dun faller
det är ett vitt dun
sol skimrar
det är ett solvitt dun
en gång föll jag in i jordesfären
jag ser dunet röra vid kinden
förenas med
vinden
*
har levt med
vad är det att störta
sitta i ett flygplan och störta
ångesten vilken bygger upp bilder
ser en rutschbana
vattenrutschbanor
lever med hur det pirrar i magen
skräckblandad förtjusning
nej, det är inte en skräckblandad
förtjusning att störta
det jag ser är att detta är den
upplevelse vilken lever i födsloögonblicket
höjdskräck – flygskräck –
klaustrofobi - det är märkligt jag ser
livsinsteget.
*
hon som minns alla jordfloders
stormar
vandrar in i byn
långväga
från
har de hört henne
nalkas
de har hört henne i allts hud
rötter
stjälkar
hovar klövar
blad blommor
kroppar
vingar
allts
liv
vad visar dig trädesjorden
trädesjorden visar mig hur allt
trädes på skira ljustrådar
utan att genomborras
det genomborrade bröstet kan vara
förenat med
uråldersträd
trädesjordar
ur träd stiger
liv
allts
liv
hon är ett träd
hon är
hon
ett av barnen
fattar hennes hand
leder henne fram till byns
solöga
lägger varm sjal runt hennes
axxlar
ger henne skålen med vatten
ur månkälla
att dricka
vad visar dig trädesjorden
varsamt lyfter jag mina steg in i
vandring
gör mjuka avtryck i vinden
hon som minns alla jordfloders
stormar
hon som sett floder skölja bergen
till grus
sand
till korn i solaxens månsilver
hon ser bergen lösas upp
stiga upp
ur hav stiga havssköldpaddor med
opaler
bäddar opaler i sandens fåror in
stenar är vakande landsköldpaddor
hon säger
i gryningen skall opalrosor vakna
ur dessa ägg
ur skalen
blickar de in i molnen
skingrar kvalens klogrepp
och somligt av dessa opalrosor är
vita
vita sköldpaddor av
havsmoders rena kärlek
ni bar dem
ni bär dem
tecknen är i
edra skal
hon talar in i töcknens vindar
väcker deras minnen ur
floderna med de ljusklara
regnknopparna
cinnoberröda canyons
breder ut mantlar
floderna sjönk
djupt in
nu stiger floderna upp
först rödslammande
till klarnande
i fjärran nära
vandrar de
oändliga röda vidder
röda berg
röd sol
en strimma
ett vasstrå
sticker de ned
fontän
kaskadljus
stiger
nu andas sjöar i
händer
du lyfter blicken
ser soltemplets trappa
åter är det skövlade guldet där
och detta guld är ur solens
händer
lyft blicken nedåt
se måntemplets trappa
detta tempel såg de ej
ty havet höljde deras blick
dolde hennes rikens skönhets
salar
sjöhästar stiger ur haven
de bär horn i pannan ett horn av
spiralsnäckans visdomskraft
de betar i
havsstrandsgräs
vad visar dig trädesjorden
hon som minns alla jordfloders
stormar
hon säger
i gryningen skall opalrosor vakna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar