den 22 april 2012

och kunde jag skåda denna tomhet

samt tjänande stiga in i elden

i utrönande av

viljans

skönhet

så vore jag

trädet

i skogens samklang

i draklundens

harmoniandning

min kropp är

ett värkande

omslagspapper

en värksele

med blödande

sår

snäckskalen ligga

i strandkanten

kanten är

en bård

barden sitta i rotkronas cirkel

toner rör vid sjöns

yta

krusas

vattenfolken tindrar

av snäckskålar

lotusblad skimrar

snäckspiraler

lindat

hav

viskar

hör

havens sånger

åren var nu komna

hennes nakna färdmedel var staven vilken stöttade hennes kroppsblad, det blad vilket höljt henne i alla vandringar.

berget reste sig först högt upp framför henne

detta berg vilket så ofta följt vägen

andrum

vilorum

frågerum

svarsrum

platån med stencirkeln med sjön, sjöhavet, sjönavet. hon såg sjön sänkas ned in i berget, breda ut kroppsbladets vida vingar, stod vid hennes sida.

visst är denna sjö vacker, se sjön nu sakta sjunka in djupare. berget hörde hennes inandning avstannandet av andning; förskräckes icke, fiskarna, djupens liv plågas icke. plågas ej bär ej kippandes skor, kippar ej, flämtar ej efter andan – nu är sjön tom. förskräckes ej, vattnet är i markerna. är nu marker – är nu den totala tomheten – sjön, inom vilket allt stiger fram.

det är ju så

sjunker vi in i betyder det inte att vi rasar ihop, suddas ut- det är mer ingå i det vi är. och vad felaktigt är att rasa ihop,. sanden försvinner ej för att sandslottet rasar eller för att sandstormen rasar. vad sade barnet – jo, sanden kommer ur oljan en gång var öknar olja, ser du den svarta oljan – det svarta guldet så blev oljan sand så blev sanden glas och så vidare. barn är frilevande i fantasin – det vill säga i verkligheten, barnen står i direktkontakt med fantasi; hennes skönhet är ej påhitt – är sannhet är verklighet liksom drömmen liksom livet. fly icke stormhästen, fly icke drömhästen, fly icke dina fingrars penslar; måla barndomslandtes verkliga stigar.

stigarna har du följt, stigarna mina ådror vilka lindas runt min kropp för att bära dina fötter för att bära era kvinnosånger i silverljusets klara renhet, så vackert var det är det att höra era långa svepande rörelser, se ljuståget, se dig bära ljuslågorna i dina händer. så vacker tär det att se stenarna öppna sina sömnbladsögon i ljuset av din närvaro, se sjön stiga fram

se skogsstjärnorna välkomna din drömsömn. din närvaro är mig till glädje och min närvaro är dig till glädje. du har lyssnat jag har lyssnat vi har lyssnat.

du ser sjön nu sjunka in och du vet att sjön är allandnings strömmar, du vet att sjöliven är nu stjärnor planeter allt det det kom ifrån vilket det är, fiskarna kanske är fåglar; vad spelar det egentligen för roll . jovisst spelar det en roll – det jag menar är; slut ögonen samt smaka livet andas in doften; upplev hur du klingar ut och därmed klingar in.