grå världar andas
grå vilket viskar sakta
grått är mitt ansikte
min hud
se djupare in och du skall se det
de med penslar ser
du skall se det de med toner ser
grå är jag
svart var mitt ursprung
vilka andas i den svarta natten
ser du nätet med glittrande
pärlor
svart var mitt ursprung nå det
kan jag igen och igen
vatten hälldes i mina händer
vitt
vitt
rent vatten
så blev jag grå
fråga dig vad vitt är
vad svart är
i dessa andas möjligheternas
oceaner
ibland orkar du ej se dessa
svart samt vitt
ty de pockar starkt på din
uppmärksamhet
det är i de stunderna det är gott
vila i gråfamnen
ja en gång var jag svart
i midnattstoner säges jag vara
blå
med stjärnhavens lanternor
eldar
i mig finns fanns vitt
vatten är kristaller
kristallmantlar böljande
kristallhimlen andas i mig
toner färger
en stund av tystnad att stiga in
i
en stund av att ej framträda
starkt
kan du se djupare in i det grå
då kan du se molnbädden vilken du
kallade på
i den hets vilken sköljer över
världen
lyft blicken ovan dina tankar
ovan din tankekupa
se det vilket sker i regniga
dagar
strax innan jag öppnar mina ögon
molnen grå samlas samt blir mjuka
mjuk sammet
blåhaven skimrar genom allt blir
mjukt
regnen har vandrat
i träd i gräs finnes ännu droppar
vinden
solvinden rör vid
dina ögon fylles av tindrande
ljusgnista
given ur stjärnglöd.
kristallhimlen är vackerljudande
helandeljudande
håller budet
fridsbudet i den vida mantelns
flikar
*
lummiga andas skogar
floden är ådern vilken rör vid
rötter
vilken släcker sältan ur bergens
tårar
i trädens kronor synes ständig
rörelse ljuder vingsånger
lever rörelsens ljuva toner
mildrande stormarnas ständiga
brus
stammarna skimrar ur
jordfärgsblod
skogarna är pelarsalar
vari ljus samt mörker spelar
sonetter ur bladverkens pärmar
fjärilar rör vid ljussträngar
djuren skrider i lugna rörelser
sällsam är denna andning
moln seglar in
himlar marker gruvas
gruvar sig
något nalkas
något äter
något mullrar
oförstånd
i ur byarna ljuder trummor
djupt ur markers bröst
eldar flammar höga
människofolken dansar
gripna av fasa
inför det de upplever
förenade med hennes hjärta äro de
hon ser floden sakta torka vrida
sig i plågor
sluter floden in i sitt bröst
hon ser träden falla
sluter dessa in i sitt bröst
hon manar djuren att vaka över de
hemlösa
de vandrar vida
det vilket var skogar
är grusade stränder
var gång vinden rör vid marken
virvlar dammoln upp
stundtals gulblekta
pergamentsfärger
stundtals cinnoberskimrande
tätnande röda
stundtals, stundtals bar
dammolnen
röster ur fjärran nära
bergen hörsammade sägnen
sakta reser sig stenar i ring
runt markernas drömmande hud
hon inväntar stunden i det
solseglen omfamnar månvinden
i det tystnaden infinner sig i de
höga tonernas helanderörelse
hon släppte alla drömmarna
såg stenarna blomma
är detta templet vilket steg upp
ur de höga stenarna
allt är tystnat
något har lagts stilla
en gång landade stora vita fåglar
med vingspann vida
i akacielunden
akacieträdens kronor
dessa fåglar bredde ut vingarna i
kupolliknande form
fåglarna slog ej samman vingarna
om kropparna
såsom fåglar brukligt gör i
landning
det var som fåglarna såg något
omfamnade något
höljde något
fåglarna satt stilla i
akacielundens kronor
kupolen
vingkupolen skiftade färgtoner
allt efter solens vandring
vid en viss punkt lyfte fåglarna
det syntes inte ett spår efter
dem
vita moln syntes segla
akacieträden hade flätat samman grenarna
kvistarna bildade nu en kupol
stammarna var bildade pelare
rötterna bar templets grund
templet stod på en höjd blickade
vida ut och mötte
systertemplets ögon
båda bär flammor i händer kan
besökare se
kan besökare höra haven sjunga
deras djupa längtan till
kan besökare se skogar bli
stenar
stenar sjunka in
bli obeträdda marker
bli skogar
bli
hon släppte alla drömmarna
såg stenarna blomma
är detta templet vilket steg upp
ur de höga stenarna
allt är tystnat
något har lagts stilla
en gång landade stora vita fåglar
med vingspann vida
i akacielunden
akacieträdens kronor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar