stenarna särar fingerblad
minns du vårens bäckar vari
vårfolket steg
ägg vilka lades sprack upp
knoppar vilka lagts vilka steg
upp
minns du vårens bäckar vari
vårfolket steg in i varat
minns du ljusfolkens eldfolken
utträde inträde
minns du violerna huru dessa
vävde täcken
violblå sammet
här i backarna på platser däri
intet annat steg in i fäste
minns du huru ögonen mildrades i
möte med detta starka ljus. ja, ögonen var icke vana med vandring i violljus
minns du detta vi minns
vi vakade i nätternas midnattsblå
irisfält vari tempelgårdarna skimrades fram
vitt mjöl florsocker stjärnmjöl
siktades ur skal
pudrade markerna gnistrande
vid varje tempel sattes en skål
av skiraste kristall
tändes lågan vilken tonade in i
nattens djupa innebörd
kristalltoner högaklara
höstglödarna andades meteorer gav
av järnglöds styrka in i bröst
havens sånger steg upp
förenades sjönk in
isarna hälldes ut
haven råmade
tempelgårdarna skänkte
kristalltoner
ledljus till folken vilka ömkade
sitt komna mörker
jämrandes
vadan bringar
ankommer oss detta
sträck ut handen din
se din skål av skiraste kristall
lågan tonar in i nattens djupa
innebörd
minns du groddarna stiga upp
groddarnas uppstigande
ur jordens markhav
ser du valarna stiga upp ur
vattnens markhav
det ena väver in i det andra
det andra in i det ena
jag minns
hon sträcker händerna
in i lufthav
rör vid solglödsvingar
vilka omfamnar
jordanings invändande stigar
detta in vändande är icke att
ställa sig emot
detta invändande är att vandra
mot ej kollidera – vandra mot till inreängars tempelgårdar
hon lyfter handskålar fyllda med
pärlor av växt av sten av blomstringsmognad given
sår dessa in i vindar
vilka bär dessa pärlor
in i viljans ström
*
den vilken vandrat genom
skogens skövlade –
den skog vilken mest liknar tagg
trasselnystan kloskepnader
den har mött gläntan i det inre
klarnadegläntan – andas sannhet –
ärlighet
är därmed det ljus den vilken
irrar kan skönja där skogen leder ut ur vilsenheten
*
förråd
förråda
för – råda
skogsdjuren samlar förråd inför vinterfolkens
ankomst
bonar icke golven med halkvax
bonar om
bonar om sina bon
bonar om – ombonar vinterhusen
kanske gräver skogsdjuren ned
förråden
kanske anser människan
skogsdjurens förråd vara slarviga
vinden viskar;
stanna en stund
av skogsdjuren lärde du dig en
gång alla dessa knep
skogsdjuren viskade råd till dig
för kommande
visade dig jordkällaren vilken
steg upp och blev ditt skafferi
skaffa
skafferi
tjattrar ekorren i tallens topp
tar ett skutt till ekens dukade
bord
kanske anser människan ekorrens
språk vara tjatter
vinden viskar;
stanna en stund
ekorren var en av dem vilken
lärde dig de höga tonerna
lärde dig balansens
jämviktens
egenskaper
många människofolk lade eller
byggde sin förrådsplats
sin näringsskattkammare i huset
mitt i huset
mitt
i
huset
under golvet
en steg ledde ned eller upp
beroende av var du står
de samlade för – nöd – enheter
till
nästkommande års – tid
varje dag talade de med det de
hade däri
frön nötter majs torkat kött –
allt de behövde
såg till för – nöd – enheterna
skötte om dessa ty dessa var
deras skötebarn
är deras skötebarn
förråden var och är till gagn
för alla
sinar den enes
kommer den andres till dels
de höll förrådsplatsen ren
så viskade vinden
tack att jag kan komma till dig
med råd
hon viskade tack att jag kan
vända mig till dig för råd
tystnaden lade vingen runt dem
där de satt
sitter vid elden och såg ut över
förråden
en flamma steg upp inför en
flackande blicka
förråden icke den du är i vinsten
av det du tror dig vinna
vinnlägg dig om ditt hjärtas
renhet
förråd icke den vilken
anförtrodde dig sin nöd i en stund av tvivelsmörker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar