det är svårt att finna ljuset då ljuset är vilket du har skrivit i brev, inom dagens händer. du skrev en mycket visande mening: jag ser ljuset sippra fram genom fingrarna.
du ser dagarna vara regntunga de är i paritet med din människostämning, denna stämning är icke din själs icke din andes stämning ty de är av ljus och värme i ljus och värme. en spricka har uppstått, du har svårt att förklara det till de omgivande.
ordet paritet är ett vackert ord:
paradis andas rörelse inom tillitens eklaterade tilltro
vi sade att en spricka har uppkommit, en atmosfärisk spricka, vilket ord skall vi använda. du har själv börjat söka vackra ord, se deras meningar vilket är vackert att uppleva, du fann ett ord vilket talar till dig: divergens .
divergens är ett vackert ord:
dörren inom visar en räddhågsen gråtande ensam närhets smärta
paritet är ense eller likvärdig, vi vill gärna lyfta fram en mening du fann vara så vacker, en mening vilken omfamnade dig. den meningen är parallella drömmar.
det finns parallella drömmar, det finns ängar, det finns skogar, det finns parallella vandringar.
det är svårt att finna ljuset då ljuset är inom dagens händer eller då dagen bär slöja över sitt ansikte
eller då händer håller för det gråtande ansiktet
ansiktet är böjt till jorden
blickar utan att se
ty händerna håller det
täcker det
det är inte rädsla vilket håller ansiktet
det är förtvivlan
det är orkeslöshet
av
minns du barnets ord: molnen fylls när människor är ledsna, änglarnas ögon fylls med tårar, då det är för mycket tårar släpps de ut, sedan kan solen lysa.
det sker mycket i en dags liv, en oerhörd mängd av möten av uttalade ord eller mer kastade stolpar, stolpord, boxningsord. det susar fordon i luften på vägarna, förbi varandra utan att egentligen mötas, inkapslade väsen i väsen.
det är en bra bild du har levt med, skriv den.
först lindade du in mig i trygghet
guldkarossen
först lindades hon in i trygghet
i siden
bjöds att stiga in i karossen
djupblå dröm
i guldspann draget av smäckra hästar
skrudad var hon i vackraste kläder
kärlekens färg
larven steg ur ägget smakade liv
jorden var tyngd av löftessötma
tyngden var ljustyngd
värdefullt liv
värdefullt livsinsteg
larven
en krumbuktande smakarglädje
märkliga gående stenar
tunga
fick marken att darra
larven kröp in under bladen
gömde sig
strålade livsljus värme i skymundan
en av dessa märkliga tingestar
såg larven
lindade in larven i siden
skimrande siden
lade larven puppan i guldkaross
här är du trygg i mitt värn
larven var nu en drömmande puppa drömde allt är väl
då och då var det något vilket skrapade petade
larven visste inte vad
märkte att tråd efter trådvarv försvann
larven började sakta frysa det skedde inte snabbt
mera
oanande
anande
i skeendet till
osäkerhet
larven sökte nå fram
pansardörrar var stängda
larven såg märkliga gående stenar
tunga
fick marken att darra
darra av ordsvall
tingesten lindade
lindade upp tråd efter tråd
till slut var larven helt blottad
då tog tingesten guldkarossen
for iväg
ordlös
larven puppan satt i höstens famn
vinterstormar nalkades
vände blicken in i molnfamn
molnen hörde
kände
gav larven vingar
gav larven puppan värn
i höstens sista andetag växte grönskande hjärtblad
ur intet av intet
larven puppan fjärilen kröp in under hjärtblad
slöt vingar tätt om
endast molnen vet
fjärilens
gömme
det sker mycket i en dags liv
en oerhörd mängd av möten av uttalade ord eller mer kastade stolpar
stolpord, boxningsord.
det susar fordon i luften på vägarna, förbi varandra utan att egentligen mötas
inkapslade väsen i väsen.
du återkommer ofta till detta att natten är i dagens händer att dagen är i nattens händer. vi har visat dig indigomantelns bägge sidor; där är bilden. i den så kallade sömnen stiger människan in i den egentliga verkligheten, hon gives vingar eller inom citationstecken, tillstånd att stiga ur kroppen, stenen. vi säger så ty det är av stor vikt att leva med stenarnas liv i dessa edra dagar. väsendet, det sanna opåverkade väsendet stiger ur kroppen, livstråden eller ljustråden är där, den blir längre i den ljusa skolningen, ljustråden blir alltså längre, detta innebär att sömnen stiger in i vaket tillstånd, i det tillståndet är vilan av ett låt oss säga djupare slag även om det låter vackrare att säga av högre slag. alltså väsendet det opåverkade väsendet stiger ur kroppen, livstråden eller ljustråden blir längre i den ljusa skolningen, med andra ord gives väsendet vidare möjlighet att flyga vandra stiga in i hemsfärerna. i detta hem hämtar återhämtar väsendet ursprungets information. denna information för väsendet med sitt hjärta, andehjärtat med sig in i kroppen,
själen är belivad av stjärnsamvaron
så smeker jaget
innerjaget ögonen upp
du vaknar
in i dagen.
det vandras mängder av så kallade säkra steg glömda steg i dagen
varför säger vi glömda
vi säger detta ty de steg vilka tages är säkra av den ensidiga anledningen att det går att rusa förbi varande
det går att rusa förbi allt och detta görs genom att inte symboliskt stanna samt lyssna till nattens gåvor. det finns säkra steg, dessa steg är informationsstegen
dessa är lindansarens
de visa folkens smygande steg
det är att uppleva
känna varje rörelse
i foten
känna att denna rörelse tas emot samt alltid bildar enhet i steget
cirkeln lever alltid med väsendet
det är att uppleva känna enhet
det är icke endast det enskilda väsendet vilket hämtar information.
det vilket ske är mycket enkelt beskrivet kappan vänds in och ut eller ut och in
jorden är himmel i nattens vara
dagen är natt och omvänt
dagen håller ljuset i sina händer
ljus sipprar fram genom fingrar
sakta säras fingrar
tusende ljusögon
stiger upp
faller
stiger
omkrets
omger
ljuset är där
alltid
hur svårt livet än kan kännas
det finns de själar vilka ständigt utsätts för eldflammor
de skulle icke detta om de icke hade kraften
det är icke ett frågande om
en fråga om kraft
det är en omkraft
det är så med de vilka väcker, bär, är med
de vilka bär eld i sina händer
pingstens dagar är visande, det finns många bilder av själar vilka har flammor över huvudet, dessa flammor brinner egentligen i huvudskålen
är tankens rening vilken gör att språket blir
skapas universell
det finns bilder av brinnande buskar överallt dessa bilder, se dem icke vara farsoter
många av er önskar i de svåra stunderna; kunde jag stänga av bli negativt egensinnig, hård egosubjektiv vill. ibland kämpar ni hårt för att uppnå detta, det slutar alltid med att ni står med bjudande händer. tack och lov vill vi utbrista, det vore förödande för skapelsens växtkraft för dess skönhet mest av allt för er och därigenom oss. det vore att icke se ljuset sippra fram genom fingrarna.
vad ser du nu;
jag ser händer bli ett staket, med andra ord ser jag fingrarna bli staket eller ordstolpar
jag ser den ”rent” ensidiga jordtillvaron, materia göra livets fingrar stela i kramp; ett slags dödsgrepp. ni har givit mig den bilden långt bak; det är bergsbestigaren eller väsendet med höjdrädsla vilket greppar om klippan, fingarrna måste bändas upp.
detta är det ljuset gör
ljuset bänder varsamt upp fingrarna
ljuset blir genom hjärtats insteg i gärningen
ljusflöde
det är att uppleva då snön faller då frosten gnistrar
det är det ljus vilket själen möter vid livsinsteget
insteget till jordtillvaro
den tillvaron är alltså icke ensidig
den är parallella drömmar
dessa är i paritet med varandra
de bär vilja till utforskande svarande utformning, detta är icke en gjutform det är mera en livsform, där lågan tändas i adventsvandringen fram till julen.
där lyser strålar stjärnan
klar
en klarnad stjärna stiger på himlen upp
den stjärnan är dina ögons ljus
en stjärna stiger in i himlens sfär
med ljusa händer smeker hon såret helt
renar dess sårkanter
sprickan vilken så länge sökts helas av dig
det är svårt att finna ljuset då ljuset är vilket du har skrivit i brev, inom dagens händer. du skrev en mycket visande mening: jag ser ljuset sippra fram genom fingrarna.
du ser dagarna vara regntunga de är i paritet med din människostämning, denna stämning är icke din själs icke din andes stämning ty de är av ljus och värme i ljus och värme. en spricka har uppstått, du har svårt att förklara det till de omgivande.
ordet paritet är ett vackert ord:
paradis andas rörelse inom tillitens eklaterade tilltro
vi sade att en spricka har uppkommit, en atmosfärisk spricka, vilket ord skall vi använda. du har själv börjat söka vackra ord, se deras meningar vilket är vackert att uppleva, du fann ett ord vilket talar till dig: divergens .
divergens är ett vackert ord:
dörren inom visar en räddhågsen gråtande ensam närhets smärta
paritet är ense eller likvärdig, vi vill gärna lyfta fram en mening du fann vara så vacker, en mening vilken omfamnade dig. den meningen är parallella drömmar.
det finns parallella drömmar, det finns ängar, det finns skogar, det finns parallella vandringar.
vi har i detta samtal många samtal skrivit du, det är du
det är vidare bilder
att säga du
inte jag
är att klart inse de parallella drömmarnas ljus
är att uppfyllas av värme
till kärlek
genom att tilltala du
ser du din jaggärning
du hälsar ditt du
du är i ditt själv
du möter
dig
vi kan säga att du stiger ur ditt jag begreppet jag därigenom blir du vi
däri är du alltid innefattad i vårt gemensamma samtal, du är icke ett avskilt jag, du är instigen i alljaget.
först då är du ett jag
ett
ett.
*
Allt för att känna liv
med sjal tätt om vandrade hon in i skog
stammar mötte hennes steg
vid varje stam stannade hon bi
lade hand till
allt för att känna
liv strömma
hon vandrade sakta sökte vara slöja mjuk
bad dem alla om förlåt
förlåt mina tunga steg
min vilja är inte att
ge er smärta
hon lade kinden till
omfamnade dem en och en
var mig nära ni vet mig ni känner mig
mitt hjärta är ert hjärta
hon såg diadem med vattenhängen
hon skrudades i skira slöjor
hennes hår ebenholts nattliga stjärnsalar
hennes fötter bara runt panna vattenhängen
handtrumma ljöd
sakta följde hon
strängar ljöd
sakta följde hon
flöjt andades
hon följde
sakta
handtrumma ökade rytm fyllde
rörde vid tyngd
runt midja
runt vrister klingande pärlor
hennes kropp rörde sig fri
inför eld
hon skimrade vackerljus
hon föll snyftande samman i mossfamn
dolde sitt ansikte för världen
svart tjärn väntade
ljusuppfylldes
händer lyfte
ansikte
dotter
jag ser dina steg är så tunga
du mäktar snart icke lyfta dem
din själ längtar till rörelse
den ropar till dig
det är svårt att se dig med gråtande ögon
icke tillåtas att trösta
svårt att se dig tyna bort
icke tillåtas bjuda dig frukter
det är svårt att se människokvinnan sörja
icke tillåtas att vara dina sorgevingar
det är svårt att se livets strömmar sakta rinna ur
icke tillåtas att fukta dina läppar
dina bäckströmmar är så vackra
sprudlande glöd
dotter
jag ber dig
sätt dig här
låt mig kamma ditt hår
med elfenbenskammen den givna
låt mig väcka glansen i varje strimma
låt mig slippa se dig sluta dig alltmer inom bortom
dina steg är älskade
låt mig spinna nya trådar till din klädnad
väva din skrud av månsilvertrådars stjärnljus
låt mig fästa solpärlor i din skrud skruda din kropp i ljushopp
du suckar uppgivenhet
känn min åldrade hand smeka din panna
dina ögon ljusa
stäng dig icke inom bortom
det kan du ej
därav din smärta
modern slöt dottern i famnen
vaggade henne stilla nynnade mjuk ro
ur tjärnen fuktade hon mantelfåll
fuktade hennes läppar
ur träds händer gavs hon frukter
gav dottern näring
hon nynnade genom dagar genom nätter livets hopp in i dotterns själ
den tolfte gryningen såg hon dotterns ögon öppnas med matt ljus
hon lyfte händer
svepte dem
runt
drog undan
slöjan
ur moln regnade
virvlade mjukt rosenblad in i ljustjärn
doftande örter
steg upp
hon lade dotterns kropp däri
stjärnjungfrur var hos henne
tvagade hennes axlar
hennes skuldror fria
öppnade ryggorgels andning
frigjorde höfters kramp
löste stegens tunga andning
hon bads stiga upp
naken inför moder stod hon
dotter se din klädnad
tack att du tillät mig
se din vandring
Vandrare
Nattvandrare
själ i stjärnsamvaron
sam o var
så smeker
innerjaget ögon upp
du vaknar
in i
dag
själ i stjärnbejakelse
dagvandrare
*
Parallell
Det finns
parallella drömmar
i
ängar i skogar
parallella vandringar
det är svårt att finna ljuset då ljuset är
inom dagens händer
då dagen bär slöja över sitt ansikte
då händer håller för det gråtande ansiktet
för tröstande handberöring
ansiktet är böjt till jorden
blickar utan att se
händer håller det
täcker det
det är inte rädsla vilket håller ansiktet
det är förtvivlan
det är orkeslöshet
av
oseende drömmar
*
Lindansare
smygande steg
uppleva
känna
varje rörelse
i foten
känna att denna rörelse tas emot
samt alltid
bildar enhet i steget
cirkel lever alltid med väsendet
uppleva
känna
enhet
ljus sipprar fram genom fingrar
sakta säras fingrar
tusende ljusögon
stiger upp
faller
stiger
omkrets
omger
ljuset är där
alltid
hur svårt livet än kan kännas
*
Ljus
bänder varsamt upp fingrarna
hjärtas insteg i gärning
ljusflöde
snö faller
frost gnistrar
det ljuset
att födas
livsinsteg
insteg
till jordtillvaro
den tillvaron är icke ensidig
den är
parallella drömmar
*
Stjärna
lyser strålar
klar
en klarnad stjärna stiger på himlen upp
den stjärnan är dina ögons ljus
en stjärna stiger in i himlens sfär
med ljusa händer smeker hon såret helt
renar dess sårkanter
spricka
helas
jag släcker alla hårdljus
de skär sönder mina ögon
klär mig
i sorgeduk
tänder lågor i eldskålar
stiger in i ringens mitt
vaggar fram och åter för att andas
slår mig över hjärtat för att överleva
jag har reglat alla dörrar
kastat nyckeln
i havet
älskade
jag väntar på trummans sånger
din röst
du tillåts
låsa upp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar