalansen.
Varför öva smygande gång, vi har många gånger vidrört ämnet, att dagens steg mer eller mindre blivit självlysande. Då vi säger dagens steg avser vi steg i dygnets dagsljus, det är lättare att klampa på, den vilken övar smygande steg kan vandra obemärkt genom ett rum, detta utan att störa.
Vad finns det för värde i detta, det finns ett värde, det värdet heter; jag stör icke ditt medvetande; ditt vakna drömsinne, jag inser att du är ett skapande väsen jag inser att jag är i dig samt att du är i mig. Detta medvetande är ett högst vaket medvetande det är det medvetande du har i natten i den natt där stjärnor talar där dina sinnen är vidöppna kanaler, den vilken skolat sitt sinne dit är alltså låt os säga övervaken är ett kanalnät. Alla vägar sipprar inte bara ut, de är öppnade lyssnande kännande kanaler, de är i allra högsta grad vakna, vid medvetande om var behoven finns behoven förs till dem. Dessa medvetna medvetanden är icke passiva, de är vakna, övervakna. Vi sade att vägarna kanalerna är öppna vidöppna, så är det var då starkt medveten om att dessa kanaler alltid är i samspråk med hjärtats gärning, genom att så är dessa medvetande alltid i korrespondens med allt i allt. Det är en total närvaro i allt.
Vi har vidrört att allt skapades ur kaos ordnat kaos; i skönhets rörelse, ur värme ur ljus,
Dessa bilder är det av godo att lyfta ut ur bort från de fysiska begreppen
De har icke fysikaliska mätvärden, det du ser då du skriver är bilder tagna av nebulosor dessa så vackra sakta svävande stjärnöar, himmelsmaneter eller slöjdansare, dessa är bilden av det totalt medvetna vakna sinnet, vill du i skrivandet använda förklarande begrepp så är de smekande händer. Det du ser är hur det ur deras slöjor mantlar faller ut små partiklar, faller svävar stiger, du vet vi d det här laget att rörelsen aldrig är ensidig; rörelsen har endast hamnat i ett förklaringsbegrepp hur skall den annorlunda framläggas. Dessa nebulosor eller himmelsmaneter innehar alla regnbågens färger, partiklar faller, skulle du inte fokusera på en av dessa utan vara i all denna rörelse skulle du med all säkerhet uppleva kaos, drabbas av svindel. Å andra sidan får du lätt svindel detta på grund av att du är i hela denna rörelse; du blir barnet då det tappar balansen då det söker smyga.
Detta kaos är alltså ordnat kaos delarna krockar aldrig med varandra, hellre förtär de sig själva än att krocka, dessa rörelser eftersträvar harmoni, harmonisk rörelse, det är skapande liv utanför alla benämnda fysikaliska begrepp.
Detta är själens rörelse i andens ljus
Genom att öva smygande gång blir inte rörelsen pisksnärtar,
Den är i balans.
Det finns världar oaser där människan övar egenrörelsen in i allrörelsen
Det är djup upplevelse att se armen röra sig ut från kroppen och föras vidare i luftströmmen, benet lyfts sakta foten ut från kroppen förs vidare i luftströmmen,
i österland höres stegandning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen känner vind föra
föra min smekning till din kind
känn handens mjuka rörelse
varsamt lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
i natt reser jag till kända marker jag bär min vidaste mantel pälsbrättad frisvävande smeker träds toppar smeker ögons stängda lock strör stjärnglitter i de mörkaste rummen i natt reser jag till kända marker jag lösgör min mantel sitter vid källan av blå drömmars slöjor min hand smeker undan skugga ögon sjunker in flyter med din omfamn är hos mig jag somnar stilla i ditt ljus
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
nu vandrar du till andra platser
du vandrar genom öknen
du ser sandstensklippor resa sig de skimrar ljusockra skimrar bränd terra di sienna
så ser du pyramidliknande byggnader
tempelgårdar
folken är där
du ser dem
deras steg
du ser hur kroppar blir rörelse
blir ett med allt runt
allt runt stiger in
du ser övandet
ljuset
ödmjukheten detta utan att böja sig under sitt hjärtas puls
det är inte ett underdånigt nedslaget bugande
det är ödmjukhetens gest
hjärtat flödar in i händerna
allt detta folk rör vid möts av deras ljus
de folket möts av detta ljus
det är aurores
det är den sömmande silvernålen vilken helar förenar himmelsdrömmen in i jordedrömmen till liv
du ser de gamla folken hur de är i allt
de var detta omedvetet ändå medvetet ty de skolade sig
de lämnade aldrig hjärtat bakom hellre förintade de sig själva ty de visste att då de svek sitt hjärta svek de helheten visst förekom det att de krockade detta innebar inte alltid slagsmål samt förgörelse, tagare vandrade fann vägar in i deras riken de tvingade dem att efterhärma skövlandets gång, minns orden om barnet vilket efterhärmar; de starka negativa avtrycken angreppen präglar eller förstelnar barnet; barnet efterhärmar ett negativt beteende för sin överlevnad. Dessa folk var i den värld barnet är, de övade sina steg eller det var mera så att de kände sina steg. I dessa dagar har deras läror de visa folkens läror vandrat in i tagarrikena, dessa visa folk undervisar nu de vilka tvingade dem till underkastelse samt att vandra skövlandets steg. De undervisar de lär de skolar de sovandes sinnen; detta sker genom det oavlåtliga övandet; då människan lär sig köra bil kör hon först med ögonen sedan sitter bilkörandet i ryggmärgen. Innebär detta att du kan luta dig bakåt sedan; inte alls du måste oavlåtligen vandra smygande gång, detta för att icke sövas
detta för att icke angripas
detta för att icke svika ditt hjärta samt helhetens stora hjärtsång.
De smygande stegen är alltså ett medel till att överkomma rädslan, ett medel till balans, ett medel till att medvetet vara i allt och däri icke störa växandets hjärtsång, de smygande stegen eller gången är att känna lyssna höra samt därmed icke bli överrumplad eller övermannad skrik ut ditt hjärtas sång samt mening din längtan; kräv icke svar, vet att vinden för din hjärtsång med sig och den bringar dig svar, svar av godhetens vilja ty du är ett du är du icke jag. Den smygande gången gör människan till det en gång skapades för att vara; lärjunge, lärande livets hjärtsång detta för att i kärlek värna om helhetens hjärtsång.
*
Vackraste Kvinnosjäl
vad är en Kvinnosjäl en källa av guld
plötsligt ser jag hjortronmyrar vackra
det är en vacker bild av Kvinnosjälens visdom
du bär den inom utom inom
ur din hjärtstämma
stiger
vackra sånger
kvinnosjälens
andesånger
rosenstjärnor
i nattens händer
omgiven av
med
skimrande lågor
andas stillhet
tystljus
ler
mjukt
*
i kvällens andning
vandrar bilder av skymning
starka ändå milda färger
brinnande
varma
silhuetter
sjön glittrande blank
allt
stilla skönhet
färger slocknar
lever
tinderljus
vaknar
*
himlen
så fylld med skönhet
dörr öppnades i allt det mörka
för en stund andades andningsljus
träds silhuetter svävade fria
in i hav
tinderögon steg
vid
*
de
andas sånger
stiger ur våra hjärtan
ur vår hjärtgård då vi andas tungt
håller vingar om
andas
med oss
andas
för oss
då de
änglarna stiger ur är vi i
då vi åter andas
är vi om
de i
så kan vackerorden alltid tala
se sorgen
vad är sorgen
det finns gamla bilder av barn med ängels vingar runt
i dessa dagars vandring
är änglavärlden inom oss
var gång vi har det svårt
är de runt oss
håller vingar runt oss
detta sker då smärtan gör oss trötta
de vaggar smärtan
lyfter fram den
smärtan blir en hjälpare
antingen viskar den
låt det aldrig ske igen det jag gav dig eller
se ljusen runt det skedda
så finner vi kraft
ängeln är i vårt inre
vi är dess boning tempel
ser du den vackra andningen
var i den
ja - låt din vackra stämma ljuda
den hörs vida
*
de mänskliga stegen är inte alltid lätta
hjärtgårdar utsätts för storm
vindpinade marker
inte av de sanna vindarna
vindpinade av slag
så lägges solväv runt
helande händer
de mänskliga stegen
är inte alltid lätta
ty stegen har glömt
drömmens sanna
liv
*
kanske har ett väsen skadat dig
dina frukter blivit stampade på
det gör ont
allt det du så starkt
vackert berättar
minns att dina sanna frukter aldrig kan skadas
de yttre rötterna kan skadas
icke de djupa
ser du sanden
havet
ser du de visa folken vandra
de vet att i sandens händer lever vatten
ser du sanden värmas
ur sanden stiger den vackraste Kristall lotus
kör dess klanger omfamna dig
*
skymningen var är oändligt vacker
dagen slocknade sakta
skymningen var inte
den är
dagen slocknade aldrig den är
i skymningens famn
skrider hon fram
hon lyfter handen hennes finger rör vid pekar mjukt
stjärnbarn vaknar
är i din hand
länge hade jag vandrat står vid stranden där här där
står vid stranden ödslighet
den är urholkad med ytbegrepp
smyckad med djupbehov
står vid stranden
två barn finns med mig
framom bakom
jag vaggar dem
stilla
stilla
nynnar inom
lyfter klanger från tåspets till kronspets
känner dem vandra inomsteg
hela läka
står vid stranden med tråd mellan fingrar
tråden strålar nästintill intet
ser den löpa stilla bidan
vad är ditt val
tråden glimmar
känner beröring möta rygg
min hand smeker bakombarnet i kärlek stor
vi bär det med oss
stiger genom
snäcka så vacker seglar fram
klippan reser sig hög vattenfall
sjunger dans
fyller snäckskål
rosens vingar smeker dofter ur
silkestunna slöjor sveper om
jag stiger i
upptäcker
jag är i din hand
de plägade
de plägade tala om kärlek
om jag ej förlänas att älska dig skriver jag om dig
om din närhet icke förlänas mig skriver jag om närhet
om din hand icke är skriver jag om din hand
om ditt ansikte ej är skriver jag om ditt ansikte
om allt runtom mig brister skriver jag om helande
om allt runt mig faller skriver jag om stigande
ändå
är det skönast att rulla ihop mig
låtsas att jag inte finns
om om om
allt för att tillåta stjärnordens ljus i acceptansen av fristeg
om
om
om
de plägar tala om kärlek
steget
hon steg in i ett solsteg
solspannet förde henne till honom
i vindstillnat stjärnhav svävar aurores
sömmar drömorden hela
de är i
mina händer brinner
i solnedgång brinner mina händer
tvagar dem smärtrena
med iris
lyfter dem ur bildyta
i solnedgång brinner mina händer
sträcker dem ut
ur yta
händer oändligt vackra omfamnar
vi vandrar in i turkosguldets salar
djupt violett böljar
du kysser mina ögon ljusa så fjärran från yta
Amara
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
opalers milda rök
skingras
Amara armar runt henne
stjärnspiral
ur stiger
hon
siden böljar
ur uppsatt hårkreation faller lock
rodnar kindljus
hon svävar kärleksljus i hans famn
Amara ametist violljus
gnistrande
klarljus
Kjolblad
Trär bjällror runt vrister
ber trumma sjunga hudljus
lägger ögon i vinden
flyger havsvind
näktergalen sjunger
bär ett namn i sitt bröst
trumma sjunger
bjällror virvlar
kjolblad sjunger
i nattljus skimmer
eldgnistor stiger
tända ögons värmda ljus
hälsar gryning
i skogens gyllenfamn
rullar mig samman i ormbunkens händer
somnar stilla i nattljus dröm
kärleksfylld
sänker blicken
ögonljus regnar
från himlens skönhet
det är outsägligt vackert att vara där
alltid i kronan
uppkrupen skyddad
se stjärnor tindra i mellanrummen
dessa mellanrum vilka gärna säges vara tomma
oh huru leende kärleksfylld är denna tomhet
denna tomhet är uppfylld; kisa med ögonen se skimmerljusen
tusende regnbågsopalers guld
hennes fingrar håller dem i tunna silvertrådar
i natten höres de klinga
i dagen synes de väva steg
hör du deras stämma hör du den icke
oh du vackra jordefamn
tempel är du
stegen dansar i tempelgårdar
i själshavs händer
oh du vackra jordefamn du bär stegen
jag böjer mina ögon
in i dina händer
strör mina drömmar in
viskar
förverkliga stegen i sannhets ljus
till
Fotljus
fingertoppar
snöstjärnor
kristaller
stjärnor
fingerljus
stjärnord
fingertoppar är mycket känsliga
rycks undan då blodprov skall tas, fingertoppen skyggar
de kan göras hårda visst är det så
allt kan göras hårt
till slut finns eller vaknar slipandets behov
det är icke skönt att fastna i mjuka vävar med nariga fingrar
fingertoppar bär mönster
linjer bär sensibla kännande rörelser
fingrarna är sensibla nerver
kärleksnerver
alveoler är kanske ett vackert namn, ett utbyte sker
planteringsskål
livsskålar
avtryck
fotavtryck
öppnade ögon blinkar
ögonlock slutes
vilar stilla
öppnas
ur steg växer rosens stjärnsteg
livsskålar
avtryck
fotljus
fingertoppsljus
det högsta ögonblicket
allt blir stilla
gräns upplöst
i österland
böljar bergen fria
skrudas i silkesljus
runt dem är
luften hög
klar
där
höres
andning susa
silverne klockor hänga i träds kronor
vind finner
rörelse uppstår
strömmar
strömmar vidare
sträcker fram handen
känner vind föra
föra min smekning
till din kind
känn
handens mjuka rörelse
varsamt
lyfter jag tåren från ditt öga
lägger den i havs händer
i gryning strålar en stjärna
för dig
Reser
i natt reser jag till kända marker
bär min vidaste mantel
pälsbrättad
frisvävande
smeker träds toppar
smeker ögons stängda lock
strör stjärnglitter i de mörkaste rummen
till tröst i kärlek
i natt reser jag till kända marker
lösgör min mantel
sitter vid källan av blå drömmars slöjor
min hand smeker undan skugga
ögon sjunker in
flyter med
din omfamn är hos mig
jag somnar stilla i ditt ljus
allt är stilla
allt
är
stilla
träd höga
med lyftade ansikten
samlas stammar
speglar ögons kristaller
blixtar sömmar
släpper stjärnor vita
vind famnar om
dalande stjärnor skrudar hennes händer
hud andas mjuk tindrar gnistrar
vita sidenjordars frids stilla andning
lyfter blicken möter det träden möter
högt mycket högt upp är de
höljda av djupt blå
indigo sidenjordars frids stilla andning
hon bär diadem av stigande stjärnor
vita kristaller blixtrar regnbågssånger
luften andas vind
mjuk
ren
klar
mannen
smeker marken är ett
med allt med träd med vind
med vita sidenjordens händer
med indigo sidenjordars mantelljus
han lyfter blicken är vingar
svävar fri söker lyssnar finner
hans vingar omsluter hennes längtan
de möts där i stjärnors krets skogen träden
böjer armar runt de är gömda för dagens ögon
är liv i nattens sanna dröm
allt
är
stilla
de stiger ut
vintern andas våren andas de stiger ut
du är i de stora fria skogarna
folken har samlats tipis står i ring i krets i mitten brinner den stora elden. allt är levande liv levande rörelse. ögonen tindrar varmljus bara fötter rör mjukt vid marken vid sidan av byn höres bäcken, bäcken vilken lite längre bort förenar sig med floden, floden vilken mjukt lindar sig runt klipporna för att förenas med havet, du sveper ögon över med marker ser det höga gräsets vindsvep du andas fri vind ditt hår är midjelångt du bär mjuk klädnad pärlbroderier sjunger mot ryggen i mjukkorg bär du ett litet barn, barnet vaggas, vaggas mjukt av din rörelse vid din sida vakande om vandrar din make han smeker dig med ögon mjuka du smeker honom med ögon mjuka över er svävar örnen runt er strövar de vitskimrande två var gång ett hinder är i din väg lyfter han handen stöder dig över lyfter bördor av dina axlar du omsluter honom med dina hjärtvingar fyller hans inre med flödande liv barnet växer är gosse med tindrande ögon följer fadern i alla steg fadern lär gossens fötter mjuk smekande gång finnarsteg finnargärning lyssnande kännande de smyger över med i allt en dag smyger de förbi hinden hon är vid källan blir icke skrämd de är ekorrar är fåglar är allt liv de vandrar de är utan att störa utan att sarga var gång de andas behov lägger de handen till ber om löfte tackar mjukt genom vårdandet av gåvan i ljus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar