de gamla folken
visdomsfolken
firade
firar varje stunds uppgång samt
nedgång
de offrade – det vill säga gav en
bit åter av allt de stoppade i munnen (innan de stoppade det i munnen) till jorden
till alltets andning;
så smälte de näringen tillsammans
till vidareskördar
sublim verklighet
andas in skönheten vilken spirar
i allt
andas ut grodden
vilken möter dig
i allt
skugglandet sluter dina ögon till
vila
andas
andas in
andas ut
upplev haven
vågor
du är i livets cirkel
just nu
vilocirkel
andas
fylld dig
med
havens
andning
se havsfolken ösa
tonpärlor
sänder gnistrande
glittrande
sånger
fröjda dig av det komna
ur källan
ösa de
skugglandet sluter dina ögon du
är hänvisad
hän – visad till varje por i din
hud
fråga dig i denna stund
vad varje por är
kanske öppningar
kanske de vilka tänder lyktorna i
det oupplysta
hon vaknar medans nattöga ännu
vakar med lägereldarna i himlars skogar
med glödbäddar i jordars skogar
hon ser väktarna
likt långa skuggor
vid frändeeldarna i himlars
skogar resa sig samt
vandra in i skogarna
morgonstjärnan rör med
morgonstrimma
vid nattögas djupa pupill
gryningsfågel
först en så
fler
fler
dunlätta rörelser
rör vid ögon inom vilka det gör
ont att vakna
gryningsfåglar
flyger in i solvinden
hon hör de sovandes andhämtning
hon läser de sovandes fridfyllda
ansikten
smyger till glödbädden
hälsar dess slumrande stämma
blåser en smula av anden hon
hämtat
rör med eldpinnen vid glöden
hon spelar klangspel med glöden
klanger vaknar
glödkolen gäspar
en låga spirar
stiger upp
hon upplever de sovandes
återkomst
de rullar ut sig ur sömnblad
hon sträcker dem varsin skål med
gryningsdagg
en droppe var stänker de in i
luften
fuktar sina läppar
stiger ut
hälsar solens ankomst
med rena klara stämmor
skänker mjöl till de fyra
vindarna
till
himlar
till marker
cirkeln är sluten
nu äter de gröten vilken vilar
under bladen
palmbladen
han ser sonen in i ögonens djup
kom låt oss lära oss jordens
vandringssånger
han tar sonen i hand
sonen tar fadern i hand
de följer morgonstigen
fadern förtäljer sonen
med rörelser
med ord
allts sagor de möter
lyssna
viskar fadern ofta
sonen lystrar till
livens sånger
så kommer de till en plats vari
marken innehar en djupare färgton
sonen frågar
är marken fuktig
kanske
kanske ej
vi kan ej rusa över denna mark
vi får smyga med lätta vingfötter
sjunksand kallas detta
ser du
hör du fåglarna
de varnar dig
så glider de över marken och
kommer till nästa plats där tuvor sticker upp
rufsiga hår
åter stannar fadern sonen
vad hör du
sonen lyssnar
lystrar
hör fåglar varna
vi kan ej hoppa från tuva till
tuva
ej vada genom
vi följer marken runt
så kommer de till floden
vari de brukar simma
bada
vår sommar höst vinter
de dyker in i floden
stiger in i en grotta
fadern visar sonen
se vi kan stå i floden med vatten
upp
till din haka
och se ut
vad ser du
stenar vilka hälsar bergen i
dalens högra vinge
så vackra målningar skimrar röda
så stiger de upp
ruskar vattnet pärlande ur håret
de sätter sig under en poppel och
inmundigar det medhavda
i hemmet
ser modern in i dotterns ögons
djup
hon tager dottern i handen
dottern tager modern i handen
de städar undan nattens sömn
sköljer skålarna de brukat
matar elden
modern tager fram
korgen med mockasiner
de helar de lagda stegen slitnas
sulor
letar revor i kläder
fäster tappade pärlor
de helar hemmets frid
matar elden under
bakstenen
de rör en deg av mjöl av vatten
av salt
med kvicka fingrar visar modern
hur
dottern kan avläsa stenens
värmegåva
visar hur hon kan baka bröd
grädda bröd på stenen
när bröden är klara
lindas de in i blad
palmblad
så tillreder de en soppa med
vatten med örter
med det jorden skänkt
dofterna ringlar
mjuka
de hör stegen nalkas
vi hälsar er säger fadern och
sonen
vi gläder oss i våra hjärtan
svarar modern och dottern
så sitter de i cirkeln
bjuder de fyra
markerna samt himlarna av det
tillagade
äter så i tystklangers
leendeljusa möte
så lär vi oss
av varandra
livets skönhet
sublim verklighet
andas in skönheten vilken spirar
i allt
andas ut grodden
vilken möter dig
i allt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar