det är märkligt
hur
mörker
kan slukas
sugas upp
av regn
så mycket att du näppeligen ser vägen
är natten helt oupplyst med
nattens
oupplysta
marmorhud
sovande stjärnor
med sovande månslöjor i moln
moder
måne
har avklätt sig vandringsskruden
vilken snuddat vid alla veckade pannor
tvagar slöjor skira igen
i månsilversjön
är det en sådan natt ser du ej vari
du trampar
så andas vinden
vindar följas åt
en strimma finner
vägfäste genom molnöga
du ser
en väg
till dörren
du når den ej innan strimfågel
flyger in i molnrede
du darra ty du fryser
en stämma når dig
se
så många väsen vilka genom doften
ser vägen
slut dina ögon
öva dig till litande
litande av det du möter
i doft möter
mörkret sugs upp av regn
de tårar
vilka aldrig upphör
bäddar in mörkret i ögonbrunn
mörkret
sipprar in i själen
anden sitter vid härden
med själen i famn
vaggar barnet in i stillro
själen är ett barn
barnen leker i ängen med lätta danssteg
är gräs är blommor är moln är bäckar
är regn är sol
är allt det vilket rörelse är
anden sjunger
nynnar
rörelsens väsen
sjunger skönheten
in i vakenljus
barnet andas in
doftregnen
sköljer ansikte
i daggens droppe
den
droppe
vilken fingerborgsblomman
häller i bladskål
hon sitter i tornet
med vindar
lindandes
doftrankor om
december sömmar
hans mantel
med
sidentråd
nålen glider med klarnat öga
kanoten glider
med klarnade linjer
fingerborgen
andas
hennes värme
falken breder ut skarpblick
så andas
kristallvindar
regn stiger
stiger in i stjärnvärldar
bäddar
marken vit
vitdun seglar
vidaredrömmar
befriar mörkret ur
den stängda
källan
december vandrar i
vinterängen
med ämbar i handklyka
hans doft dröjer kvar
i hjärta
ser december honom
snida
ämbaret hon hämtar honungsmjölken i
decemberljusets vandring
i möte med
värme
ämbar
ärbar
är
din
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar