ord – om rörelses dröm
om – omfamnar möte
så är varje ord varje bokstav en
port
en drömport
dessa portar är icke låsta
vid den yttersta klippan
hon ligger vid sitt yttersta
skeppet har lagt sig
helt stilla
klipporna
stenar flätar fingrar
vaggar skeppets
båtens dröm
varför seglar du ej mer
så många gånger har jag lappat
seglen
stygnen håller dem ej längre
samman
låt mig förtälja er detta
vilket ni vet
jag växte en gång
i en skog fjärran från här ändå
nära
jag växte hög
min väg var skeppets väg
i den stund jag var redo
fällde de mig
de ritade min kropp
visade den
och jag log
de byggde mig
sömmade segel
satte mig i havet
strålade gjorde jag
och bar dem alla
seglade vida
predestinerad in i skepp var min
väg
predestinerad
prestigefylld
fyllda var vi
det är ej märkligt
det var en vacker prestige
att ej sjunka
ej gå på rev
bära lasten in i hamn
de byggde flera skepp
jag var det äldsta
trossen gick av
jag fick klara mig själv
och se
det gjorde jag
här är
jag
vid mitt yttersta
jag har klätt av mig all prestige
det vill säga den prestige de
sedermera ålade mig
innan trossen gick av
lacken har flagnat av
bit för bit
jag är avklädd
och det är skönt
det är så stilla
så fyllt av tillit
och se
ni har flätat fingrar runt mig
kvistar har jag kvar
vem vet
jag kanske blir ett träd
igen
ja, du var ett träd
vi var gruskorn
vi låg runt dina rötter
och nu är vi klippor
berg
visst är det märkligt
ofta kommer bara fötter till oss
så dyker de ned
in i havet
rakt ned
helt utan rädsla
ångest
så många ritningar
planer skissas
de dyker in i dem utan ångest
utan ovilja
dumdristigt kanske
eller en minnesrest av barnets
tillit
så når de fram till sitt yttersta
det är då rädslan
ångesten greppar tag
och varför
det är ju att dyka
det är ju att utföra ritningarna
in i
praktisk verklighet
ja
det är märkligt säger skeppet
håller med hjärtvingar
i klippors ljusfingrar
jag minns hur de uppsökte
stillheten
hos mig
i skogen
vid det yttersta
kan de uppleva den stillheten
ty det är att vara ren
avklädd
lättad
stiga över tröskeln
in
vid det yttersta
insomnandet
är ansiktet stilla, det skiftar
ej färger
ögonen är stilla
brustna sägs det
är det ej den visdom spädbarnet
bär i sina ögon
du kan ej avläsa människan genom
ansiktsuttrycken
du sluter den insomnades ögon
tänder ljus
allt är stilla
skalen är avskalade
totalt avskalade
ansiktet är skulpturalt
lugnt
det lugn vi kan erhålla då vi
kopplar av
lösta från prestige
från måsten
egentligen från oss själva
ändå är vi i detta tillstånd
hänvisade till oss själva
oss rena själva
nåja vi är omslutna av ljus av
värme
de människor vi levt med här
är ej med oss
så menar jag
vad upplever du med den insomnade
tömmer du dig på alla dina tankar
stiger in i dödsögonblicket
vilket ju är det totalt tömda ur
kroppsligt hänseende
vilket är det egentliga
tillståndet; så egentligen är det ej nytt.
du kan uppleva att den insomnade
talar
ur ansiktet
helt utan dömanden
principer
subjektivitet
det är objektivt talande
ni möts i en stund och ser det
liv vilket var
med alla stigar vandrade och de
stigar vilka ej kom till vandring.
jag tror
att
det är min övertygelse att
kan vi befinna oss vid den
insomnades yttersta
samt inandas det detta är
så kan vi inse vad det är att
vara sann människa
vara den
du är
det benämns död
döden är stillhet
en stillhet vi kan uppnå i det
stundliga
genom att vara i våra ljusminnen
födsloimpulsminnen
i de vackra blad vi skrev
vilka vi bär i våra hjärtan.
genom dem dessa är vi delar av
helhet samt helhet.
ansiktet
vid det yttersta
insomnandet
är ansiktet stilla, det skiftar
ej färger
ögonen är stilla
brustna sägs det
är det ej den visdom spädbarnet
bär i sina ögon
du kan ej avläsa människan genom
ansiktsuttrycken
du sluter den insomnades ögon
tänder ljus
allt är stilla
skalen är avskalade
totalt avskalade
ansiktet är skulpturalt
lugnt
ansiktet är väsentligt
talar allt mer
ser ordet väsentligt och ser
väsens entledigande
avsatt betyder ju det ordet
och det kan vara negativt – se då:
av satt/av sådd
urväsendet
talar
ord
av tyngden kommer nåden
ur tyngden stiger nåden
bevärdigas är ett vackert ord då
du läser det positivt
ord – om rörelses dröm
om – omfamnar möte
så är varje ord varje bokstav en
port
en drömport
dessa portar är icke låsta
undrar du varför orden är portar
du stiger in
möter ett ord
i den stunden är ordet
tusenfloders strömmar
är ordet sländan i hennes hand
ochh trådarna är solens strålar
dessa strålar är vita samt
strålar ut från hennes hand
det är sant; barnen barnets sol
är i himlen
denna sol är i en hand
enhand
denna hon är hon vid det stora
trädets rötter
vilken egentligen är trädet
hon hör
uppmärksammar
din undran
pekar till ett av bladen
bladet rörs av vinden
är fyllt av det
vilket sägs vara så levande
fyllt av liv
bladet skiftar färger
du ser bladet från alla håll
det är lätt enkelt att se
bladet
bladet susar
du ser mitt yttrevara
se djupare
möt trädet i mig
vår
sommar
hösten nalkas
bladet faller till marken
se djupare
möt trädet i mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar