fredag 23 december 2011

den 23 december 2011
























det är konstigt
hur ord
flyter fram

likt svarta oljebälten

ack
vore dessa
de svarta pärlor

jordarna sjöng ur sina ögons
kärlek


vart

tog den givna
tacksamheten vägen

är denna
ett darrande ostron

vem stal pärlan

vart

tog den givna
tacksamheten vägen

är denna
ett darrande ostron
i väntan på
citrondroppen av
apelsinlunden

i nattbladets
skira
vingar

sitter en kvinna
nattskrudad

bär du pärlemorblad
bär du sidentrådsskrud
bär du gryningsskimrande droppblad
bär du
bär du

vitlinnes
lärft

sluter ögon
i händer

vandrar i varma markers solbeströdda fält
vita dunbollar vajar vind vagga vind
fröskalshänder är vikta upp
bjudande

i tacksamhet tog jag emot gåvan vilken nu är
höljet runt min kropp

i vitlinnes nattskrud
en kvinna
sitter

spetsbårder
vackra
följer

rörelsen i hennes bröst
i hennes stigar
i hennes händer

lyran håller hon
ömt i famnen

strängar av silverne klarhet
rör vid
hennes
fingrar

sensibla
fragila

är det möjligt stämma vattnets strängar

detta är möjligt
nyckeln finns
är
i ditt öra

mest av allt i din syn

i dessa nätter sker det

vi

stämmer världsalltets lyra

och han utropade
varför
varför säger ej människoliven
det
dessa menar

varför
varför håller de sannheten åter

är det då underligt i allt
att stormar drar fram

river upp
virvlar
runt

av alla dessa vilsna
ordrörelser

ty stormarna hör
hör djupt i deras inre

ära vare ljusbårdens
värmebårdens
enkla
enhetsstämma

det strålar en stjärna
vid himlars strand
ljus och värme


vi
stämmer
världsalltets lyra

och enhörningen har ej ett horn i pannan
enhörningen har en ljusstav
stavelse
i pannlobens tronsäte

se

i dessa stunder
ljusdroppspärlan

vilken strålar skimrar
visar vägen i dessa stunder

den visar hur ljus och värme förenas

sitter vid vinterstrandens resta snöstäder
i smedjan brinner flammande viteld
vid städet höres klanger
kristallsvärdet

andas
till
liv

detta är enhörningens fredsstav

ljus och värme sitter
vid vinterstrandens eld
i mjuka samtalsvindar bjuder de in

stormarnas vida oceansegel

lagar rispor
lagar hål med sömmar av smälta iskristaller

så ber de oceansegel snurra runt

rör vid det sömmade

vid vefårorna
och med ens
är dessa skimrande

vi

sömmade med livets tråd

allt är väl
väl är allt

och han utropade
förstår de då icke
den vilsenhet de planterar
varför
varför gömmer dessa sig i lönnfack
instängda
instängda i kvävande fack
i unkna odörer

han ber stormarna in i sina händer
förtäljer det han ser
ber stormarna öppna
fönster
rutor
dörrar och lås

stormar bejakar hans bön
skallrar gör rutor
knirkar gör dörrar
vrides gör lås

och glasen
rutorna
splittras
låsbrickor släpper stagen

i luften ljuder cymbaler
handcymbaler
zimblor

nycklar flyger mjukt in i hjärtskogens
uppklarnande

de vandrar i öknar
med törstande strupar

vi

väntar er vid brunnen
den brunnen ni skall finna utan att söka
den brunn ni skall finna i det edra irrfärder tar av sig
sina
stålhättor
och intet moln seglar skugga

de törstar alltmer
vågor sköljer sanden
i mjuka dyner

och enhörningen följer vandringen
i de röda sandstensklippornas målningar

ser hur ansikten skingras
skimras

huru huvuden böjs utan att kuvas

dessa huvuden böjs ty de hör källans ådror andas

ur sanden växa
kristalltemplens renklara skönhet

vi

stämmer
i dessa stunder
världsalltets
lyra

allt är väl
väl är allt

och visst är det möjligt stämma havens strängar
nycklar är i edra bröst

se

deras vandring
se genom folkens ögon
vad dessa ser

en man
en kvinna

vilken förtäljer
förtäljer vägen till härbärget

stallet
templet

och vallgraven fäller sina gjorda kors

herden vallar fåren i rosendalens korsriddarblad

och se
se
haven

och valarna
skall stiga upp ur sjöarna
spräcka isarna

sitta vid stranden
spela de djupa sångerna
sångerna ni vägrade höra
ur bottnarnas sjöstjärnevärldar
valarna skall
spela
spela ända tills ni hör
hör

ära vare andens ljus i själens värme
*

Inga kommentarer: