allt
är tillit
och
jag kan ej säga
att
tillit är det lättaste att befinna sig i – ständigt
vem
har sagt att det lättaste är det hållbara
tillit
kanske är kommen
i
den stund jag sluter ögonen in i evig andning
*
marsvinden
blåste glödande röd
säger
du att jag ej är vårens vind
vari
är min glöd
vari
är min röda mantel
min
hjälm
min
rustning
skölden
lansen
bevara
det goda det rena
i
ljuset av andens eld
är
dessa
lansen
skölden rustningen min hjälmen min
manteln
röd glöden min krigiska attribut
fråga
dig vem det är vilken
knackar
i stammen
fråga
varför
knackar du
var
för
för
var
säg
mig
vari
är mitt krig
rubinens
färg är min mantel
eldens
färg är min mantel
omgiven
är jag av guld av koppar
av
järnets klanger
se
meteoreldar brinna i himlaskogarna
jag
krigar ej de krig vilka utverkas i människodalen
mina
krig är kärlekens rörelse i gärning
bevarare
av fred av frid av fridsstilla
bevara
det goda det rena
i
ljuset av andens eld
jag
vandrar himmelsvägen
och
visst är jag vårens vind
eldfolken
vilka väcker vintern ur törnrosasömn
och
visst är jag höstens vind
eldfolken
vilka bjuder in sommarängen i ditt bröst
yttre
förinnerligande
så
döm icke min gärning till ofredande av fridsmarker
så
döm icke elden samt de vilka bär elden till ohelgelse
så
sade marsvinden ur eldfågelns bröst
varför
river
kärleken i människobröst
hur
skall jag kunna förtälja mannens väg
mannen
vilken bekommit mig en främling
ändå
lever
en droppe av mannen i mig och jag i mannen
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
ikläder
mig vita kjolar av regn
snurrar
snurrar
snurrar
giv
mig svar
förtälj
mig mannens saga
om
detta jag ber
främling
visa ditt ansikte
varför
skall du förtälja mannens saga
mannens
väg
den
vilken främling bekommen är
kan
lyfta masken av sitt ansikte
och
vad
vad
är
främmande
i den stora väven
vari
alla trådar verkar samman
varpen
inslagen
vem
är vem av
man
av
kvinna
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
jag
stannar
ser
en kvinna vandra
lägger
händerna till stenen
klippornas
grund
är
du är detta verklighet
är
detta
lägger
händerna till träden
trädens
grund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
klättrar uppför röda sandstensklippor
breder
ut kroppen till
sandstens
röda grund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
rinner nedför klipporna in i kanjonen
rörelsens
tillitsgrund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
stiger i floden i sjöar i hav
vattnens
grund
är
du ä’r detta verklighet
är
detta
hon
lägger händerna fingrarna till växter
växandets
grund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
lägger händerna till djuren
flygande
simmande krypande skuttande
gåendes
krälandes skridandes gestalter
förnimmelsens
grund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
lägger händerna till
vandrar
i öknar skogar stäpper tundror
markers
grund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
svävar i luften
luftens
grund
andningsgrund
är
du är detta verklighet
är
detta
hon
lägger händerna till sin egen hud
är
du
är
detta verklighet
är
detta
främling
vem är du
skall
jag berätta om
de
män vilka jag mött
män
vilka gråtande lagt sitt huvud till min skuldra
för
vilka kvinnan bekommen blivit främling
skall
jag berätta om
de
män till vilka jag varit
lyssnerskan
den
vilken
öppnade handen
samlade
deras tårar däri
visade
dem ljusets djup
innan
vi lade dessa tårar
i
det stora havets skönhet
hur
skall jag kunna förtälja mannens väg
mannen
vilken bekommit mig en främling
ändå
lever
en
droppe av
mannen
i mig
och
jag i
mannen
och
varför är det min vilja
är
det min vilja eller förståelsens av droppars vägar
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
hon
vänder ansiktet in i höstglödsasken
håller
en ask i handen
ask
vackra ask
vore
du av skiraste sköraste porslin
så
varligt hålles du
askens
blad
glöder
glöder
i skymningssolens ögon
ögon
vilka sakta slutas runt dag
hon
har icke lyft locket
ask
vackra ask
din
styrka vet jag
av
buren
asken
är
ett
stjärnträd
i
närvaro av
natten
stjärnorna
dagens
ljusglimtar
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
lyfter locket varsamt
minnen är i
svepta i silkespapper
kokonger
lindade
en del bistra
en del milda
än en gång vecklar jag ut dem
ställer frågan
vad hände
du är fri att flyga
du är fri att stanna
vart leder dig din väg
ni är vackra fjärilar
där ni flyger i mina ögon
runt mig
i det
vi är
fria
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
i de blå städerna
vaggar granen fridsstilla
själsfältens
bördiga
jordar
med det gyllene snittet spräckes skalen
vattnade i proportioner av är
där vandrar hon
med kannan av silver
i de blå städerna
lägger själen i den blå skålen
själsfälten breder ut fingerljusa fåror
jag lät klockan sluta slå
den slog in i min förnimmelse av liv
den räknade stegen i otakt
hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
jag är frånkommen
platsen är visad
med grävkäppen
en gång vandringsstav
har jag grävt
det halva
bladet
skrudat har jag mig
i mina vackraste kläder
med stenen av lapis lazuli i gropen mellan
nyckelbenens vingar
med kedjan av guld med de fyra vägarna med modern
tätt intill mitt bröst
ändå
naken
ligger jag med ansiktet i solens händer
min vackraste kopp skål
ligger i skärvor
runt mig
jag drar jordetäcket över mig
du är
tillkommen
hon vände ansiktet in i höstglödsasken
du skimrande stråke
denna höst rör du vid ett hjärta
bortom skymningssolen
skymningen fäller blad ned över henne
en ogenomtränglig ogenomskinlig mantel
du skimrande stråke
denna höst rör du vid ett hjärta
bortom skymningssolen
hon vände ansiktet in i höstglödsasken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar