FÖR ATT VANDRA IN I LJUSET. MÅSTE MÄNNISKAN VANDRA IN I MÖRKRETS LJUS DET VÄCKER HENNE TILL ATT FÖDAS I LJUS. HENNES LIV ÄR DÅ FÖRÄNDRAT. HON KAN ALDRIG BLI DEN HON VAR HON ÄR DEN HON ÄR I SANNHET OCH RENHET HON BÄR NU FÖRMÅGAN ATT ÄLSKA OFÖRBEHÅLLSLÖST MÖRKRETS VÄG ÄR ICKE MÖRKRETS VÄG- ICKE I DETTA SAMMANHANG- DET ÄR ATT FÖDAS I LJUS OCH KÄRLEK.
söndag 11 december 2011
den 11 december 2011
framtiden är
en oslipad kristall
kupar händer in i natten
grus stiger i
mattade pärlor
slipade
av
fötter
stövlar
såg du strimman jag gav dina ögon
den gavs jag av stjärnvinden
jag ger den
vidare
vidare
regnen vandrade med böljande mantlar igår, jag skrev det stängda hjärtat
kanske är det
det stängda hjärtat
det öppnade hjärtat
vilket har vridit sig ur kramphanden
i denna dag andades vindar klarblå
jorden drack himlar in
himlar drack jorden in
taken bäddades in i slirblå slöjor
strofer av
klarhet
träden bar molnkronor
mosskronor
kronor av mossa
kanske är en sådan dag det stängda hjärtat
det öppnade vilket vridit sig ur kramphanden
vilken varligt löst död mans grepp
vilken varligt bänt upp fingrarna ur stelnat grepp
kanske den grå regndagen däri ljuset ej klart steg in är det öppnade hjärtats befrielsetårar, kanske är det i det tillståndet vi förmår varsamt bända upp fingrarna, bladen – död mans grepp
det andas så många klanger
anklanger
lägger stråken an
gengångare
ekogångare
genklanger
jag ropar hör min stämma återvända
är det fladdermusen vilken lämnar vindskupan i natten
återvänder med stjärnpärlor
det andas stoftregn i ögonovaler
eller är det stjärnor
jag står med grus i mina händer
grus mattat
andas kyla
andas regn
mattade av bärandes skor
stövlar tramp
se mig in i ögonen
se mig djupt in i ögonen
jag ser världar strömma
guldfiskar
maneter
i himlarna svävar örnar
i haven svävar örnar
den ena en fågel
den andra en rocka
svävandeväsen
är det så att ett liv kan tyna bort
jag ser eldstormar
efterglöden
det finns efterbörd
det finns efterglöd
jag ser svartnade riken
jag ser
mattade
stenar
grus knastrar under mina fötter
se mig djupt in i ögonen
det är inte det du ser
regnen
stiger ur handskålar
ur svarta fåror
lagda veck spirar
vallmo
i de höga bergens mandelögonsfröjder
i en av de mörkaste trakter
traktat har de smällt månget hjärta i ansiktet med
hör min stämma så mild tala
jag kan ej förneka det mitt hjärta förtaler dig
förnekelse är ej vägen
hör mitt hjärtas sång
varför greppar du så hårt om
varför räds du det jag ser
varför söker du fly undan ur
urträdets rötter andas
drar sig upp ur fåror
kronans smaragdblad andas jordsötma
rötterna
är himmelens krona nu med pärlor
i väntan till
smaragdblad
körsbärsblommen regnar marker vita
jag står med grus i mina händer
varför lindar de ståltråd runt mitt hjärta
deras fingrar dryper bitterhet
ur fingrar droppar bitterhet
stegrytmen ljuder
sprucken
sprucken
ur sprickan stiger haven
floden andas vägar
givna
lägg mig
lägg oss i havet
i floden
jag böjer mig in i haven
följer floden
ser grusbarnen
virvla fria
värmas
av ljuspelare
ovanom
undanom
örnar svävar runt
sakta sjunker vi
vaggas i havens djupa händer
grus slipas strålande
kristaller sänder vägar
det seglar stjärnsegelsblad i havet
kristallbladslotus bär mina ögon
ser du nu det du egentligen såg
eldstormarna
vågorna
allt detta
de lärde er tidigt se trycksvärta
låt orden sjunka in
nedsänkta reliefer
och visst finns det planreliefer
samt högreliefer
lärdes gjorde ni att se högrelieferna
fastklistrade i ytan med trycksvärta vilken svedde edra ögon
låt orden sjunka in
bilderna sjunka in
stiga upp till ytan
ytan är en plan
den planen är
ur
urkällans
gudomliga plan
genom den stiger bilderna in eller ut
fria
de sökte stänga de öppnade hjärtanas sånger
ty de såg örnar sväva i skönhet
de såg er hela jordens sår
i en av de mörkaste trakter
traktater
vandrar du med ögonblommor törstande
ansikten du har mött har sett dig i frågande
sakta slöt du samman kronbladen du med möda öppnat ett efter ett.
stundtals kniper du samman dem hårt
solen är en elfenbensskiva
de långa hornen
ragduns ljuder
bröstet ditt skälver
marker vibrerar
du kniper samman kronbladen hårt för upplevandet av ljus
det regnar ljuspastillers
honungsdroppar
i själen
du vandrar planlöst
plan
löst
utan brådska
sätter dig i mossa
kanske det är
inom dig frammanar du bilden
bilden av höjden du stod på
där vindarna lekandelätt slet av dig huden
lade den vida sammetsmantelns midnattsblå runt dig
egentligen är det ej en höjd som sådan
mer en platå
en utkikspost
i händerna andas känslan av grus
gråtstenar gråstenar
det var innan mörkret föll över dessa trakter du blickade in i
visst var det
en dalsänka
liknar en skål
kupar mina händer mjukt runt skålen fylld med
vindruvor
dadlar fikon
aprikoser
färska
bjuder dig
visst var det en dalsänka
liknar en skål
fylld med
du ser endast trädens kronhav
ler för det ser ut att vara mosstäcke
gråtmossa gråmossa
björnmossa
sakta stiger dimma
skira slöjor
sidenband ur hennes hår löses
svävar genomsiktliga vita
pärlamor
sakta stiger dimma
skira slöjor upp
ler för du anar lägereldars rök bakom synen
kan inom dig se
eldsamtalen
doften stiger in
du vädrar
enhetssamtalen
du stiger en aning med blicken
möter bergen vilka omfamnar dalsänkan
i detta höstljus
blånande berg
skogar klättrar här och var uppför bergen eller är det mosstäcke
molnmossa
uppför bergen skålens insideskanter
är detta flamsäkert
varför finns det behov till säkerhet
du kan höra floden andas
du vet att du befinner dig på en bergsstig
i händerna andas känslan av grus
gråtstenar gråstenar
du skakar händerna
skallror ljuder
du öppnar händer
grus regnar ut
du läser
tyst
grus klättrar in i din handvärme
du vet att du befinner dig på en bergsstig
en serpentinstig
det pärlar i bröstet då ni kastar serpentiner i luften
det är födelsedag
barnfödelsedag
ett barn är fött
är födelse att dö litegrann
är att dö att födas litegrann
är kärleken att födas
födelse
är det så att ett liv kan tyna bort
sidenband ur hennes hår löses
svävar genomsiktliga vita
pärlamor
du vet
att du befinner dig på en bergsstig
en serpentinstig
serpentin kallas det helt visst
och modern bär barnet i famnen
runt dig kantas stigar med ormbunkar
nu mattade röda
rödbruna
terra di sienna bränd
du ler
kanske är detta eldglöden
res dig, vandra i detta mörker
följ bilderna
åter
vandrar
du
du hör droppar falla
du rörde vid en av bergets taggar
bergsrosen
stack dig
hör urkällan i mitt bröst
ditt bröst
askflagor
sveper fjärilsvindar
landar
droppar löser upp
askvingar sjunker in
ur jordar flyga rödvindsfjärilar
du vandrar åter
i en av de mörkaste trakter
traktat
traktater
ett vitt
anings vitt skimmer
når dig
omfamnar
fångar din blick
du kan inte fånga mina ögon
jag fångar dem ej
jag frigör dem
vitt skimmer omfamnar
fångar din blick
anseende nalkas du
seende an
är du vitt skimmer
moder månes auraandning
du är nu helt nära
en sten, är detta en sten
en skimrande sten
framtiden är en oslipad kristall
gruset i mina händer gör sig påmint ur havens djup
örnar svävar vakande
lyft mig
se in i mig viskar stenen
och världarna vänder
vivlar
du söker sluta din blick
så myckna virvlar gör dig illamående
du har tappat fotfästet
rullar nedför berget
skålens innerkanter
räds icke
se in i mig
djupt in i mig
så myckna virvlar eldar
förstörelse
nu kastar du stenen ifrån dig
mitt hjärta brister med
vilken fasa är du
fasa är jag ej
av ondo är jag ej
alla dessa traktat du lägger på mig
lumpna trick
linda dina sammetshänder om mig
ej lumpen ur avskrädeshögars munnar
du möter mig ej med öppet sinne
de lärde er tidigt se trycksvärta
din tolkningsparafras
taxameter tickar
stegrytmen ljuder sprucken
du läser mig ur fasorna historieströmmar
så många har längtat att göra gott
de glömde att gott lever i det inre
ett stjärnfrö är sått i ditt bröst
det spirar en ros ur din mun
de doftar ros
ur dina ögon
dina händer förverkligar
stjärnvandringens
regnbågscirklar
irisfälten andas blå djup
så många glömde att gott lever i det inre
så förfelades den längtan de hade
och detta kan vi säga är fel ty detta förorsakade
slagregnens
blodfloder
låt oss se dem
lyfta felan i ömhet till sitt bröst
lägga stråken an
höra strängen
brista in i
lovsångstoner
de lärde er tidigt se trycksvärta
din tolkningsparafras
taxameter tickar
stegrytmen ljuder sprucken
du läser mig ur fasorna historieböcker
ur tidevarv
läs mig i tidseonens kärlek
och du skall se att du ej längre vet vad
vilket var är samt blir
så är det
sekvenser
anklanger
anslag kan du se
kan du höra
jag är oslipad
din kärleks stråle slipar mig ren
ren i klarseende
mörkret är vitt
jag vänjer mig sakta av med denna plats
alla platser
min vilja är
att vandra
dit vinden viskar mig
framtiden är en oslipad kristall i dina händer
ängen viskar mig till
träden
särar
fingrar
viskar mig inom
ljudlösta andas mina trampdynor
han står stolt
andas ömhetsvindar
hedens böljande djupgröna följer
ryggtavlan
sveper över möter hav
havens böljande djupblå följer
framtavlan
han
andas
henne
säckpipa ljuder
vida
ängen viskar mig till
träden
särar
fingrar
viskar mig inom
ljudlösta andas mina trampdynor
når bäcken
doftar
duvhökens vingar i
kavelduns korg
barnet ler i vinden
kabbelekan
väcker
ljusstigen till
dig
tretton toner
lyfter
sargade
helar
stegrytmen
är det så att ett liv kan tyna bort
i ensligheten
se in i dina händer
framtiden är en oslipad kristall
döm icke förhastat
jag är oslipad
din kärleks stråle slipar mig ren
ren i klarseende
mörkret är vitt
jag vänjer mig sakta av med denna plats
alla platser
min vilja är
att vandra
dit vinden viskar mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar