den 6 april 2012

(snötårar)

vid floden sitter hon

med ett märkligt instrument

i ring runt sig är marker fyllda med lyssnarögon

med seendeöron

små stenar

knoppar

blommor

platsens skimrande skönhet

rörde vid formen

roten

en av rotfolken lutade sig mjukt intill henne

säg mig vilket är detta instrument

jag övar planeternas toner

färger

roten lade huvudet på sned

begrundade djupt svaret

övar du

varför övar du det vilket redan är

vi kom så långt bort

sikten skymdes av vårta händer

fingrarna stelnade

stelnade i minnet av eldarnas skönhet

därför övar jag det vilket stiger

roten lade huvudet åt sidan

bergrundade djupt svaret

varför stiger det

jag trodde det

föll

sade rotio

klädd i rödbruna kläder

ja se jordarna här är rödbruna

rotios ögon av mandlar med pepparkorns djupa styrka

tyckte mer än tycker om det han hör

jag försöker urskilja

där är det ler rotio

där är det

helt klart

ur skilja kom det sig

kom det sig så långt bort det vilket är fingrarnas strängar

öva du klangerna uppfyller mig

uppfyller dig

se hur flodfolken sitter hos dig

vi väntar tålmodigt

i tålamod

hon rörde vid instrumentets strängar

platsens skimrande skönhet rörde vid formen

så stannade fingrarna hon lade huvudet på sned

du frågade varför jag övar det vilket redan är

låt mig svara – låt mig svara

sade vattendroppen riona och satte sig i hennes knä

lev med känslan av att ta någon i hand

detta denna någon är solsken är månsken

är flödesvara

var gång du sträcker din hand till

efter frukten

är frukten skimrande färger pulserande andandes

du omges av smaken av doften

inser att så

så ser frukten dig

lev med upplevelsen av detta i varje stund

bli inte snurrig bara så du ramlar omkull

fast vi lyfter dig ur ramlet

upplösta former energier eter i

fasta former kropp ett slags frånfälle – ja, ur skilja

svalan

flög ur

nattvindens strimfjäder

toner

faller i

tunga

droppar

vänder skrudorden

till

hon

vilken sände

hon

vilken följer

vandringarna

regnen

edra tårar hörde ni ej

förstod ni ej

ni for fram med sexspann med sjuspann

med tolvspann

tyglar stramt hållna bakåt

betslen skar in

hovar dånade

fradgans vita anemoner

slungades mot klippans grund

med silversax

skar s remtyglar av

de vackra frihjordarna smälte in i klippan

de tungt lassade vagnpråligheterna splittrades i havamål

frågar du var kuskarna

de vilka höll remmarna är

regnen

edra tårar

hörde ni ej

förstod ni ej

vindarna

era brösts virvlande orkaner tillstod ni ej

klagade ve över vädrets makter

hur skall de

hur

skall

hur skall vi veta

kanske förstår ni detta

jag gråter ej tårar med edra vandringar

edra tårar spirar i jordens källa

däri planterade jag tårarnas vittnesbörd

snart mycket snart skall mina ögon blomma

jag gråter snö

se vita rena grenar

se vita sidendun falla

smekande lägga sig till rätta

detta är ej det ni dömer mörkret till

vänd ansiktet in i snö

upplev vitstjärna smälta in i

din hud

in i

ditt hjärta

dina kinder färgas innerligt

röda

gatornas stenars marmorådring ekar tomma

blanka av alla tårar de svettats ut

templens väggar fläckas av solkflagor

eldarna i fyrfaten var stegrade

stegrades flammande höga

ordpiskor ven

nu ligga de utmattade i glödande pulslava

lavan smyger ut

stelnar i brösten

i gryningen söker de skölja av

askan av händer

askan smälter in i hudens linjer

jag inväntar den vakna blicken

hon såg honom lämna ekande gator bakom sig

såg honom däri väcka körsbärsträdens blom

hon hör hans bördsord far väl

himlar mörknas av breda penslar

blixten är en ljustrappa

han vandrar upp för till

himlastrofen förblir i ditt bröst

jag inväntar den vakna blicken

snö

bäddar

markerna

med

kristallorden

ej med den fasa ni

tyder

tecknen

tro

tro – till rörelses omkrets

dotter

det börjar med tro

ser du pärlan vilken lagts i din hand

din hand är omfattningen

pärlans infattning

det börjar med

tro

i begynnelsen var

är

till rörelsens omkrets

hon hade så länge vandrat med dem

i stjärnskogen lyft fram dem

tänt varje slocknat radband

tankarna skimrar i stjärnskogarnas djupa valv

bäcken är

tjärnens krona

mjukt lutar hon sig in i hans famn

länge har du vandrat med flockarna

säg mig

vad har du sett

tankarna sköljde över

flockades

flockades i stora molnsjok

och jag undrade varifrån de kom

det var då vi såg

pyreldarnas rök stiga

läggas över markernas bardsång

vaksamt inväntade vi

lättnaden

vad såg du in i

tankar smög runt boplatsers förkolnade rester

regnen steg in med vida mantlar

bredde ut fingerbladens skönhet

i nordan steg solorden fram ur sprucken bergsstämma

i sydan steg solorden fram ur sprucken sandstämma

himlarna skenade

i västan steg månorden fram ur sprucken havsstämma

ur östan steg månorden fram ur sprucken sjöstämma

i vaksamhet inväntade vi rörelsen

ozeloten rörde vid vindspelets klang

kristallfåglar rörde vid luften

i den stunden såg vi dem strömma in i tempelhjärtat

vi vakar med stenens slutna blad

vad ser du in i

vad inser du

mina fränder lever i vaksamhet tänker ej ut

denna vaksamhet är det tömda sinnets inhörande

jag ser in i de vita eldarnas ögon

ser in i skönhetens möten vilka helar såren

vilka skapar tonfåglarnas stämmor

vilka väcker törnrosen ur taggens näste

hon löser den åtstramade knuten

hon släpper ut sitt långa hår

rister ut varje strå varje kvist

ur trädens kronor flyga

luften översvämmas av fåglars vingfärder

tonerna spräcker

vallen de

byggt