stämma instrument
är ett tydande
helt befriat från tydande
ty det är ett tonande hantverk
intonande
fiberoptik är ett spektrum av det tonande till viss del är
en fiber bestrår av en del av en del av en del av en hel
en fiber har en påverkan av organismens helhetsvälbefinnande
genom denna fibers inkännande domän
dominakium
dominakum
dominikatum
är icke dominera
det är ett område
varje område är en fungerande enhet vilken påverkar samt innehar helhetens välbefinnande
båda dessa vilka är ett är uteslutande beroende av varandras balans vilken är deras enhetliga balans
fibern består av en materialansamling
fiberoptik är en vetenskap
är det en skapande en vet
vad ser du
jag ser ledningar
sambandscentraler
härvor
jag ser marias klädnad
i medelhavsområdena samt öststaterna
hur hennes skrud bär dessa färger
invända eller omvända
jag ser ledningar och faktum är att det uteslutande är dessa färger jag ser; blå samt röd
och inom mig vet jag att detta är vener samt artärer
syresatt – syrefattig
järnrik/röd – blyrik/blå
mars – saturnus
samtidigt ser jag klädesplaggs strukturer, materialstrukturer vilka ju är fibrer
fibrer säges vara bra för magen
vid förstoppning tillsammans med rikligt vätskeintag
fiber är utvidgande samt i dessa peristaltiska områden areor vidgade vyer
eller fiber är utvidgande samt i detta peristaltik vidgade vyer – det vill säga ur kramp gången.
*
(ur kamineldögas tretton portar)
kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
jag har färdats vida
färdades vida
bortom borta
in i
vindstråken
vindar har lagt sig stilla
vindmoder, vindens moder har brett ut molnfällar, vaggar vindar tröttade in i drömmar. vinda, vinda, snurra mjukt tvinna mjukt drömgarn runt barnens fötter, runt stenars stigar, lyft himlastegen in i ögonslummers vakande kåsor, hör hedars omsorg valla molnlamm, olivträd sträcka sina böjknotiga stammar, fikonen andas violetta doftregn
se salviabladen fylla luften eldens myrrah rena dalens sinnen
i detta sitter en kvinna vid slocknad eld, ännu söker glöden flämtande stickor, allt har lämnat endast väggarna står ännu kvar taket ligger nödtorftigt stilla fönsterramar är tomma klyschor
kvinnan har lagt av sig händer, dessa flöt ut, dessa domnade, helt visst märkte hon detta, förmådde ej mer kalla dem åter. jag sitter i natten lyssnar till trädens nakna sånger, ur lärkträd flyga lärkor i gryningsrodd utan åror
eldblad, eldblad
bränn mina fingrar rena, befria mig
jag beger mig nu till öknar
skrubbar huden med sand
eldblad, eldblad
bränn min hud ren
giv mig
glasvingar
till lättnad
och vindens moder andas
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
se huru de upplyser skogars stigar med lyktor i händer
dessa vakar i stenar i bäddar i rötters kupor
värnar fröbarnsdrömmars längtan
i dessa stunder urstigna uppstigna
se lyktstigar i skogens markhägn
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
se dina daggdroppars stjärnor i detta nya
hon suckar darrande
kanske det sker
det hållna
det frisläppande
i detta sitter en kvinna vid slocknad eld, ännu söker glöden flämtande stickor, allt har lämnat endast väggarna står ännu kvar taket ligger nödtorftigt stilla fönsterramar är tomma klyschor
kvinnan har lagt av sig händer, dessa flöt ut, dessa domnade, helt visst märkte hon detta, förmådde ej mer kalla dem åter. jag sitter i natten lyssnar till trädens nakna sånger, ur lärkträd flyga lärkor i gryningsrodd utan åror
palmblad flätar sig samman stödjandefingrar
näverluren rullar ut band björkar andas östliga vindar
pärlande ler jungfrudansens ljusvärma
slädkanoten dras av kameler
vaja vandrar med skälla gjuten av järn i månglöd
den mjuka klockans järn bär sorgetågets svarta bård, däri de bär hennes kropp
i månsilversjön lägger de hennes brustna hjärta
antänder en pil ur himmelsdröms visshet
eldlotus seglar vindars bärelsehav
i askens den vidas krona sjönk jag in
ormbunksbladen vilka jag plägade spela på är min bädd
liljorna följde duvans vingar hasselvinden bjöd dagg ur skålar flikade
jag färdades vida
genom vildaplars hovslag och valen bar min själs djupa sånger rocka omfamnar tonbubblor
valen släppte ut mig vid himmelsstrandens blommande anemoner havssköldpadda gav strandens sjunksand fäste, vattendraken öppnade drömfloden sköldpadda släppte fram komodovaranens uråldersblick; förtälj mig dina stenbladssånger
visst är det så att jag drömmer, ännu drömmer den stunden att en knackning höres på dörren steg över tröskeln med rosen framsträckt utan taggar alltför främmande är jag
visst är det så att jag drömmer den stunden därför vandrar jag till stenringen sluter ögon ser dig stiga ur sakta skrider du till mig tar min hand kysser mina ögon med din blick kysser mina ögon klara lägger dina vackra armar om mig sluter mig tätt intill, så står vi helt stilla hudar omsluter varandra i lugn jordens inre stiger värmande himlastädernas ljus stiger ljusnande liv fyller oss, en gnista far ur spannskål tänder en eld i stenringen, var har du varit förtälj mig dina stigar. vid elden förtäljer vi varandra stigar vägar leder till detta vackra möte, visst är det så att jag drömmer den stunden, allt oftare ropar jag; eldblad, eldblad bränn mina fingrar rena, befria mig , jag beger mig nu till öknar skrubbar huden med sand, eldblad, eldblad bränn min hud ren giv mig glasvingar till lättnad
hennes stämma hördes ej, sjönk in i tysthängen, sången lever i hennes bröst
stämman är återhållen, sinande in i ökenrosens himmelsfärds
sinai stod upp ur oasens källåder, ur karavanvägen flöt sidenfloden mötte bergens dimma inlindad i silverne klanger, kysste deras ögon varandra vid. fyra fåglar vakar vid vulkanens öga vattendraken lindar fjällvingar in i dalens svala hjortronbädd
andas hennes ögon i en stund lättnade, hon blickar djupt in i vulkanens öga fylls av modvingar svepande dyker in i kokande hav läser obsidians skrift med klara tecken
och vindens moder andas
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
det var i den stunden trenne stjärnhövdade blickade vida
med stavar lyfte dessa flodens vågor
utropade
hav stundande i din hand
det var i den stunden granar höljde susandestämmor vida
slöt fåglar nära bröst
det var i den stunden rönnen andades röd i flikfingrar
det var i den stunden ljuset sögs in i mörkret
mörkret sögs in i ljuset
gråmantlat töcken irrande staplande far vida
i den stund träden släppte fjärilsblad fria
i den stunden rosenspindel
spinner nät
bäddars vita lakan
det var i den stunden dessa pekade
visade smaragdbären vilka ur händer gav rubinglöd ur bröst
höljde hennes klädnad är röd av rosenblodsblad
lade blå safirregnsmantel rinner nedför hennes axlar
det var i den stunden dessa pekade
visade smaragdbären vilka ur händer vattnade marker
med blå safirregn höljde hennes klädnad är blå av bergsvallmoblad
lade rubinglödsmantel rinner nedför hennes axlar
i den stund barnet vaknade
i den stunden är det
kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
jag har färdats vida
färdades vida
bortom borta
in i
vindstråken
