hon rör vid hjärtfloden
ur floden
reser sig
trädet
släpper ett vitt blad
skimrar
här vandrar du med fötter
rörandes vid
marker
ditt huvud
är
en tänkande
skål
vari det övre skallbenet är
kupolen den vidas
ofta lyfter du blicken
möter moln
där vandrar du med dina fötter
rörandes vid marker
ditt huvud är en tänkande skål
vari det övre skallbenet är
kupolen den vidas
förundrad
är ett vackert ord
helandefolken visste vet detta
de vet ordens vägar
de vet berättargärningens
vägar
ser du sländan i hennes hand
vem är sländan
vem spinner tråden
vem
vem
sländan är
berättaren
berätterskan
tråden spinns av allt det vackra
tråden gives vidare
vidare
hon rör vid hjärtfloden
vemodia sitter vid källan
borstar håret med fjäderduns
nattskimmersmjuka
behöver ej spegelns seende mer
spegeln brast
ej i sin gärning
spegeln brast i tusen splitter
blixtvägar av nedslag
hon vet ur grunden
borstar håret mjukt med
fjäderduns mjuka
nattskimmer
längtar till ögonbottnar att
sjunka in i
laguner av kärlek
vemodia följer maningen hon
erfarit
vilken ropat henne
vilken kallat henne till
med stämma av
fläkten vilken rörde vid
skirgardinens fall
berget har väckt skogs stjärns
ringen
har bäddat ringens inre med mossa
vemodia stiger in i ringen av vita
stjärnor av skog
berget väcker
vakandeeldar runt vemodia
hon lägger sig med armarna
händerna lätt över bröstet
sluter ögonen
ser örnvingar vaka över hennes
kroppsgivna
hon kastar
släpper silvertråden
vilken hon tvinnat med mjuka
vita fingertoppsblad
i det vita molnträdet
samman med
vita spirandeblad
i det vita jordeträdet
hennes namn viskades
vida
in
jag begav mig ut
in i de sju stormarnas hav
varur piskorna var mina egna
dessa ven utan slag och var det
slag
var det de frigörande
gongongsklangerna
de ven utan slag vilka räfflar
hudar
piskorna ven
de slog de smällde
jag undrade från var
segelmantlar i vindar
segelmantlar i vindar
stormryttare drev vindhästar
hovarnas oskodda virvlade
rosenvingar
mantlarna var det
smällde
piskande snärtar
ej av slagilla
de sju stormarnas hav ledde mig
virvlar
lindades runt mina vrister
bojor
fotbojor
var stilla
hör bjällrorna
ljuda
vristbjällror
de flätade mina fingrar
haven steg in
däri
vilda vågspann
sköljde dessa
rördes runt
runt
hur jag än sökte bända upp mina
fingrar
gick det ej
gick det ej
var stilla
stormarna steg upp ur mitt bröst
så var det
de lade pärlor i mina
handkorgar
de lyfte vågorna
in i mina ögon
jag såg ej
svedan steg över
jag blinkade
blinkade
var stilla
hör
vattencymbalers milda
klanger
de lät vågorna stiga
ännu högre
högre
andan for mig
jag sjönk allt djupare
såg bubblor stiga
sväva
var stilla
det jag trodde var sjunka
var stiga
stormryttarna stannade
ledde en vindhäst till mig
sitt upp
sitt upp
de lade en mantel över
mina bara skuldror
mantlar böljade
vi red i lugna strömmar
det jag hade trott var piskor
var nu
stilla
vi red in i den blå
pärlemorlagunen
där stränderna andas vita
kristaller
där fiskare kastar osynliga nät
där fjällen stiger upp
faller av
var stilla
hör vågorna
spinna
ord
de sju stormarna
röde vid
silverklangen
jag såg kvinnan
vila i bädden
omgiven av vita skogs stjärnor
vindhästar betade frid
ryttarna av storm skimrade
var är din väg
sakta sjönk jag
hörde vemodssången
vakandeeldar gav mig värme
berget väckte mig
rosor doftade
vi talade länge
och har ej upphört tala
i tystnadens
tempelgårdars
ögonmöten
heliga ögonblick
av enhet
längtar till ögonbottnar att sjunka
in i
laguner av kärlek
*
hon rör vid hjärtfloden
ugglemor frågar den utvilade
vad trodde du i det sömnlösa att
jag fångar
den utvilade rodnade lätt
vad vet jag
det sägs att du varslar död
bortgång
ugglemor grunnade
ja, på sätt och vis gör jag det
det vilket gnager tär på livet
det vilket gnager nöter
det vilket nöter
nötningen gör dig svag
kanske var det gnagningen vilken
störde
sömnen
din
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar