I skymning
lindas tysthet runt
silverslöjor
vita
klingande bjällror
kölden andas
knarrsteg
gnistersteg
höres
levande lågor,
omger mig alltid med levande ljus egentligen
tycker jag inte alls om el
men allt har en god ö då vi ser den.
En fråga ställs; har du det bra
ser en vacker trappa,
det finns trappsteg vilka är
tungtrampade
söker vända dem, är bara lite trött mycket
det finns en trappa
livets trappa
livsinnehållstrappan
varje steg, trappsteg är ett livssteg
en del av stegen är nötta, kanske av din tvekan du har stigit, slipat fram och åter
kanske har plankor brustit, kanske har tårar fått dem att murkna
kanske har trappstegen fått åverkan av andra händer
hur det nu är så har trappan behov av att ses över
trappan kan symboliska vara dina kroppar
i det fysiska i den fysiska världen
varat kanske du inte mår bra
de andra kropparna mår bra
så mår du bar eller
dåligt.
Du vet att dessa trappsteg behöver omvårdnad
Kärlek
Tålamod
Tålamod mer än tillit
Stegen helas av oss och därigenom av dig. Nu höjes röster; du kan inte må bra i själen om kroppen ej mår bra, du kan inte må bra i en endaste av kropparna om du i det fysiska ej mår bra. Vid det här laget vet du att det är fullt möjlgt att må bra i de andra kropparna eller i de andra väsensleden även om tillvaron andas svår, det vet var och en vilken stått inför den största smärtan; det är det människan benämner nära döden upplevelse; det ljuset stannar kvar inom. Därav blir det jordiska många gånger svårvandrat. Det är inte att ljuga; vara osann; vilket du ibland känner då du strömmar ditt ljus och din värme vidare samtidigt som du känner dig slocknad. Du vare sig ljuger eller är osann. Du har en uppgift och du vandrar den till fullo.
Sakta lyfts tyngden av
Sakta lyfts skulden av
Den skuld vilken pålagts dig den dag du föddes. Du skriver vackra bilder,
skala lök framkallar vackertårar
renar ögats lins
de yttre skalen gör lite ont mycket
Levande ljus är helande
så
blickar ut in i ett underbart vinterlandskap
det kom till mig;
så skall stegen vara
gnistrande klara
snö är inte kall
de vilka hamnat vilse i snöländer
räddas genom att gräva ned sig
i snö
i mötet
i livsmöten
skall våra ögon vara
iskalla
innan
vi släpper in
Jupiter ser framåt
fram in i den nya solen
Solen omfamnar ser Moder Måne
Jupiter siar ser dem omfamna varandra
Mars strider värnar höljer om Solens och Månens kärlek
Merkurius helar sångernas brustna stämma
Venus förenar aftonens sånger in i morgonens ljus
så blommar soldalens och måndalens ljuvliga sånger
Ibland undrar du ofta undrar du varifrån orden
Bilderna kommer
Du sitter helt stilla så berättar vi veckan för dig
Visst är det en vacker bild att börja med Jupiter – det är ju ur planetarisk aspekt, det är dock allom bekant att Jupiter är ett gudanamn liksom Zeusguden över alla gudar himlens ljusets gud, själen strålar i andens ljus.
I mytologin var ju Mars Jupiters son och så vidare, vi kan trasa sönder bilden i det oändliga, tillåt den vackra väven att vara.
Du har även gång på gång sett snövidderna med spår en vind har andats och du ser sanden virvla mjukt, i nästa stund befinner di dig i havet och ser samma fenomen. Du ser hur något vilket liktydigt är tungt virvlande tinderstiga upp. Du ser hur tyngden löses upp.
Det du i natten upplevde var att skotta snö, eller snarare at använda en snövagga, en plog vilken du skjuter framför dig. I skrivandets stund ser du en swimmingpool täckt av en presenning för vintervila, våren anländer och du ser den rullas av. Då snö plogas undanröjes är bilden likartad, speciellt vid tö, då rullas täcket av.
Vad har nu detta med tyngd att göra.
Snö kan vara hur lätt som helst att skotta, ett enda stort gnistregn, så är det då det är kallt, mycket kallt. Visst är det tungt, men ändå är det en lättare börda.
Så infaller tö. Snön blir mycket tung att fösa åt sidan för att frilägga synliga vägar.
Den kalla vädersnön är lätt sade vi, tanken har klarnats, vi har sagt att tanken, huvudets pol har behov av kyla, då är stegen de steg de är, de är inte skenbilder.
I töväder sker det, det är för mycket värme i pannloben, stegen synes icke.
Det är tungt
Mycket tungt, vi behöver inte orda mycket runt detta, bättre är att skotta i tö för att verkligen känna hur fötterna dras ned, hur snön väger ton. Så med ens blir det kallt medan du skottar – du känner verkan omedelbart.
Kroppen faller tungt ned in i havsbotten
Studsar mjukt
Mjukas upp
Sand virvlar
Kroppen ”dras” genom havets botten
Stiger befriad upp,
Dånande
dånande oceaner
salta hav
örontrumma sprängs
vågor stiger
höga
kastar mig i
virvlar
liv
dras in
vackerbubblor stiger
tyngdlös
flyter
dröm
vassa stenar
löses
grus virvlar gnistkaskader
strand breder ut välkommenhänder
hav lägger mig
däri
trenne
trenne fjädrar lämnade du på min kudde
trenne fjädrar doftar friskog
flätade dem in i hår
lyfte fågel ur bröst
flyg fågel
flyg
tina de frysta stegen
*
Vackervän
väntar
dina ögon i mina händer
väntar
dina steg i mina spår
väntar
dina hjärtvingar om mig
väntar
vårt hjärtas sånger
stiger inom
där
stiger inom
i träds toppar skymtar guldöga
köldvärme klar
sköljer
äng
skymningshänder faller mjukt om
tystnad stiger
hög
isberg
i natten gnistrar regnbågens sömnad
nålar vandrar
skyttel viner
stavar leder steg
snöklarnad andedräkt skimrar
jag står på ett högt isberg
lägger mina händer
kringom
smält
smält
ditt hjärta skimrar vackerljus
smält i den andning
du
mäktar
lägger mitt hjärta runt
ser en droppe
leende
stiga
fall
alldeles
alldeles i utkanten av gulddalen
där guldsjön har sina vatten
där guldbladen glimmar i trädens kronor
där guld är solsånger
alldeles i utkanten av denna dal fanns ett rike
av eget val lagt i utkanten av
detta rike fann aldrig modet till insteget det kändes alltför tungt
blev därför ett sken av guld
till detta rike vändes en av jungfrurna i månmoderns rike
en av stjärnjungfrurna vände blicken in
kände rikets längtan
kände rikets avstängda källa
hon lämnade månsilverdalen en dag i senvinterns dalar
hon bar en gåvokorg i sitt bröst
kanske den kan hela rikets längtan
rikets närhetstörst
hon iakttog utkantsrikets rörelser
anade icke fara
sträckte fram sitt hjärtas hand
utkantsriket strålade vackert
överhöljde henne med pärlors regn
dolde klorna bak händer bak slutna läppars gömslen
stjärnjungfrun lagade utkantsrikets kläder
tvagade dem rena
doftade kärlek i
hon litade till
utkantsriket hade funnit ut att
just denna av månmoderns jungfrur hade givit upp hoppet
hoppet om mansnärhet
nu droppade utkantsriket hoppets droppar
drick min vackra hoppets klara källa
hon anade aldrig
kände dock
något
så en dag av alla dessa dagar tog utkantsriket hoppet åter
nej du min sköna det ger jag allt
till ett vackrare kvinnobröst
så vände utkantsriket ryggen till
stjärnjungfrun är åter i månsilverdalens hägn
lyssnar till stegen
ser guldtrådar silvertrådar vävas in i
varande för varandra i kärlek
till kärlek
(med ens ser jag en valnöt i skal- ja gulddalen och silverdalen ligger sida vid sida är i varande varandra)
*
ja det gör jag; känner din värme
det är gott i dessa dagar
där nätterna är
vakna
länge beundrade jag träden
en gran är mjukslöjad
länge
beundrade
jag
insåg
steg in i bilden
är träden
är mjukslöja
sol finner
regnbågsfjäder
finner
vind
ja; det är en vacker gnistrande skönhet
länge beundrade jag
stiger in
känner det verkliga
jaget
är
du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar