i natten kom ord vilka flöt bort
undan
oförtrutet söker människan fly
bort…
bilden lever kvar
jag ser ett berg – mer en
bergsplatå eller kanske är det en högplatå
det finns ett stup där framme det
ser jag mer vet jag
vid den kanten ser jag stenar
vita
samtidigt ser jag denna bild vara
en mun
en mun med vita tänder
och får upplevelsen av att genom
flykten kastar människan sig in i gapet
blir söndertuggad
samt hamnar i avgrunden
med ens förs jag in i sagan om Pinocchio;
hur de slukas av valfisken, ser bilden av Jona i valfiskens buk, ser bilder
från tecknade filmer; denna upplevelse av avgrund
ja det är att slukas
upphöra
samt kanske därigenom till slut
höra
det är en ödslig bild och
upplevelsen kommer till mig av drömbilder där det beskrivs hur de söker springa
bort från något
detta något finns inte
ändå
söker de fly
detta är en real mardröm
under dagen stiger bilden in i
ett ytterligare skeende
jag har sett fåglar sitta på
klippor; miljontals och jag undrar om det ej är lunnefåglar. i dessa
naturfilmer vill jag minnas att de liksom rann nedför klippan in i havet.
plötsligt ser jag lämlar och
minns hur fasanfyllt jag tyckte det var att de bara fortsatte rakt fram –
oavsett om de störtade nedför ett stup.
lämlar flyr inte
däremot är de inriktade på målet
käril
i det svaga andas styrkan
käril
i detta fall är det en vacker
lerkruka
fylld med källans klara vatten
den doften leder lämlar
till
målet
*
jag vet att jag ej är ensam
vi är inte i ensam
ändå känns det alltmer att jag ej
är
och visst är det så att vi alla
föds och lämnar i ensam
ändå är allt en
samhet
jag föddes ensam och det troliga
är att jag dör ensam
i mina ordalag;
jag följde ljustråden in i
människotillvaron ensam
jag följer ljustråden ensam
upplever den brista ensam
jag seglade in ensam
jag seglar troligen vidare ensam
allt går att säga emot
jag inser varför jag fäste
blicken vid en punkt i intet
inväntade stunden inom vilket
allt upplöstes
det var i den stunden blicken
förde mig genom ytan
tillvaron upplöstes
jag kunde andas
uppleva
friden
friden i att vara ett med intet
ur vilket jag steg in i människotillblivelsen
jag tilläts vara medskapande
ej
betraktare
vid sidan av
(bergsfolken)
jag ser henne sitta i månskäran
moln håller hon i sin ena hand
tråden rinner till sländan
bergsfolken såg henne skrida i
det människor kallar himlavalvet
varför kallar de
åkallar de synen av det vi alla
är i etthet
bergsfolken vilka lever i bergens
regnbågssalar däri träden bär silverne
bär gyllene blad
däri trädens frukter
trädens bär är ädla stenar
däri blommorna på marken
i bergsgrunden är ädla stenars
florstunna blad
dörren
porten till varje denna sal
syntes ej från utan av allom
de med rak blick
med rena hjärtan gavs tillträde
denna dörr
denna port
fanns ej och fanns
bergsfolken levde i grundens nära
somliga säger instängda
så var det ej
så är det ej
så konstrikt släppte bergen in
ljus genom små hål, porer
genom små sprickor
en av bergsfolken visar; tag
detta prisma i din hand så skall du se ljusets; solljusets vandring
och berget var slutet var öppet
sjön var en gång ett berg
berget var en gång en sjö
vattnet var svävande
fiskar bar fjäll och kanske var
berget fiskar
fiskar var en gång folk
folken var en gång fiskar
i havet
skrider
skrittar hästar med mjuka hovar
svansen
bakbenen är livsspiral
i havet svävar sjöjungfrur
sjöjungfrur vinkar
leder stigen in i berget
däri höres mjuka hammarslag
eldar andas
i bergsfolkens smedja
silver
guldsmeder
smider av fjällens blad
smycken till färders behov
sjön var en gång ett berg
berget var en gång en sjö
sjön var
berget var en gång
ett träd
bergsfolken såg henne var natt
skrida
och marken var täckt är täckt av
vita florstunna månblommor
blickar du in i himlars sjöar i
himlars hav äro dessa stjärnor
bergsfolken såg det människor
kallar månens faser i ljuset av det detta är
ett nystan med livens trådar
och hon spinner i sin vishets
godhet
oförtrutet söker människorna fly
det oundvikliga
varför stannar hon människan ej
varför lyssnar hon människan ej
till vindens pärlord
varför skymfar hon människan
slagregnens meningsinnebörd
elefanterna steg upp ur havet
människan lyssnade ej flydde
varningsropen då havets våg lyfte splittrade själars lärft
lyfte babels torn ur marken
krossade detta och sade
se havet skölja sanden fri ren,
lösa skärvornas skärande spetsar, huggtänder
se oblatsbladen florstunna mjukt
segla in till stranden
för att däri samlas i lotuseldens
milda ögonljus
se vit drake skruda markerna i är
varför lyssnar de människorna ej
varför bygger de människorna med
slutna ögon
varför lyssnar de människorna
till klirret i kassakistan
det klirret skall sina
cymbaler fingercymbaler skall
åter ljuda i vinden
och de skall se lotuseldens milda
ljus
bergsfolken såg henne var natt
skrida
och marken var täckt är täckt av
vita florstunna månblommor
blickar du in i himlars sjöar i
himlars hav äro dessa stjärnor
bergsfolken såg det människor
kallar månens faser i ljuset av det detta är
ett nystan med livens trådar
och hon spinner i sin vishets
godhet
bergsfolken uppfylldes av
gåvogärning
av silver smidde de henne en stol
månskäran vilken mjukt skänker
henne vila
i månsilverdalen
andas silverbäcken
floden med alla drömmar
träden är vitsilvrande skönhet
bladen är silver är guld
ibland händer det att bladen
sluter sig
i de stunderna äro bladen stenar
ädla stenar
i månsilverdalen vakar
stjärndrakens goda vilja
ser med ens varje smolk i
drömmarnas ögon
lyfter varsamt undan in i vita
eldens låga
och marken är täckt av månblommor
i gryningen vänder månstenar
ansikten in i morgonvinden
sjunger morgonens sånger
och hon spinner
orden in i
dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar