det stiger fram många bilder
en man
en kvinna
vandrar deras händer är om varandra
det strålar runt handcirkel
inom deras händer nu gemensamma händer är ett barn
ett hjärta
en pärla
deras kärlek
de kupar händer varsamt om
den sköraste
starkaste pärlan
stjärna föll i livets hav
pärlan fann dem
en närhet så oändligt vacker
ibland stiger det fram vackra strofer ur mitt liv en stund i en eka helt stilla näckrosor vita är runt mig omgiven av vatten är i vattnet i sjön i himlen i molnen i allt denna närhet med liv värmer mig detta är intighetens bön
det stiger fram vackra strofer vandrar genom med ängder mina skor är i handen gräsets beröring är liv jag är i gräshav stannar vid en bäck vassen sjunger mjuka lätta fjädervippor högt upp seglar vingar jag är i vingarna fri
berget är framför mig följer stigen stannar inför växter mossblommor mina ögon smeker dem de smeker mina i en spricka i berget är hon vildrosen hon växer utan jord hon växer i himlars jord stannar en stund med henne hon berättar det vackra ödmjukt tackar jag henne når bergets topp sätter mig sluter ögonen andas in havets salta dofter är i havet känner svanars lätta rörelser de seglar stilla långt där nere skogen kallar mig uråldrig fredad är den möter sant liv denna närhet värmer mig
finner ett rum en grotta invid i skogen ett enkelt trähus befriat från utsmyckning rent vitt sitter helt stilla är fridsomsluten yttrar inte ord är i orden
det stiger fram vackra strofer ur mitt liv mitt vara är i den ortodoxa kyrkan, kapellet i finland kan inte språket ändå är jag i språket stämningen stiger åter in i mig ikonostasen är oändligt vacker den mässande sången rökelsekarets kedjor rasslar rasselsånger ring om ring om ring munkar vandrar in och ut fram och åter genom portar alltid möts de i mitten i innerrummet bak ikonostasen skymtar hjärtpunkten de möts alltid i mitten detta mitten har endast munkarna tillträde att se
det stiger fram vackra strofer ur mitt vara vandringar med hand om min arm runt mina axlar ögons möte leende ansikten bädden renbäddad i närhet beundra se stjärnor vandra berätta sagor vakna in i dagens ljus i närhet
ser templets gård känner doften av kaprifol hör luftens vibrerande sånger stegen är lätta flytande strömmar jag dansar lätta rörelser mina tår är rötter min kropp är stam mina händer är krona mitt ansikte är leende tusende pärlor in till mitt inre andas slöja skir
ser munkar vandra de möts i mitten
ser
det stiger fram många bilder
en man
en kvinna
vandrar deras händer är om varandra
det strålar runt handcirkel
inom deras händer nu gemensamma händer är ett barn
ett hjärta
en pärla
deras kärlek
de kupar händer varsamt om
den sköraste
starkaste pärlan
stjärna föll i livets hav
pärlan fann dem
en närhet så oändligt vacker
jag ser vad bönen är
intighet
pärla omsluten av händer i
samtalande gemenskap förberedelse
förspel den dagliga gärningens berörande hand
mannen talade
en man strövar stilla i skogens marker
hans steg är mjuka
följsamma lyssnarsteg
länge
har han övat
gången
mannen är ett med marken
varje rörelse
följer
i är
mjuka spår
lämnar mannen efter sig
foten sjunker
varsamt in i
mossa
mossan omsluter
hans fot
då mannen lyfter foten
reser sig mossan
ler tinderljus
rörelse
omfamnar varandra
mannen sträcker ut handen
en fågel flyger däri
de möter
varandra
är i
mannen öppnar ögon
solstrålar fyller
ögon
mannen stiger in i sjö
vattnet omfamnar
hans kropp
näckrosor
samlas
runt
mannen är i skogen
ändå icke
han är
ett
mannen känner stegen
stegen känner mannen
vid elden
sitter mannens kvinna
bakar bröd
doften fyller hans inre
mannen och kvinnan talar
ömt med varandra
platsen andas
fredad
fridsro
mannen vandrar vidare dröm
var natt ser han hennes vitskimrande päls
hör hennes sång vargmoder är du
pilbågsmakaren
står vid bänken
det doftar ene
han limmar tunna banden samman
band givna av träd
lim givet av växters
av djurs händer
band till band
fogas de
samman
mannen väntar stilla tålamod
tvinnar trådar
med varsam
fingerkänsla
håller dem
till sol till måne
ber om
löfte
i banden ser han slutna händers vilja
om varandra
solväv lindas
om
så är de i varandra
han böjer dem varsamt lätt
spänner tråd i månskäras båge
pilbåge är
i hans
hand
var natt ser han hennes vitskimrande päls
hör han hennes sånger
känner doft av bröd
mannen sitter vakande täljer pilar
väger känner för och emot
ber fåglar om fjädrar
fäster dem vid
mannen ser bilden av kvinnan vid elden
önskar henne vid
mannen ställer sig med båge i hand
viskar bönen vida
lägger pilen an
följer pilens
väg
ser hennes ansikte i ljus
mannen breder ut sin längtan över markerna
in i öster väster syd norr
min älskade pärla
snart är jag hos dig
ty jag är skalet vilket höljer dig
då stormarna rasar
mina händer kupas
runt din låga
du är värmen i mitt liv
så talade mannen
fadd bouquet
steg låg utslängda på vägen
planlöst kringspridda
det gick icke att urskilja
vems eller vad
övergivna vilsna
tycktes
de
stigfinnaren böjde sig närmare
lade handen till
det fanns inte värme
de var satta för
längesedan
ändå
var de
färska
stigfinnaren lade örat till marken
tyst tystnad rådde
stigfinnaren lyfte ett av stegen
såg glimrande
guldkorn
kände
sig
rik
drömde med ens om allt
guldet skulle giva
vinden vände ord ekade
tomma
tomma
stigfinnaren iakttog stegen såg hennes blodstårar
visste med ens vari kärlek består
såg så ryggtavlan av den brutna linjen
såg druvan glöda i blick
den sönderslagna
foten då glaset
sakta
föll
ur drucken gärnings
hand
*
*
*
för en stund
kände jag mig
rik
kärleksrik
trodde vinden hade vänt
ända tills jag såg hålen i stegen
vinden vände
visade
ord ekade tomma
plagiat
upprepningar
iakttog stegen
såg
såg
hennes blodstårar
då visste jag med ens vari kärlek består
såg ryggtavlan av den brustna linjen
såg druvan glöda i hans blick
såg glasets sönderslagna fot
den skar in i min tilltro
såg ryggtavlans stolta hållning
höger hand sträcktes efter vinglaset
han snurrade det runt beundrade
dess rubinröda bouquet
han höjde glaset långsamt
slöt läpparna runt
njöt
av
känslan
känslan
då saften rann nedför hans strupe
hans ande sövdes
hans själ sövdes
ser druvan glöda i hans blick
glasets sönderslagna fot
skär sönder
tilltro
ryggtavlans stolta hållning
ropar fatalitet
du sjunker mer och mer
i min blick
du trampar
söker binda
fast
du lyfte
lyfter glaset
lyssnar med ointressets nick
den enda röst du vill höra är din egen
sägandes
det är en kärleksgärning
hon strödde rosenblad in i vinden
stupstocken (stupan) (blog)
han band henne vid stupan
piskan ven
rytmen dunkade inom
skar ryggen i strimlors
blods ränder
hudklädnad hängde trasor
ur röda vägar
steg de
grinande leenden
illagörarna började om
rytmen dunkade inom
han vände henne fram åt
rytmen
dunkade
inom
han slog hennes framtid
blånader blommade
växte
väx te
landskapen skiftade
i färgmönstrade
suddiga
tydliga konturer
hon stängde för spåren
för överlevnad
såg med förundran kroppens oigenkännliga konturer
dalar, berg, kullar, böljande smärtlandskap
hon vandrade med handledsringar
fotledsringar alltid där
märkt
de kännande
de hörande
de seende
såg hennes inskurna svartrödblås
handledsringar
fotledsringar
skärsmärta
hon vandrade böjd med blick
fastnaglad vid
golv
reser stängeln sakta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar