det brinner en eldkase på min trappa
du tände den till behov
du sade
kanske i de stunder dina händer fryser
inom mig
andas
tempelskogars värman
däri
är jag
välkomnad
utom
tystbladen
omfamnar mina händer
jag flyter bort
jag fryser
en skugga lyfter båge
en fackla sätts till
eldblad
omfamnar mig
livsåskåda
ning
livsåskåda
skådande liv
åskådare
å skådare
o skådare
skådare
skopa
doftar mazur
vilket är det hårdaste materialet
materian
mater i an
är det stenen, mineralet
är det stål, metall
och är dessa hårda eller innehar de en täthetsgrad
en minimal genomsläpplighet
ändock
vittrar de sönder
sägs det
jag säger de vittnar om stjärnsfärers bud
är dessa hårda eller innehar de en viss hårdhetsgrad
stenen mineralet stål metall
jag skulle vilja säga att det hårdaste är det stängda hjärtat
ser du sjön vid bergets fot
är det fötter eller
håller berget fram sina händer med sjö i
denna sjö är av så många vandringar
gråterskor har suttit vid dess rand
snö har smält
regn har
så många har och ändock i är
är bergen hårda
ur berg stiger stjärnor
mineral metall
röken stiger böljande
förtätas
skimmelhästar vita
med mjuka hovar skrittar de lätt in i
vildblomstrens ängsring
i sjö lever en kvinna
orakelkvinna
i hennes stämma ljuder varje droppes färd
kan du hjälpa mig se vägen
varför skall jag hjälpa dig
jag ser min människokvinna halta
visst är det min vilja att hjälpa dig
jag kan det ej ty hon är redan hjälpt
ännu orkar hon ej se stigen
vägen
stig in i mig människokvinna
människokvinna stiger med ömma fötter i
så lätta
strömmande
är hennes steg
hennes andedräkt skimrar själen in i rörelse
fåglar ser dimma sväva uppför berg
och berget är bruden skrudad i vitt
vår sommar höst förgår
vinter andas stjärngnistrande
däri släpper berg stjärnor fria
upptända nordans ögongrottors natthimmel
och kvinnan från skyn vandrar med mjuka mockasiner
breder vävda sjalar över kalkar urdruckna
in i vilosömn
det sitter en kvinna spelar på
ormbunksbladens strängar
ormbunksblad
susar dröm in i min vilande kropp
ur örnens ögon flyga korpvingar
lyfter skopan till spruckna läppars glöd
handen vilar lätt till nacke
källvatten fuktar ordens torka
skogen, skogen bär bladkorgen in i hjortronmyren
inom mig
andas
tempelskogars värman
däri
är jag
välkomnad
livet är stilla vatten
det är gott veta
vatten strömmar
vandrar sjövägen
de säger
spegelblank är ytan
det är gott veta
vatten bär
vattenfall är porten
rinner ur bergens himmelsdröm
vandrar sjövägen
genom fingrar
vattenfingrar
uppleva liv är min vilja
innan jag lämnar detta
når fridsstilla
möter blå bergsvallmo
i klockdalen
de ropar böner ur minareten
blådrömsgräset bär plymer
omfamnar
vildhästar vita
lyfter blicken
flyter in i vordna
vildblomstrens vandringar
livet
är
stilla
jag hör fjäder falla i mitt bröst
skriver upprepande
andas
och molnen flyter samman
är himmelsspann
draget av
tolv fjärilars ljustrådsband
hennes ögon är stjärnstrålande
ur händer häller hon regn
vattnar jordarnas veckade kjolar
hårt stärkta plissader
andas klockvolanger
de cirklar i fridsstilla
jag ser
läderhuden lösas upp
ser skönheten
genomsläpplig är hudens siden
skimmer i
sannhet
med silverne nål
rörs mitt finger vid
rubinröd bloddroppe är
bäckar vilka strömmar nedför
bergs sidenhud
ur dalen stiger vita hjortar
ur
den svarta pumans öppnade vingar
hennes leende
klingar
i trädens vristbjällror
jag hör fjäder falla i mitt bröst
skriver upprepande
andas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar