paralyserad i din egen
begränsning
barnet frågar
kan jag blåsa undan molnen
vinden kan säger den gamla
funderar
ja, du kan blåsa undan molnen
inom sig lever; vi är endast
paralyserade av vår egen begränsning
du kan ej pressa fram orden
det för länge spända drabbas – ej
straff - av mjölksyra
du kan ej pressa fram orden
du måste invänta den stora
tystnaden
innan ytan krusas av den lätta
vindbrisen
då
flödar
orden
därigenom kan du ej drabbas av
skrivkramp av annat än att du söker pressa fram orden
se växten
vattnar du för mycket, gödslar du
för mycket vissnar den – se bilden av en ostsufflé vilken sjunker samman
ja – det är sant växten kan även
torka ut
barnet åker kana
rutschkana – vilken kana ser jag;
jag ser ett slags rör sammansatt av delar etapper
barnet åker rutschkana in i livet
i svindlande fart
så kan det kännas
ungefärligen kan upplevelsen vara
att du vandrar på isen och halkar omkull
utan din medverkan
nåväl helt vetenskapligt sker
barnets inträde mer genom sammandragningar sägs det
så uttalas orden
genom luftströmmens
sammandragningar
struphuvudets
talorganens rörelser upprepar
förlossningen.
Barnet stiger in i en kropp –
sammandrages i en kropp
Den åldrige stiger ur kroppen
skeppet
båten
far tyget
ligger i hamnen
lassas med handelsvaror
hand
leds
var
or
varor surras
balanseras för lossningen av
linor
trossar
senor
muskelfästen
ankaret dras upp
fogtappen, livmoderstappen lossas
löses
skeppet båten
far
tyget
följer tidvattensströmmen ut
eller in
far
tyget seglar
tyget
far
livsväven beger sig ut eller in
barnet är lärjunge i sin mästare
mästaren mästarinnan lever i
hjärtat
det är sant – du ser en
knyppeldyna
barnet är den mjuka upphöjningen
mästaren mästarinnan är den
vilken håller i knyppeldockorna
trådarna föres in i mönster
hålspetsar
nät
undersköna nät
vilka är dockorna
dockorna är de förbundna till
barnets liv – själens liv
skepp kan ligga i dockor
så vandrar vi med alla åldrar i
oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar