vindar hör jag
vinande
ordet vandra stiger fram
upp ur ingenstans
ingenting
vandra
är det så
vandrar vi eller rör vi oss med flytande strömmande
ser ordet vandra
sära sina stigar
van dra
är det oket vi lagt på oss
att dra
så drar vi i vanor
van
dra
vinande sjunger vindar
väcker stjärnor
regn är spinnande katter
marken är mjuka pälsar
jag ser ett hus
hör droppar
bläckhinkar
plåthinkar
kastruller kannor står överallt
inom huset
invånaren har suckat rejält
nu skuttar invånaren runt
flyttar
bläckhinkar
plåthinkar
kastruller kannor
skapar en inlyssnandetonskala
leendeljus
fyller den läckande stugan
tankar
sipprar
okontrollerat
däri ser jag det läckande taket
och det är av godo täta de läckande sprången
innan fukt
samt mögelrosor breder ut sig
tankar sipprar
flygande
tegelpannor
är tankar
utan
fästen
för
förnekelsens ljus kastar alltid skugga
skuggor
blandar av strålkastaren
reflektorn
reflektorerna
jag skulle vilja likna förnekelsen vid att spotta i motvind
med andra ord är det en mer eller mindre okontrollerad utsöndring vilken används i en slags brådska eller också ur en osäkerhetsmanöver
visst är det så att saliven är ett sekret från dig
dekret
konkret
sekret
sekretess
innehåller dina koder
ja – saliven är en del av dig
det är i allra högsta grad märkligt att människan tidigare
i tidigare åldrar använde sig av
brukade sina sensibla sinnen
tolv stycken och du är i mitten är tretton
tolv pelarljusblad upplyser barnblomman
dessa sinnen brukades för upplevandet av till förståelse av omgivningarna
i dessa stunder använder människan
brukar människan bokvärldar för att förstå
frågan är om bokvärldarna har kommit att bli en bekvämlighetsanrättning – inträttning
för att slippa utforska
slippa vara forskare i sitt eget land
och jag talar icke i ord av bokskogar
(ad verbum)
visa mig
till
de blanka
städerna
däri
allt
är
blankt
minnesblankt
vem
talar
törstar du
se
sandens
rubinstrålar
kupa
händer
till dig
vem
talar
jag ser dem
sitta i ring
är de kvinnor
är de män
hur många
i drömbladet
vet jag
detta är kvinnor
visdomsbärare
de vakar
i mitten ser jag ett knyte
ett barn
en kvinna
kvinnorna är tolv
rosor
runt
henne de vakar
med
vem
talar
vindfadern klär sig i stormögon
vindmodern klär sig i stormögon
stämmor
brister
av spända strängar
ryter gör lejonen
i skogen
svara gör snöleoparden
i bergen
kvinnan
i skyn
mildrar ögon
vindfadern
vindmodern
lägger stormens öga
i skrinet
av ebenholts
med intarsiasömmar av rönn
vem
talar
de långhalsade betar i frid
tingelitangblommor ur paraplyträd
gyllensanden andas
sandrök
gnistrande
så många ringar
har lagts
runt din hals
du stolta massaj
dina ögon
glittrar
av hennes
mjuka rörelser
du hoppar upp till solängen
skänker henne
en solbladsfjäril
i ögonkälla
i natten vakar ni
över eldens hus med edra händer
vaggar
stjärnbarnen in i dröm
i himmelsängen
andas stjärnvioler
de långhalsade
tingelitangblommor ur paraplyträd
gyllensanden andas
sandrök
gnistrande
så många ringar
har lagts
runt din hals
vem
talar
du står inför sagobrunnen
med en nattsärk vilken blivit
alltför stor
du släpper den ned i det svarta vattnet
för en stund
ser det ut att vara blank
indigoblå
indigogrön
tjära
perylenblågrön
nattsärken är kanske en alruna
en alruna med grenar långa
rötter
vilka gråter blod
av de
ohörda
hörda
i det du släpper in alruna i sagobrunnen
hör du
skriet
skriet vrider sig i månvarv
barnet skriker
vid ljusmötet
detta kallas för att födas
alrunan
löses
upp
alruna
möter stjärnvälden
vattnet klarnar
du ser
blanka städer
visa mig
till
de blanka
städerna
däri
allt
är
blankt
minnesblankt
vem
talar
trumman har ljudit i nio dalar fyra åter står
det krusade havet vitnar
tårar faller över hennes kropp
tindrande tindrande markängder
smeker dina fötter
avtrubbade händer ligger utslagna
spetsar har slöats uddats av
och regnen strömmade i trenne vingblad
trollsländan
dagsländan
nattsländan
bar
i trenne vingblad fortfor strömmarna
genom flodernas kropp
reste vidare i ringhavs stjärntändares
lågors andedräkt
och örtagårdsögon
steg upp över solranden
en sak har jag önskat i det tysta
att se mig vacker i dina ögon
solfläckar slöt grinden runt cellen
korpmoder slog sina vingar
kastade mig i flodens silverhängen
gjöt myrrah
basilikum och timjan i ögon
rosmarinkvistar blommade i mitt hår
drack salviabladens vidgande
lavendel lugnade smärtregnen
en sak har jag önskat i det tysta
att se mig vacker i dina ögon
solfläckar slöt grinden runt cellen
julrosen
helleborus
släppte slutna vitblad
bar mitt ansikte in i darrgräs vita plymer
åkervinda lyfter blåregn
ur poppelns krona
flyg fågel
flyg ut ur mitt bröst
rör vid hans örsnibb
viska
brusande snäcka
viska
i dina ögon sköljer
min av dig
skönhet
vem talar
hon lägger sin skärva
i aftonvindens vinge
varligt bärs livsskärvan in i aftonhav
vaggas av stjärnmoder
förs av tempelvinden
in i tempelstäderna
var har du varit min rosenvinge
vandrade gjorde jag
fötterna sjönk allt djupare
händer drog dem underifrån
kämpade gjorde jag
år ut och år in
förgäves sökte jag stiga ur
de greppade allt hårdare runt vristerna
blodet försvann
insåg det lönlösa i denna kamp
enades med kampen
det var i den stunden rötterna
rötterna underifrån vävde mig en matta
hindrade mig från att sjunka
dras ned under ytan
fråga mig ej hur
plötsligt
befann jag mig vid floden vilken flyter
under över in genom
flodvingar bar mig till havsklippan
där pärldroppar visade mig lerkrukans väg
de bar mig vida in i lugnade skogar
lade mig under
de korsade trädens kronor
blommade vita bladen
lämnade kronor
vita fjärilar målade luften
väcktes av jaguarens vakandestämma
kolibri fuktade mina läppar
örnen bar mig till
hon lade skärvan i aftonvinden
du finner mina ord i lerkrukan vid dina fötter
du frågar var har jag varit
fråga mig
var har du kommit
och jag svarar dig
hit har jag kommit
i mitraskogens andning
vem talar
ja
mina ord äro långa
läser du orden med guldstoff
ur dina ögonbrunnar
läser du orden i den upplösta
längdens rytm
jambgång
fyller
dig
vem talar
månskäran sträckte ut sin hand
snipan seglade på isflaks pussel
blixtar gnistrade blåeldar
isflakspussel lades till rätta
vandrade i isarnas djuphöga stigar
strålades in i himmelsvida kristallbergen
klangerna
klangerna spräckte alla tankar
glasfjärilar flögo fria in i purpursolen
smälte farhågors upptornade segel
vandrade i mjuka molnländer
sjönk ej igenom mossan
andades gärdsmygen
falken löste hökens vingar
svanar bar mig i hamn
och sälarna flög in i solen
valen svalde suckans delfiner
lyfte havens nedtrampade
draken rörde vid törnroshäckens svarta klotaggar
hon grät röda tårar varur taggarna skingrades
bladens gröna smaragder bad tårarna blomma
så gjorde de
valen vattnade rotstocken
med renade suckarnas näring
kaskadregnen glittrade
muren vittrade och sanden strålade rubiner
du frågar var har jag varit
fråga mig
var har du kommit
och jag svarar dig
hit har jag kommit
i mitraskogens andning
vem talar
vandrade in i träsk
in i sumpmarker
moskiter svärmade sög musten ur mig
klådan steg upp färgade ögonen gula
iglarna sög ur mig
blodet försvann gavs åter i
röda sidensjok fyllda med budfjädrar
hängande grenar höll mig kvar
höll mig uppe
krokodiler vakade med mina stigar
i skimrande röda grottor
sejdade tecknen
hennes ögon följde
min bleka huds skiften
bar mina andningsskålar i sina händer
var gång jag tappade tråden
snurrade hon sländan
skräddaren sömmade i eldflugors sken
spindelväv klibbade fast
över min kropp
över mitt ansikte
trattminören mötte
svarta änkan visade sorgens väg
hon viskade
det krusade havet vitnar
tårar faller över hennes kropp
fukten smetar din klädnad åt
andas dig lugn
allt är ej det
det ser ut att vara
ödlor salamandrar tände lyktor
lyktträden vajade vind
spindelmor rättade till skruden
den vita puman förde min väg
lade mig inunder granens mantel
ugglemor
satte sig på min vänstra axel
pilande streck syntes i månsilvrande
de pilande
råttor möss sorkar
himmelsfingrar målar
norrsken sydsken
lemurien
lemuren sitter i martallen
vakar med ekorren över stjärnasken
insåg att de vävde mantel till en kvinna
lades över mig
rann nedför skuldror
tvagades i daggkåpebladets brudslöja
hörnen har dragits samman till en
fågelmannen den vilken viskar med träden
ledde hästen
ryktad blänkande till
rid till stranden av de blågröna
perylen nejderna
däri andas
hennes kopparskimrande helelses ögon
till dig
sätt dig vid elden
invänta
jalusiernas uppstigan
i morgonvinden
bege dig in i marknaden
narren tar dig i hand
dansa i bjällrornas knoppars öppnande
inhandla den första apelsinen du möter
med myntet du gavs i ditt hjärta till detta
apelsinen ser sigillet
bryter skalet varsamt
klyftorna faller ut
soldroppar skänker dig vandringsnektar
där allt dras samman till ett
knuten vilar i bergets vagga
draken
drakmodern väntar din stig däri
klyftor slutas samman
seglade mig in i berget det högra
i bergsdalens sång
hon bäddade in mig i fällar
såg knuten lösas
fördes genom labyrinter lagda
uppför stentrappans vindlande innandömes höjd
sju domherrar öppnade bergets skådaröga
toppens port
skimrande väntade den vita vargen
vakar med mina steg i ögonfjädrar
hon lade skärvan i aftonvinden
du finner mina ord i lerkrukan vid dina fötter
du frågar var har jag varit
fråga mig
var har du kommit
och jag svarar dig
hit har jag kommit
i mitraskogens andning
vem talar
ja
mina ord äro långa
läser du orden med guldstoff
ur dina ögonbrunnar
läser du orden i den upplösta
längdens rytm
jambgång
fyller
dig
flyg fågel
flyg ut ur mitt bröst
rör vid hans örsnibb
viska
brusande snäcka
viska
i dina ögon sköljer
min av dig
skönhet
en sak har jag önskat i det tysta
att se mig vacker i dina ögon
solfläckar slöt grinden runt cellen
visa mig
till
de blanka
städerna
däri
allt
är
blankt
minnesblankt
vem
talar
du frågar var har jag varit
fråga mig
var har du kommit
och jag svarar dig
hit
är jag kommen
flyg fågel
flyg ut ur mitt bröst
rör vid hans örsnibb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar