brusande
källa
av uppdagades
timaklanger
tala
till
armods
läkande
andning
tala med varandra in i den stund
vari
tala med varandra överstiger
förståndet samt stiger över tröskalen
in i tala i varandra
dt är
djup
förståelse
är
kärlekens
vägar
*
brusande är natten flod
är nattens forsfärder
i den nattliga
i det norra
ur den norra sjön
stiger dimman
vit droppe
faller
stiger mjukt
vit svan
doppar näbben i sjödroppe
regnen spinner
vidare
färder
jag skådar
regnens stigande ur markernas
händer
ser dem vandra med lågor i
händerna
dessa lågor är ur eld
eldfärder
vingen rör vid mina ögon
ser dem vandra med lågor i
händerna
dessa lågor är ur vatten
vattenfärder
vingar rör vid nattak
nattens tak
vilket stämma sargar nattens
midnattsblå
nattens
tystnad
är du fågel är du vind
är du vakare
fågel är du
allt är du
vem ropar du till
jag ropar till den vilken färdas
i nattens tystnad
med silverne nål
syr färdaren samman
tystnadens sargade
natt
tråden är av silver av vitsilver
ur månens böljande hår
stjärnväven andas i regnen
vackra är skogarna av himlar
stämman ljuder
vem är du
duva
eller hök
hök eller duva
allt är du
duvhök
ugglevinge sveper ut arm mantel
vingmantel
du arma
arm är din tillvaro
stämman i natten rör vid orden
arm är jag ej
arma är vi icke
himlarnas ädla juveler är oss
nära
är oss till varo
uggla
ugglevind
vem är jag
kanske den vilken sitter vid
stranden i den nordliga mantelfliken
i det norra nattögat
*
inför blicken hans
öppnade hon ögonen
han skådade in i länder av
obeskrivbar skönhet
han byggde ett torn så högt upp
ja – tornet det nådde solen
en av bufflarna
steg upp ur floden
innan den vandringen
uppstigningen kom hördes
ragaslöjor ljuda ur sitaren
hornen vita
bär strängar av silver
en harpa av obeskrivbar skönhet
fingrar smeker toner ur’
i se dur
se din urd
strängarna brister av
mollstämmans tårar
han befäster landets gränser
buffeln
böjer huvudet sitt
rusar mot tornet
stöten genomfar tornet
han darrar in i partikelglimtar
flimrande damm
densiteras i stelnaden av det han
i kramp söker försvara
buffeln stiger bakåt
inväntar hans rörelse
tornet har upphört vaja
buffeln böjer huvudet sitt
rusar mot tornet i trenne sker
det
partikelglimtar
flimrande damm
frigörs
stiger uppåt
lyfter taket
sträcker fingrar vida
tornet är ett träd
bärandes blad av
oskrivna
han lägger sig stilla under
trädets krona
molnen seglar färder vida
buffeln stiger fram
nosar lätt på hans hand
huden rinner av buffeln
hon är en kvinna
vilken rör vid harpans helade
silversträngar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar