den 1 april 2012

det finns många vred i livet

alla vred har behov av samma hand;

slut din hand om mig

hör vinddragets mjuka sidenstämma

nej jag är inte sårad

den ende jag kan vara sårad av eller på

är mig själv

jag kan ej blåsa bort lämna över - en hand kan jag be om till stöd.

jag har studerat länge mycket länge, längre än jag någonsin insett och därför vet jag att allt sker av en mening. så det vilket bröt kvisten av meningen skall se kvisten bära frukt igen ty den kvisten vet stammens djupa rotsång vilken en gång andades och andas i himlars krona.

min vän kan du se detta träd i cirkeln, så vackert och cirkeln är ej stilla, den svävar i lugn rytm runt, för att vi ej skall bli yra, ej drabbas av yrsel och min vän kanske skakar vi alltför häftigt på huvudet ibland, ofta så att kristallstavarna lossnar. låt oss sakta tillåta dem fäste så vi kan höra de tysta tonerna igen, så vackra är dessa svävande fåglar

nej jag är inte besviken

hur skall jag kunna vara besviken

av annat slag än att jag bad om sviken; be sviken.

så är den jag skall vara besviken på mig själv

och intet annat väsen

jag såg ej den pyrande röken

förstod ej vad den innebar.

jag svävar, vandrar med en vacker korg i min hand eller bär en kont med alla mina åldrar i. och jag kan förstå mycket av det vilket skedde. annat kan jag ej förstå ty i min värld kan det ej ske

jag svävar, vandrar med en vacker korg i min hand eller bär en kont med alla mina åldrar i. så är vi alla drömvävare. trådar till vävar gives av månspinnerskor. den allvisa modern, den stora modern spinner tråden, drömtråden den vidastora, tråden rinner vidare – min vän ser du floden ser du floddeltat, ser du din huds alla ådringar, ser du trädens rötter, bäckar åar floder rännilar. ser du regnen, smaka regndroppen vilken fuktar dina läppar, andas in regnen i din hud. vänd ditt ansikte in i regn upplev hur regnet smeker din klädnad tills du står helt blottad, naken andas i den stunden ut öppna din strupe och tillåt regnfjärilar jublande flyga ut, hör din stämma i jublande lovsång utbrista jag är. och hon ler i det hon ser dig virvla med lovsången, den stora modern spinner tråden, tråden rinner vidare, vidare, vidare i vidaregrenen till månspinnerskornas sländor. himlarna, haven, luften, universum är en ocean av med böljande trådar.

den stora bergsfågeln är en fågel är en bergsdrake. den stora bergsdraken viker ut mantel vingar. trädet stiger ut totara träd vackra reser dig ur höjderna ur djupen dina frukter äro genomsiktliga eldar röda, eldpärlor ur marsandning, samael andas järn  tonande c. så är allt givet, stiget ur träd. moder hur sker detta – sätt dig i min hand, så skall jag berätta dig. du ser rötternas ådror löpa i alla riktningar hör barnens glada pärlande lekar. rötterna; till synes ser du dem helt stilla, stiger du in i rötternas ådror skall du se huru de rör i jordens gryta. mina rötter är en cirkel, grytan är en cirkel. rötterna rusar ej, hastar ej, kastar sig ej härs eller tvärs, följer snarare versfotens rytm. så ser du min stam med barken, en vacker väg eller hur, så ser du min krona mina fingerögon så ser du hör du upplever du. skulle jag krossas skulle du se flisor, stickor – stavar – kristallstavar, dessa stavar ligger, står omlott, hand i hand, barken, barkblad; kan du se detta träd i cirkeln, så vackert och cirkeln är ej stilla, den svävar i lugn rytm runt, för att vi ej skall bli yra, ej drabbas av yrsel och min vän kanske skakar vi alltför häftigt på huvudet ibland, ofta så att kristallstavarna lossnar. låt oss sakta tillåta dem fäste så vi kan höra de tysta tonerna igen, så vackra är dessa svävande fåglar – mät icke livet i de yttre beståndsdelarnas betingelser; stig in – samt se i djupet de yttres verklighet; så sade trädet

och draken rör sina vingar

är ett träd

är ett berg

så är vi alla

drömvävare

drömnekare drömsvarare

i dag när solen skymde mina ögon skymde min hud hörde jag ett dun falla invid mina fötter nakna. dunet var kommet ur den korg jag bar med mig, korgen konten eller var detta en kåsa med klart öppnat vatten.

snöstjärnan smälter in i eken en djup suck höres, sluter blad tills de möts igen. det ouppklarnade skall klarna i tjärnens vidgade pupill.våren har många ansikten bitar glider in i händer.  runt eken nynnar tolv stenfrukter morgonsånger.

hjärtblad spirar kawakawa blad helar hudens brustna drömsträng.

och dunet gavs luft, flög ut ur korgens fingrar

regnet svävade i vita mjuka rörelser

jag steg in i rörelsen

idag när solen skymde mina ögon

skymde min knoppande hud

hörde jag vinden andas

satte mig i vindduns solsnipa

byggd av månsilver

innan jag brast är min vilja en sista drömfärd

doften av pinjeträdens skugga, doften av apelsinlundens jupiterrosor,

doften av totara träd vackra reser dig ur höjderna ur djupen dina frukter äro genomsiktliga eldar röda, eldpärlor

ibland drömmer jag om att skriva ur min blygsel

så jag sluter mina ögon

drömmer det vilket jag sakta inser alltid är bortanför mina stigar

ty jag har kommit till en punkt i livet däri jag icke längre känner tillit till mig själv

jag sluter mina ögon, de vackra ljuden stiger in, vibrationen

och sjunger de tonerna

ser det brustna resa sig ur askan.

ser du floden ser du floddeltat, ser du din huds alla ådringar, ser du trädens rötter, bäckar åar floder rännilar. ser du regnen, smaka regndroppen vilken fuktar dina läppar, andas in regnen i din hud. vänd ditt ansikte in i regn upplev hur regnet smeker din klädnad tills du står helt blottad, naken andas i den stunden ut öppna din strupe och tillåt regnfjärilar jublande flyga ut, hör din stämma i jublande lovsång utbrista jag är.

uppfylls av vibrationer från silverskivan vilken följer rödögas strålande väg.

 jag dansar, dansar; min kropp, min hud, mitt vara levande.

snäckskalsstränder sköljer in i vida mjuka vågor

kiselsandens vita fyller mina inre ögon

palmernas fläktande rörelse rör vid mina sinnen

cikadors  böljande nattoner

stjärnor är så nära att jag tillåts röra vid dem

kolibri kysser undan mina tårar

bäcken vidgar mitt bröst

för en stund stiger jag levande in i liv.

vandrar i sandens mjuka

lämnar mina fotspår

det har funnits stunder i livet inom vilka jag nedstigit i havet för att uppleva närhet. beröring berörelse, för att uppleva hur kroppen löses upp stiger in i svävande. det har funnits stunder vari jag instigit i elden i luften - de stunderna lever i dansen

lämnar mina fotspår i sanden

kanske ett liv finner dem

möter dem

kanske havet suddar ut mina

fotspår

jag ingår i havet

kroppen är följande med

armar händer är

lyftade

räds ej visa mig

en närhet

kysser mig i nacken

vänder mig

sakta

till

mina ögon är slutna

vi rör oss med vattnet

stiger upp

ur

havet

ser fotspår i sanden

jag fann dig i havet

vi ber elden brinna

uppfylla våra ansikten

förtäljer varandra

våra resor

vi är vackra skattkartor

levanderika

kisar varsamt ser jupiterrosor

sprida ut blad och doften fyller mig

plötsligt stannar

silverskivan

idag

när solen

skymde mina ögon

hörde jag vinden andas

satte mig i vindduns solsnipa

byggd av månsilver

innan jag brast är min vilja

en sista

drömfärd

doften av pinjeträdens skugga

doften av apelsinlundens jupiterrosor

doften av totara träd vackra

reser dig ur höjderna

ur djupen

dina frukter äro

genomsiktliga eldar röda

eldpärlor

så jag sluter mina ögon

inser det vilket alltid är bortanför mina stigar

ty jag har kommit till en punkt i livet

däri jag icke längre känner tillit till mig själv

i solvindens hand skälver en måndroppe

ur månskäras öga given

till den vilken smyger i natten

till den vilken skänker mjuka intryck