ställer du dig i stormen med
öppen mun
får du hela stormen i mun
du vet vad sant är och icke sant
är
sannheten stiger fram
den vilken slungar stormen emot
dig
angriper dig
angrip icke tillbaks
det är
ställer du dig i stormen med
öppen mun
får du hela stormen i mun
*
barnet sitter i minnesvinden
barnet är en kvist vilken sitter
vid
moderstammens fötter, rötter
barnet vandrar bakåt i glittrande
minnesflod
moder
minnena; ser du så vackra
fiskarna är
ser du moder färgerna och fjällen
är så vackra
moder ett halsband vill jag dig
giva
modern susar och stammen skimrar
kopparguld
bladen är silver. moder en del av
minnena bär skuggor
varför gör minnena så.
Modern följer barnets resa;
det är en gång en sol ett solbarn
solbarnet bär en skimrande
färgskrud
ett molnblad vill följa solbarnet
fattar ömt solbarnets hand
de vilka ser dem vandra ser
solbarnet i skugga
solbarnet kramar om skuggan i
glädjefröjd
de vilka ser dem vandra ser
skuggan i ljus
barnet funderar med ögon
glittrande;
minns du när du råkade klämma mig
då du skulle knyta på mig mössan
jag minns sa modern –
jag minns och det gör lika ont i
mig fortfarande
så många gånger har jag bett dig
förlåta mig
jamen jag har förlåtit dig
du behöver inte be om förlåtelse
igen
du pratar ofta om den stunden
den verkar vara en skugga i din
minnesvind
kanske kan du inte förlåta mig
detta
eken harklar sin vida stämma;
ibland förlåter vi
samtidigt är det bra att minnas
händelsen
så kan du vi förtälja hur mössan
skall knytas nästa gång
utan att klämmas
barnet kvittrade så är det moder,
så är det;
så skrattsusar de alla i den stora
minnesvindens vida färder
hon sträcker fram silversmycke
knypplat av regntrådar
av finaste filigran
regnet tar tacksamt emot gåvan
knäpper den vida böljande manteln
kapuschongen är en vattensäck
skimrande
nattvända
vit stork kupar vingar om
dropphav
den vita stammen med de röda
bladen breder ut rötter vida
bladen susar röda sånger
ser du grusgången vilken leder
till porten
ser du porten vilken leder till
grusgången
frågar hon trädmoder
i bokskogen kastanjeträdet med
den vida kronan
vilken gungar henne kvinnobarnet
i vindraget vilket ej drar vilket
mer mjukt ger henne fart
stig av i min krona så ser du
grusgången bli människor
människoströmmar,
intrycksströmmar
en oändlig rörelse
är gången krattad är den linjerad
likt ett nothäfte eller
kanske tonrader höres vackrare
ser du de spända trådarna mellan
stolparna
fåglarna vilka sitta på rad i
skymningsnalkan.
kanske fåglar är toner. ja,
tonrader kanske höres vackrare
även om not kanske är mer lämpat
i detta sammanhang
vid stranden sitta fiskarfolken
sömmar nät
nätet är en vid cirkel av vackra
fagra maskor
så kastar de nätet in i havet i
sjön, drar noten samman
fylld med pärlor glittrande fjäll
i solnedgångens vackra eld
ännu bär dessa snökronor och
renar betar i långa rader
vaja bär en klocka av silver
toner ljuder vida i notrader öppnade
grusgången är krattad inte en
kratta, rädd
varför rädd- var kom det ifrån,
de kom ifrån de vilka söker makten
genom att stampa ned trycka ned,
de har glömt att rädslan kan vara
styrka utur att du visar ditt
nakna ansiktes skimrande hud
rädd kan vara en kratta ett
sådant där märkligord;
du är väl en riktig kratta.
nog är det
märkligt
ty krattan krattar ordning på
virvelgrusets korn
nåväl kanske not är mer lämpat,
lämpligt
hör du hämplingen röra vid
klocksträngen
ringa in dagen
intrycken
intryckena springer in i dina
ögon
i hela dig egentligen
ja – du liknar vid aftonkomsten
mest en okrattad gång
vart leder allt detta kan du
undra
ser du kastanjerna mjukt landa
runt mina fötter rötter
liknar väl mest en okrattad
låt oss för enkelhetens skull
säga
oordnad kastanjematta
kom
vi ropar
barnen
in
vi ropar
barnen
till
barnen kommer springandes
ordnar kastanjer
kossor råmar hästar gnäggar
hus lagård
träd
staket vägar städer borgar
dröm
kastanjebarnet mitt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar