av allt detta
vad skyler
vi mest
instigen
i sitt kvinnoväsen begav hon sig ofta till berget
så ofta
hade hon vandrat stigen att en trappa nu var lagd efter
hennes
fötters
fotabjälle
hon log
inför mötet med trappan
den var
ren
rensopad
smekt av
hennes mantel
i varje
stegklang viskade hon tack
med varje
tack skimrade hon
och med
henne skimrade berget
bergets
väggar bar numer mosa här och var
grässtrån
tuvor
här och
var
bergsrosor
trivdes gott i bergets närvaro
hon
stannade en stund innan hon steg upp på bergets platå
in i
bergets krona
detta var
deras överenskommelse kommen
båda
upplevde barnets upptäckarglädje
vi är
allt – födelsedagsbarn
dimmans
slöjor är det vackra omslagspapperet
sidentyget
bäcken är
snörena, banden
de log i
fröjd samman
vinden
följde dem i deras glädje
så rörde
hon sig
lyfte fot
till fot
hennes
fotabjälle
fotsulor
nuddade
nästan ej
paketet
öppnade sig utan motstånd
hon
berättar för berget allt det hon ser
berget
fyller i eller lägger till
de väver
gott tillsammans
så har vi
alltid gjort
så gör vi
ännu en stund
du är
ledsen i denna stund i ditt kvinnoväsen
hur kom
det
det
kom
och jag
undrar om det kom för att stanna
berget
lägger armen mjukt runt hennes axlar
sveper ut
med handen
hon förs
till kastanjelunden
vari
kastanjetråden blommar
träden
står helt tätt
helt nära
därigenom
är de lika delar gröna
loka
delar vita
detaljerna
är icke uppenbara
självklara
inom sig
ser hon detaljerna
blomställningarnas
sockertoppar
kastanjen
bär granar
hon andas
in doften av kastanjevinden
av
gräsets djupa gröna
når
stigen vilken leder henne in i skogen
däri är
träd av alla de slag samlade
från när
och fjärran
brådskan
har hon för länge sedan släppt
hon orkar
inte brådas
hon söker
platsen
utan att
söka
hon har
vandrat denna stig
följt
rådjurens upptrampade linjer
klöverlinjer
tjärnen
kallar
tjärnen
är svart
hon
lyfter blicken
natten är
kommen
tjärnen
är svart
nattöga
omsluter
henne med mjuka
vingar
hon
sjunker in i pupillen
helt lugn
panoramabilder
svävar
molnfärder
och hon är i färderna
här
kom
det
vingar
vaggar henne
hon ser
irisfälten i uppklarnade skyar
det goda
stannar
i ljuset
av ledsnadens övergång
hon lutar
sig till berget
somnar
stilla
in
berget
vakar med en kvinna
vilken
undrar om det kom
för att
stanna
*
av allt
det
vi skyler
mest
vinden
drar genom det ålderstigna
gamla
huset
huset knakar
knarrar
huttrar
ryser
fönsterluckorna
smäller
reglarna
har lossnat
dörren
håller än
både in
och ut
både ut
och in
både
välkomnande samt avsked
avsked
samt välkomnande
dörren
sattes väl av väder och vind
det
sitter någon på trappan av granitblock
ådrorna i
graniten är intakta
huden är
fårad är sprucken
fattas
bitar här och var
mest var
och här
entrén
planerades väl
någon
sitter på trappan filar på en nyckel
låset går
ej upp
det går
att vrida nyckeln varv efter varv
ibland
hakar nyckeln upp sig
hostar
till
så
slinter den lös
någon
planerade intåget
planerade
den påvra entrén
har
suttit i sin besvikelse och filat och filat nyckeln sedan dess
gul
kanariefågel stannar vacker intill den grå
nu –
mörkgrå graniten av fukt
säg mig
vad
filar du
ännu på
vad är
det för nyckel
den går
ej att låsa upp med
går den
ej i lås
någon
sänker axlarna ytterligare
nyckeln
slinter ur handen med en vacker klang
kanariefågeln
rör vid dörren
ger någon
en fjäder mer ett dun
lås upp
dörren med denna
vet
jag
någon ser
bestört på kanariefågeln;
är du
från vettet – det går väl ej
kanske är
jag från – det – vettet
min väg
vetter från östan
och din
vart
vetter din väg
du verkar
ha tappat din väg
eller
höljt vägen
eller
gömt vägen i allt filspån
det är ju
ett helt filspånsverk och visst är det vackert i sig
det är
bara det att snart får du inte upp dörren inte på grund av nyckeln utan på
grund av filverksberget
någon
suckar – ja, det kan väl inte skada
dunet rör
vid låset
dörren
glider upp
nyckeln
flyger in i solvinden
blåser
lätt på filspånen vilka glittrar i fruktträdens
vaknandefingrar
kanariefågeln
kvittrar gultoner
kom – kom
– kom.
någon
stiger in i huset
ser alla
möbler med en gång vita lakan över nu nedtyngda av damm
huset
knäpper på lutan
väggarna
knakar golven knarrar än nu
vinden
stannar
knackar
på fönsterluckorna eller är det fruktträdens grenar fingrar
någon
öppnar och luckornas reglar faller på plats
glittrande
i solvindsmöte
grånade
lakan lyfter flikar
vingflikar
och flyger ut
vi har
höljt allt detta till dig intill din mognad
någon ser
sig om
är
detta
jag
och
varför låste jag egentligen dörren
kanariefågeln
kvittrar gultoner
avkläd
dig livsbarken
stig in i
den du är
tystnad
faller in en stund
livsbarken
kanariefågeln
kvittrar – det är mer en livsplåt
tennburk
aluminium
konservburk
den tar
vi av
låt oss
så
tälja en
båt av barken
så seglar
vi i livsflodens strömmar
nakna
naken i
din sannhet
dörren är
en solfjäder vilken fläktar
någons
ansikte fritt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar