den åldriga stubben i
skogsgläntan
harklade stämman ur tystnaden
sträckte lätt knakande fram
handen
skrockade lite lätt inför
knaksången
i armens handens fingrarnas
leder
ovana in i rörelse
hon vilken vandrade med mjuka
varsamma steg
sträckte fram handen
neg sådär vackert som folken en
gång gjorde
hon sänkte blicken blygt
sådär vackert som folken en gång
gjorde
inför åldrar likt dennas
det blyga var inte alls rädsla
eller litenhet eller
eller
det var mer inväntandet av
mötesredo
den åldriga stubben hälsade henne
välkommen
hon vände upp blicken
in i ögonmöte
hand i hand
ögon i ögon
så vackert är detta hälsa hördes
mullvaden
kisandes ur jordeport nicka innan
mullvaden
lugnt drog sig åter in i
gångar
gångar
av
av
gången
gången av
alltmedan de stod där med händer
i varandra
iakttog den åldriga stubben i
godan ro henne
hon vilken vandrar med mjuka
varsamma steg
hon beundrade stubbens djupa
blick tjärnliknandesvart
hudens fåror
mantel mjuk av mossa
så släppte de gemensamt varandras
händer
den åldriga stubben bad elden vakna
ur kolbädd
stenar malde bönor
bäcken skänkte vatten
aromen spreds in i vrår in i
gångar ur kitteln
av järn den rundmagade med
vackerpip vilken kokade kaffe
över elden med eldens
hjälparhänder
den åldriga stubben bjöd henne
skopa av trä
bjöd alla vilka önskade närvara
och kitteln den upphörde ej att
koka förrän alla var samlade
låt oss se varandra in i ögondjup
hälsa varandra till samtal
det är just detta hälsa vi skall
lyssna till
denna hälsa
så sade den åldriga stubben med
plirblick
hälsa tog en sten i handen
bad stenen vika upp bladen och
förtalte det
hälen sa till tåbädden
alltmedan hälsa rörde vid
gräsbädden de alla satt i
alltmedan gräsbädden rörde vid
hälsa
barfota dansrörelse i stilla
så är det med hälsa
vi tar varandra i hand
vi berör varandra i möte med
ögonmötesnärvaro
det skänker hälsa genom att hälsa
sa hälsa
de orden är väl goda att begrunda
utan att idissla
nåvälan idissla är ju
förträffligt i sig
låt oss bara begrunda i tystnad
sa den åldriga stubben
i det skogsfolken steg in i de
tysta ordseglens skönhet
så är det
i midnattsblå
steg stjärneldarnas lågor fram
ur töcknen
skogen skimrade
klarstigad
hon tackade dem alla
var och en
vände ansiktet in i vaknande dag
hälsar
gryningsfolkens följen
*
sublim
andas
morgonens
förstlingsdroppe
med klara drömögon
fyllda
harmonin upplöses
droppar irrar vilsna
i
kaosandning
detta utan att egentligen
släppa
tonen
ack ur denna fridskälla
kastades vi ut
ut i världstillvaron
kastades ut gjordes ni ej
se ringarnas förbindelse av
tonerna i edra hjärtan
hör dropparnas rörelse stiga
stiga in i havet ur svindlande
ögonblick av fallande till
instigande
ackorden andades i centrums
vidgade slutande öga
tonerna sändes ut i världsvarat
lyssna till urvishetens
oförstörda sagor
dropparna gavs uppgifter för att
få bruden till maka
riddare sändes ut, söner sändes ut
döttrar gavs uppgifter
irrfärder upplevdes
gravnedstigningar
ty de såg solen
soltemplets väg
de hörde hjärtat viska ständligen
i begynnelsen var logos tillkomme
ditt rike
dropparnas, allts ditt rike
hjärtats
visdom
och vad är den sista blodsdroppen
rubinens rosendoftande blad
öppnas
inför din klara blick
ensam dväljs jag i mörkrets
synvilla
gryningsstrimma
synes mig
fjärran
så
fjärran
anande sömnens
vingar
var gång jag tappar
uthålligheten
när jag fylls av skynda
skynda på
skär mig efterklangen av mina
fallna tankar
sömnen lugnar mardrömmen
tvivelstankarna sömmade
imaginationens ögonvingar
omsluter mig
bär mig
in i inspirationens ljus
vari insikten spirar
jag hör
världsdropparna
upplösa
ensamhetens synvilla
jag sträcker ut handen
tänder lågan
lågan vid mitt
nattbord
dukat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar