vandringsfolken följde flodens strömmar
vände ansiktet till bördiga marker
lämnade bördans marker
bördans marker övergavs ej
vandringsfolken lämnade dessa marker till vila
de bugade i glädje inför dessa marker
i lovprisnings sång
tackade
välsignade markerna
önskade markerna god resa
markerna hörde
bugade sig i glädje inför vandringsfolken
i lovprisnings sång
tackade
välsignade vandringsfolken
önskade vandringsfolken god resa
vandringsfolken levde med markerna
brukade markerna
alltid med känsla
medkänsla
medlevande
alltid i visshet om hur mycket de kunde bruka
brukas
de lämnade dessa bördans marker tolka det inte till plågomarker
så är det inte
dessa marker var och är bördiga
bördans marker
skulle dessa folk ha stannat
kvarblivit
samt överbrukat överkonsumerat markerna
överexploaterat dessa marker
då hade markerna likaså folken blivit en börda för varandra
folken vandrade innan
höststormarna vinande for in över berg och dalar
de vandrade till vårens marker
de var alltid vid det de lämnat i kärlek
inom sina hjärthänder såg de
vita slöjor
vita böljande täcken
gnistrande stjärnors sånger
de strömmade kärlek till varande
de vandrade till vårens marker
brukade dem
lämnade samt återvände
de följde flodens flödessånger
var gång de lämnade
lämnade de en bit av sig själv
frösådden ligger i markens händer
att lämna är icke att överge
att vända ansiktet bort
det är att ta ett steg vidare
är inte det vackert
dessa folk bar eld med sig
de bar fnöske från den ena till den andra platsen
eldar berättar stegen
så talar hjärtorden
*
ibland är det så att ett steg vill vila
för den skull
för den skuld behöver steget inte kastas
är det en reell fysisk plats kan steget suddas ut inom citationstecken suddas ut det är där
rent fysiskt kanske du skrivit eller målat en bild på ett papper eller annorstädes du kan lyfta den ur den platsen för att spara den, detta är att städa samt bereda rum
friska vindar
frisk andning
det är egentligen att ömsa skinn
det är att ”dö” litegrann; det är det du skrev:
kanske har du packat
packa det vilket inte längre hör till dig
se det
linda in det i vackert tyg
välj färgen nogsamt
lägg det i en
vacker ask
känn icke smärta
se asken
se
det vilket inte längre hör till dig
du har mött detta
det har tillfört
eller
icke
dessa ting skall du packa
inte ditt liv
det är då vi har det svårt händer skall omfamna varandra
icke endast då vi är lyckliga
barn är mycket visa
de skådar till en punkt
så gjorde de gamla folken
de visa
där vi var
är
de såg framtiden
såg därmed i förklarat ljus
det människan kallar historia
detta vilket människan kallar historia
är
bakvänt skeende
jag raderar tar bort skrivna ord sparar dem
i en skattkammare
där är de
de är mina hjärtebarn
steg jag tagit
steg vilka visats
du skrev vidare till en av dina systrar:
ja det nioåriga barnet
den bild du skriver är sann är
mycket visande för den människogärning vilken så länge verkat
den gärning vilken får människan att ständigt leva i nioårsbarnet
alltid med en upplevelse av att stå på klippans avsats
ropandes var dina ord din gärning sann
Inramad
hon stod där i väster innesluten
såg dags slöjor falna
hennes ögon greppade runt bilden av gnistrande droppar
grenar sirliga bågar
en gång rosenfall
hon sökte känna doften
doften uteblev
varför sker det alltid
smärtan rev
virvlar frenetiskt höll ögonen kvar
bilden av droppar
de liknar mina tårar
ljus fann dropparna
för en stund anade hon regnbågsgnistor
mindes hemmet
det sanna hemmet
hon andades ut sitt hjärta in i varje pärla
bad tyst bön
blank svart fönsterruta
ramade in henne
ryggen såg in i intet
de vilka såg henne såg henne inramad i skört glas
hennes ögon blickade in i intet
sakta såg de henne vidga munnen
de hörde inte hennes skri
ringlas ut
de enda vilka hörde var rummen
tysta kalla
skriet rullad in i intet
de såg henne stå med munnen uppspärrad
svartgrotta
helt stilla orörlig
en stelnad skepnad en staty
långt bort helt nära där bortanför svartvägen
såg hon sjön skymta bak träds silhuetter
blänkande blänke
hon tömdes sakta
tom vitduk var inom
en man i vid mantel höll pensel
målade caligrafi med snabba lätta viga rörelser
träd framsteg
svarta outsäglig skönhet
rena linjer
sannhet
okonstlad
sjön badade alltmer starkare röd
röd rubinröd
klar gnistrande guld eldfågels vingar
breddes ut
solens mantlar veks undan
där var solen
guldvit
strimmor av ljust skirlila
pilar svärd målades fram
skimrande purpur
förtätades
brinnande purpur
sakta stegrades livet där i väster
himlen andades ut djup violett
moder måne vandrade närmre
närmade sig solens bädd
aftonstjärna lägger mantel runt dem
smärtan vred runt
de såg henne
en pil fara ut genom ruta
glassplitter regnade ned
lades i blommande ring
hon bars av vingar
cembalon tystnade
hon fann inte svar
hon lade vingar runt älskades händer
luften andades cirrus
cirrus
snö vandrar in
hon bär stjärnor i hår
är skrudad i djupt violett
där hon andas i
himmelsdansen
med
*
Himmelsdans
denna afton
mötte jag träds silhuetter
caligrafi
outsäglig skönhet
himlen
sjön
badade röd
solen
starkt guld
vit
så
brinnande purpur
violett
himmelsdans
det är viktigt
upplevandet av
*
Tack att du är
du skriver om ringen
den vackra ringen runt hennes finger
ring skimrar rödguld
runt hennes finger
så vacker
så vackra människans steg
kunde vara
om hon
för ett andetag
såg denna ring runt skapelsen
jorden
universum
ett helgar förbund
där delarna är ett
helhet
utan
att
kväva
så
är den vackra aftonen här
med skimrande
levande lågor
vind andas stilla
namnlöst
stilla
namn löst
löst ur namn
stegen
själsstegen
lyfts
ur
bojor
flyger fri
där i
stjärnsjö
i månmoders händer
stannar för en stund
lyfter droppe ur
in i gryning
med mitt hjärtas innerliga tack
tack att du
är
*
Själsdans
Lyssnandet
dansen i själen
jag ser hur havets strömmar
därigenom sköljer genom din kropp
med regnbågsljus
ja
slut dina ögon i musikens strömmar
känn
våga känn flödet
dansen inom dig
genom
din själ
låt din ande
din andekvinna leda rörelsen
se ditt vackra ansikte
stråla
jag ser dig
*
Ni säger
människa
ni säger att vi straffar er
ni är våra barn
vi är inom er
ni är inom oss
allt är inom
i
varför tror ni att vi vill skada vårt våra barn
är det så att ni vill skada ert era barn
vi skapade allt i hjärtats skönhet
i glädje
icke i
sorg
detta står skrivet i alla gamla skrifter
orden har förvridits
ser ni då icke
kärlekens
värnadens sång
*
sorgen är den vilken vaggar smärtan
den är där
till lindring
alla dessa vackra tillstånd vilka har förvridits till oigenkännlighet
kanske har du packat
packa det vilket inte längre hör till dig
se det
linda in det i vackert tyg
välj färgen nogsamt
lägg det i en
vacker ask
känn icke smärta
se asken
se
det vilket inte längre hör till dig
du har mött detta
det har tillfört
eller
icke
dessa ting skall du packa
inte ditt liv
det är då vi har det svårt händer skall omfamna varandra
icke endast då vi är lyckliga
barn är mycket visa
de skådar till en punkt
så gjorde de gamla folken
de visa
där vi var
är
de såg framtiden
såg därmed i förklarat ljus
det människan kallar historia
detta vilket människan kallar historia
är
bakvänt skeende
jag raderar tar bort skrivna ord sparar dem
i en skattkammare
där är de
de är mina hjärtebarn
steg jag tagit
steg vilka visats
du känner att det är någon du skall tala med
om
kanske är detta icke en person utanför dig
jag känner att du har gett upp
du är trött
mycket
trött
ge inte upp
lev dagarna nätterna
inte på väg bort
lev dem
nya
de har alltid sagt
ta inte farväl
hälsa i möte
jag känner din förtvivlan
din sorg
det är aldrig av godo
att avsluta
lev
lev med känslan av
upplevelsen av
att årstiderna är i dig
ja vackraste jag tror att du kan återvända
endast du vet
känner din själs vilja
du vet att vi alltid kan återvända
förr kallades det mirakel eller under
de har visat mig att mirakler under inte finns
dessa ÄR alltid
de är icke hägringar
Dessa
ÄR
*
vi kan rena orden genom det vi skriver
alla själens färger
kanske förstår läsaren ej
ändå
vet du
vet jag
att frön har såtts
våra vandringar
är långa
vi bär elden i våra händer
isarna är tjocka
i denna mänskliga vandring
vi smälter isen
isarna
sakta
skulle de smälta för
fort
vad
skulle ske
varje dag ber jag; giv mig kraften att förlåta mig själv
vi förlåter allt
alla runt oss
vi tömmer oss
glömmer att älska oss
förlåta oss
människor tror att vi anklagar dömer dem
de ser inte hur hårt vi dömer oss själva
ser inte våra utmattade andningsströmmar
jag har märkt att den gudomliga tiden icke är den mänskliga tiden
därav talar jag sällan med ordet tid
tiden den gudomliga är en rörelse ett skeende
vi tillåts att vandra genom med hav vindar eld jordar
är alla dessa
det jag vet är att de aldrig utsätter oss för mer än vi mäktar
syster
skuggan
nattgästen det händer att de kommer till mig
känner ibland obehag
kände
nu vet jag varför de kommer
de vet att vi kan förlösa dem genom våra vida hjärtan
det är bilden av grodan
genom kärlek förlöses de
det är det de säger om språk om ord
varje vackert uttalat skrivet ord är ett liv
varje vackert ord förlöser en förvriden gestalt
därför har grodor sorgsna ögon
de ber oss att se dem
genom att se dem förlöser vi dem från kylan
fråga denna nattgäst vad den vill eller hellre berätta en vacker saga poesi
den känner din vackra röst
räds du
se då elden vakna
där i ringen
stenringen
vänd dina ögon in däri
lägg dina ord däri
var förvissad om att skuggan hör
nattgästen hör
kanske blir skuggan
det vackra blå
det varmt röda
kanske violljusets slöjor
räds du se elden den eld du alltid bär inom dig
tillåt den att upplysa mörkret
räds du mötet
möten i din utsatthet
se de fria vidderna
andevidderna
vildhästen är stark
hon känner vinden
vindens frihet
hon kan icke längre tämjas
hans händer
är välkomna i varsamhet
ömhet
se bilden av vildhästen
hur denna vildhäst tillåter närhet
var ditt vackra ansikte ditt vackra hjärta
räds icke dina känslor
iakttag
ta emot
ta in
känn
ditt hjärtas röst
denne man måste även han ha ömsat skinn
skrudat sig i högre ålders kläder
*
ibland i livet är det så att ett möte måste ske för att urskilja det verkliga mötet, kanske känner ett väsen närhet till ett väsen de dras till varandra, dras av ensamhet de stiger inte in i varande famn, de dras in. i fjärran lever ett väsen vilket var ett möte värme strömmar milsvida de känner varandra de tänker människotankar du lämnade du svek stjärnhimlarnas sfäriska sånger ler de förs helt stilla närmre
närmre
de söker kämpa emot människotanken skriar nej, hur det nu är så möts de av sfärers sånger
de vet ändå tvekar de,
det är då ögons möte måste ske med mellan två poler för att urskilja
för att se
då ögonens linser klarnat stiger de in i varande
de dras inte oemotståndligt till
de gör att andeval
det valet har de redan gjort en gång
De förverkligar andevalet.
är det oundvikligt
ja och nej
det kan fördröjas genom nekanden
minns att detta icke är ett straffdomens möte
Det är en himmelsdröm.
Mötet behövs mellan dem för att ditt hjärtas röst tydligt skall höras i detta
i alla bilder äldre bilder samt gamla kulturer även i dessa dagar knäböjer mannen inför vill du bli min
det sägs att mannen väljer
låt det se ut så
minns dock att kvinnan är den vilken släpper in mannen
hennes kärlek är stark den kväver icke den kräver den kväver icke
den kräver ty mannen tränger in i henne
detta för att deras livsvätskor blandas
det sägs att kvinnan är det svaga könet
det kan tyckas så hon är det i den bemärkelsen att hon släpper in mannen
släpper in honom i den helgade akten
där är hon sårbar öppnad samtidigt är det så att detta har givit henne styrka
naturligtvis gör inte detta mannen svag eller mindre värd
det är väl så att detta gör honom mjuk ty för att erhålla denna gunst
hennes hand fordras det ömsinthet
värnad om
kvinnans kärlek är stark den är en metamorfos av moderskärlek
låt inte dem välja dig
du är kvinna
kvinnan väljer
den man till
vilken hennes hjärta är hos
det valet har de redan gjort en gång
då ögonens linser klarnat stiger de in i varande
de dras inte oemotståndligt till
de gör att andeval
det valet har de redan gjort en gång
de förverkligar andevalet.
är det oundvikligt
ja och nej
det kan fördröjas genom nekanden
minns att detta icke är ett straffdomens möte
det är en himmelsdröm.
*
Solstrålsmantel
se solstrålar väva
mantel
runt dina axlar
den faller i mjuka vågor runt dig
andas
dess ljus
God morgon
där i grönfingrar innesluten
rent
kristallklart
av
vattenvingar
eller är det tårar
där smekes grönfingrar av månstrimma
rent
kristallklart
glänser
vind finner
eller
hand
klinga klinga själssträng
darra
vagga
vagga
lyfts ur fingrar gröna
där vid månsilversjön
sänder jag mitt hjärtas kärlek in i edra händer
låter dem
i morgons ljus
grenar böjda
valvbågar
tusende diamanter
hoppets sol
rann ut
mellan mina fingrar
tystörfil for genom
kabelvinda
sjö färgades röd bak trädsilhuetter
månstrimma lyfter
cirrusmoln
viskar; du är kvinna
vandra i din kvinnoskönhet
mindes morgon
lyfte händerna
blev ett träd
se bågars diadem
tusende diamanter
jag låter dem regna ned över dig vandrare
Fingersensibilitet
blomma står i trädgård
i regnbågsvind
då blomman vissnar sinar
har trädgårdsmästaren tappat känseln ned i lerfåra
har trädgårdsmästarens fingrar
mist
sensibelt andningsljus
hon böjer stängeln in i sorg
våga
soltrådar väver
skönhet
vi kan
ta emot dessa trådar
se väven vävas mellan våra fingrar
den är i hjärtats hand
våga
läs
den
spöksonett
Pendel vaggar sommarbilder
vingar flyger
visaren vrids bakåt tio slag ekar
ser dig sluta ord inom dig
mer
mer
oförstående ser jag vägg
oförstående lyssnad efter svar
din hand pressas om
strupe
ordfäste brister
du tiger
en kallvind far genom rum av
din tystrygg
spöksonetten ekar genom
rums kalväggar
så det var
så
någon knackar ihålig tonlöshet
på cembalo
fågels vingpennor fladdrar
bröstklocka
tickar
silverkulas ordlösa klagan
silverstrimma
matt
dina ord gapar tomma
enslighet
ödslighets öde ö
ser visare
vridas
du valde
silverkula ligger i utloppet
mantelrörelse
böljar
ihåligt
silverkulas
guld
fångar den i min hand
ser din strupe längta
silverkula
når aldrig fram
du
valde
din öken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar