den 9 april 2012

påsk

jag ser ägget

skalet

jag ser vitan gulan

skalet

kroppen

vitan - månen

gulan - solen

jag har sökt finna ord jag nedtecknat

narrens gycklarens saga

finner dem ej

narren gycklaren clownen stiger fram

ofta i dessa stunder

narrens förmåga clownen gycklarens förmåga var

att just låta korthusen falla

ej för skada mer för att visa vägen

jag kan uppleva smärtan narren bär

frågorna varför

frågor om varför

ditt liv är

det

det

har kommit till

och visst ställer jag mig själv

så ofta

dessa frågor

jag tror

det är mer och mer min upplevelse

att floden stiger

floden sjunker

jag önskar

tillåta floden tvaga dessa frågor

tankar

jag vet att det egentligen är mycket vilsna tankar

komna ur piskrappen vilka gavs

det är mer och mer min upplevelse

skär du dig är det ett av goda skölja såret under rinnande vatten

länge och väl

det går ej samt är ej tillbörligt att påskynda läkeprocessen

det är mer och mer min upplevelse

att floden stiger

floden sjunker

jag önskar

tillåta floden tvaga dessa frågor

tankar

tills vattnet klarnar i

stilla porlande

strömmar

kan vi få svar till dessa frågor om

om

varför

i min värld;

öppna

rena

vita

svar

eller är de svar vi finner

färgade av det vi ej vågar

önskar lyfta fram av oss själva

kanske skulle det såra en medvarande att höra

det vi säger om oss själva

kanske en igenkänningsfaktor skulle dyka upp

jag rannsakar mig ständigt och jag dömer mig hårt –

har gjort så i evinnerliga tider

jag ser mig ofta runt och undrar varför jag lever solitär

ett tillstånd jag ej medvetet önskat

vari är skillnaden

varför lever jag och inte andra i solitär

vari är skillnaden

jag är väl medveten i att skillnaden ej finns –

i annat än att vi gör den/skillnaden själva –

skillnaden är ett sätt att separera

skillnaden är ett sätt att åtskilja

göra bättre eller sämre

vilket inte heller i gudomens vilja existerar

jag har sett clowner

vetat att jag skall eller borde skratta –

så har det varit med mig i evinnerliga tider - har inte förstått varför jag skall skratta - det gör ont i mig

och jag har undrat varför människor skrattar

jag ser narrar - gycklare hur dessa alltid var

kejsarens konungens kungens förtrogna

just på grund av att de ej ställde sig över

på grund av sin sanna natur utur sin rena själ

hur dessa utur denna rena klara själ gav kejsaren konungen kungen råd

vi kan säga de såg livets innebörd i klart ljus

samtidigt "blandade" de sig med marknadsplatsens

mångfärgers mångfärder

och hur skulle narren gycklaren kunna agera, spela,

utan

djup

insikt

jag kan höra  tårar

kan uppleva känsla av nariga händer fingrar,

trasiga, brännmärkta, ärrad hud

känslan av att ej kunna

jag kan höra tårar

kan uppleva känsla av nariga händer fingrar, trasiga, brännmärkta, ärrad hud

känslan av att ej kunna

så många ger sig själva den känslan

frågan är vad den känslan sänder ut

det är sant

det går att

klättra över gärdesgården

det går att

hoppa över

skutta över

kliva över

det finns ju en väg åter

finns det en väg

åter

i min värld - är detta smärtsamma skutt kliv klättranden

det är inte

det är ej att mötas i allvar

det är prova på

smaka

det är att mötas med bakdörren öppen – flyktvägen

och det frågar jag mig ofta varför människor gör så

är människan man, kvinna - kvinna, man är de ej medvetna i

hur vätskor blandas

är de ej medvetna i hur vätskor binder samman

liv

vävnader

*

palo santo trädet stod mitt i havet

av blommande gatufloder

komna ur stenar

kullerstenar

kullar av det stora bergets moder

vem kan se lugnet i huden

i barken min samt veta hur de vilda hjordarna

skenar i mitt inre

är det

ditt sken frågar en av stenarna i flodens urålder

ibland

ibland undrar

jag

om det är i de stunderna något drar åt livlinan

livremmen alldeles för hårt

barken

huden

stramar

det blir svårt att andas och jag vet att det inte är något

vilket drar åt annat än

mig själv

vad är det du undrar

det uråldriga palo santo trädet

tystnade

följde stenens glitterljus

frågade sig själv

samtidigt stenen

kanske är jag ett sken av

skenbart den jag är

jakarandaträdet invid stranden släppte en purpurblomma

bad vinden skänka den till palo santos

tanketrummas

spända

hud

kanske är jag ett sken

kanske finns jag ej

en isolerad verklighet

stenen harklade sig

ja – kanske är du ett sken, jag måste säga ett mycket vackert åskådliggjort sken

därför har vi stannat vid dig

hos dig

du skänker lugn

lugn

in i stadens myller

vi är här runtomkring dig för visst vet vi dina skenande stormar

de påminner mig om;

ljuset sipprade in genom bergets väggar

vi bidade i båd nätter dagar

stunder veckovisa

månader

så drogs hasande den stora stenen åtsidan

hörde stenens hasande då stenen vidgade synen
ingången utgången
därmed såg jag allt bli till liv
himlarna samt markerna var ett

ett bländande sken

till inträde utträde

instigande

ljuset for in i våra ögon

vi tumlade ut genom öppningen

hela kullen

vi hörde skrikande röster

det är ett ras

vad är ett

ras

och

vad är en ras

mäktiga moder

så frågade vi

tryggt i hennes närhet

tryckta av oss själva så nära henne vi kunde komma

hon svarade;

ett ras är stenar vilka sätts i rullning

att indela i raser – en ras sätter helheten i rullning med stor rasrisk

trädet  paulo santo

susade begrundande

så är det

de skenande hjordarna har jag lärt mig följa

för att jag vet att de stannar

hur menar du

stannar

oh jag menar att de stillnar i rörelsen finner lugn

just genom att jag lärt mig följa dem

tom – helt utan oro

se in i mitt inre

får jag verkligen det sa stenen

jag har inte ett korn att dölja

stenen lyfte

 blicken

jag kan höra hovarna

riva upp insikterna ur markerna

upprepandes

gång på gång

likt brunnars pumparm

lyftas sänkas

gång på gång

tills vatten porlar ur kranen

trädet står i livets mitt

du är ett träd

du vet att jordepärlan svävar

cirklar

så gör

du

se trädet

trädet viker ut barken

du ser hur trädet andas

in och ut

ut och in

en lotus vilken öppnas samt sluts i ständig rörelse

kanske vet du ej vad ett eurytmistiskt l är
det är att ur det samlade vidga armarna händerna

uppleva dig stå i havet

du lyfter havet dina jorderötter över dig

vattnet är kaskadljus vilket sköljer över dig

himmelskronan är nu jorderötterna

så står du i rörelsen av l

trädet viker ut barken

stenen ser

berget

bergen

ser ängder

högt stäppgräs

hjordarna betar lugnt i solpärlors skimmer

en blixtsnabb rörelse

skrämmer lugnet

de skenar

allt virvlar

så blir allt stilla

så är

det

viskar stenen

i mig

med