varför är det av godo att ej lämna spår
det undrar du frågar trädet
det finns berättelser om
ur axlar vilka fick hålla upp berg
bära berg
vilka var dessa
gudar
jättar
bergsbärare
vilken var deras styrka
deras ro
jag anar att det erfordras en stor portion ro för att kunna stå så länge med ett berg på axlarna
till och med himlavalvet
det
är stora stenblock
skulle dessa
vilka fick uppehålla bergets tyngd på sina axlar
ha straffats med detta
det sägs så
minns att det beskriver vissa själsrörelser
livsrörelser
bergen
kan vara det vilket en gång
flera gånger var
tag en ryggsäck
packa ryggsäcken med färdkost
det är en strålande vandringsdag
med sjungande fågelvingar
med
strålandefnitter
du packar
och du packar
och även i det att du ej packar dessa mängder
så sker exakt samma skeende
samma känsla uppkommer efter en stunds vandring
ryggsäcken tynger dig
den blir allt tyngre
den skaver dina axlar
slår emot ryggen och så vidare
inte nog med det
den ökar din kroppstyngd vilket föranleder att du sjunker in
dina fotavtryck blir allt djupare
blödande sår kan vi benämna dessa
ja
vad är det du bär i din ryggsäck
vad är den bilden av
var ett frågande väsen
med tomt sinne
vakna varje dag
fråga dagen
vad bär du i dina händer
vi i våra händer
tag ett av dina vackraste glas
ställ dig i morgonregnen
lyft glaset
glaset kan ej fyllas om det redan är fyllt med dina föreställningar
om hur dagen skall vara
samma eländesdag vilken den var igår
töm glaset
nu kan du se de
rena
vackra dropparna
glittra ned i glaset
lyft glaset till dina läppar
drick dess friskhet
till ditt friskhetssinne
varför detta tal om spår
det undrar du
frågar trädet
ja
det undrar jag, samtidigt vet jag svaret
du ber mig sätta mig ned… ser du, du har redan gjort dig en föreställning om vad jag skall säga och göra, hur skall du då höra min stämma
nåväl kvinnokvinna sätt dig ned, luta dig till min stam
hör du; klangen i min stämma, den är ej den stämma du hörde i sistone
elden väcker jag till din värme, ty vindarna andas kyla
denna natt spelar vindspelen i långa svepande rörelser, kanske ser vinden istappar kanske är vindarnas fingrar, istappar, isfingrar vilka spelar, vilka frigör dessa klanger
i uppväckande värme, och varför sade fågeln; se djupt in i mina vingar, i min vinge
så sade jag av den anledningen att vingen visar dig rörelsen, hade jag sagt det sedvanliga
sed- vanliga hade du stigit in i mina ögonbrunnar, levt i en slags födslorörelse, fosterrörelse. och visst är denna fostrande rörelse vacker, ni glömmer den så lätt i människostigar du vackra människobarn, sade fågeln och satte sig i pannan, fostrets rörelse är seglande moln, seglande molnens rörelse, lugnrörelse – viskar rörelsen, fosterrörelsen åter till er. det märkliga är att ni vägrar höra, förvägrar er denna stillhet. du såg bläckplumpar lösas, natten klarnade strömvida stjärnvida och trädet förtalte dig spårens väg
det var en gång en kvinna, kvinnan levde i ringen av träd kunde välja huruvida
hon skulle synas eller inte synas, träden flätade stammar samman i de stunder hennes ögon var tröttade, flätade upp stammarna i det hennes ögon var utvilade. på gården
alldeles invid rosenbågarna växte ett av de äldsta träden, en lönn är det helt visst. kvinnan brukade leende möta lönnen - märken finns på lönnens stam, i barken
älskade vän, minns du den svartvita flugsnapparen hur vi sökte skydda den, katten tyckte rörelsen - fågelungerörelsen var så spännande. minns du sonen den vackra gossen hur han med din tillåtelse spikade fast en pulka; nu kan inte katten nå dem. vips tog katten ett skutt över hindret. fågelungarna klarade sig - den svartvita flugsnapparen flyttade sedermera, märkena lever i din bark.
ja jag minns de stunderna barnen dansade så ofta runt mig, så många bin fjärilar fåglar har vandrat med oss. nu är det du och jag, jag och du. vindarna har blivit bistra, jag fryser allt i ålderns skor, gott är det att vi eldar till värme
lönnen och kvinnan vandrade vinterns mjuka vågar med rosiga kinder, vantar sockor
sjalar mantlar. solen blev allt varmare, trädet släppte vintermanteln i en mjuk dunshög.
kvinnan vek samman vinterskruden, lade den i vacker låda.
det kittlade av livets utstigande, månvindar gav trädet, måndroppar månpärlor. pärlor svällde, bladpärlor blev blad. våren dansade i kronan, susade i rötterna, åkte kana berg och dalbana i stammen. så kom hösten och lönnen strålade skimrade i skönhet, släppte löven bladen ett efter ett. ser du sporde trädet, löven faller spårlösa, vi bär ej ryggsäck med och bär vi ryggsäcken är den tom – tömd ty vi vet att modern öppnar sina händer tar emot smälter omvandlar för åter till de öar stjärnöar allt skall
ser du vandraren med den tunga ryggsäcken allt tyngre blir stegen. vandraren tar sig
sakta uppför berget stenar söker hindra söker säga; släpp ryggsäcken vid avsatsen till bergets topp den sista släpper vandraren ryggsäcken och - och är en dansande fjärilsvind
fjärilsvinden dansar uppför berget når bergets topp, skådar vida
örnfader sluter vingar, skuggar ögon i solvind ser in i intet ser allt, breder ut vingar
dansa fjärilsbarnet mitt och vandraren står helt stilla i vinden flyger
nedför berget utan att falla ned i ravinens dånande vattenfalls flodströmmar
i stenkrokar
så är det
den tömda ryggsäcken blevo
fjärilsvingar
kanske behöll vandraren ryggsäcken
vid den sista avsatsen var ansiktet högblommande rött
med regn fallande ur pannan
svett
kroppen orkade näppeligen ej bära benen fötterna
eller lyfta dem
fötterna benen orkade ej bära kroppen
lyfta den, vandraren kröp uppför den sista avsatsen. nådde bergets topp och kravlade sig fram till kanten, såg djupet vidden och stelnade i rädsla, blev förlamad av rädsla. och det är ett bra uttryck för det vilket sker genom rädslostigar, det blir verkligen en förlamning. delar du ordet ser du; för lamande. visst kan du se och höra en lama sjunga förrätta böner, det sker i det rädslan har blivit en vacker duva
en kolibri en örn samt flyger tömd med vinden ej emot, har blivit ett fjärilsbarn en fjärilsvind. detta är en aspekt av rädslan: föreställningen – i sjöar vattendrag finns det ett djur vilket heter märla, detta djur är inte stort, fascinerande är detta djur och vad är inte fascinerande i amatörens ögon, detta djur följer vattenandningen spänner segel och det finns en tråd en lina vilken används till segel den bär namnet märla. ser du vandraren förlamad – vandraren gör beräkningar, jämförelser med då, det vilket var, det finns en spik vilken benämns krampa och det är förlamningen, den är en kramp. denna krampa, spik har ännu ett namn och det är – just; märla. en märla krampa spik är u-formad och brukas till att fästa till exempel ledningar. det tillstånd inom vilket denna vandrare är i – med ryggsäcken oäten otömd befinner sig i ständigvarande u sväng form. och molnen viskar; släpp ryggsäcken se dess fjärilsvingar
och kanske hör vandraren i den stund vandraren är redo att ej behöva dessa grindstolpar/ föreställningar till stöd för förtroendestigar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar