det är konstigt
hur ord
flyter fram
likt svarta oljebälten
ack
vore dessa
de svarta pärlor
jordarna sjöng ur sina ögons
kärlek
vart
tog den givna
tacksamheten vägen
är denna
ett darrande ostron
vem stal pärlan
vart
tog den givna
tacksamheten vägen
är denna
ett darrande ostron
i väntan på
citrondroppen av
apelsinlunden
i nattbladets
skira
vingar
sitter en kvinna
nattskrudad
bär du pärlemorblad
bär du sidentrådsskrud
bär du gryningsskimrande droppblad
bär du
bär du
vitlinnes
lärft
sluter ögon
i händer
vandrar i varma markers solbeströdda fält
vita dunbollar vajar vind vagga vind
fröskalshänder är vikta upp
bjudande
i tacksamhet tog jag emot gåvan vilken nu är
höljet runt min kropp
i vitlinnes nattskrud
en kvinna
sitter
spetsbårder
vackra
följer
rörelsen i hennes bröst
i hennes stigar
i hennes händer
lyran håller hon
ömt i famnen
strängar av silverne klarhet
rör vid
hennes
fingrar
sensibla
fragila
är det möjligt stämma vattnets strängar
detta är möjligt
nyckeln finns
är
i ditt öra
mest av allt i din syn
i dessa nätter sker det
vi
stämmer världsalltets lyra
och han utropade
varför
varför säger ej människoliven
det
dessa menar
varför
varför håller de sannheten åter
är det då underligt i allt
att stormar drar fram
river upp
virvlar
runt
av alla dessa vilsna
ordrörelser
ty stormarna hör
hör djupt i deras inre
ära vare ljusbårdens
värmebårdens
enkla
enhetsstämma
det strålar en stjärna
vid himlars strand
ljus och värme
vi
stämmer
världsalltets lyra
och enhörningen har ej ett horn i pannan
enhörningen har en ljusstav
stavelse
i pannlobens tronsäte
se
i dessa stunder
ljusdroppspärlan
vilken strålar skimrar
visar vägen i dessa stunder
den visar hur ljus och värme förenas
sitter vid vinterstrandens resta snöstäder
i smedjan brinner flammande viteld
vid städet höres klanger
kristallsvärdet
andas
till
liv
detta är enhörningens fredsstav
ljus och värme sitter
vid vinterstrandens eld
i mjuka samtalsvindar bjuder de in
stormarnas vida oceansegel
lagar rispor
lagar hål med sömmar av smälta iskristaller
så ber de oceansegel snurra runt
rör vid det sömmade
vid vefårorna
och med ens
är dessa skimrande
vi
sömmade med livets tråd
allt är väl
väl är allt
och han utropade
förstår de då icke
den vilsenhet de planterar
varför
varför gömmer dessa sig i lönnfack
instängda
instängda i kvävande fack
i unkna odörer
han ber stormarna in i sina händer
förtäljer det han ser
ber stormarna öppna
fönster
rutor
dörrar och lås
stormar bejakar hans bön
skallrar gör rutor
knirkar gör dörrar
vrides gör lås
och glasen
rutorna
splittras
låsbrickor släpper stagen
i luften ljuder cymbaler
handcymbaler
zimblor
nycklar flyger mjukt in i hjärtskogens
uppklarnande
de vandrar i öknar
med törstande strupar
vi
väntar er vid brunnen
den brunnen ni skall finna utan att söka
den brunn ni skall finna i det edra irrfärder tar av sig
sina
stålhättor
och intet moln seglar skugga
de törstar alltmer
vågor sköljer sanden
i mjuka dyner
och enhörningen följer vandringen
i de röda sandstensklippornas målningar
ser hur ansikten skingras
skimras
huru huvuden böjs utan att kuvas
dessa huvuden böjs ty de hör källans ådror andas
ur sanden växa
kristalltemplens renklara skönhet
vi
stämmer
i dessa stunder
världsalltets
lyra
allt är väl
väl är allt
och visst är det möjligt stämma havens strängar
nycklar är i edra bröst
se
deras vandring
se genom folkens ögon
vad dessa ser
en man
en kvinna
vilken förtäljer
förtäljer vägen till härbärget
stallet
templet
och vallgraven fäller sina gjorda kors
herden vallar fåren i rosendalens korsriddarblad
och se
se
haven
och valarna
skall stiga upp ur sjöarna
spräcka isarna
sitta vid stranden
spela de djupa sångerna
sångerna ni vägrade höra
ur bottnarnas sjöstjärnevärldar
valarna skall
spela
spela ända tills ni hör
hör
ära vare andens ljus i själens värme
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar