livets cirkel
livets spiral
fjäderdun lätta svävar
släppta ur blomsterkorgar
bladkorgar
fjäderdun stigna ur
kroppar
gestalter
svävar
en stund i det du kanske benämner
rymd
sväva
sväva
tyngdlös
i cirklar
i spiral
en stund
en
stund
landar mjukt i hennes kupad
händer
kommen av
given av
kommen ur
given ur
strömma vandra
lyssna
lyssna in
du bär hud
huden upplöses
andas
andas allt
andas inom dig
du andas inom allt
visioner
illusioner
sköljer genom dina vidgade
pupillers
svarta natthimlar
illusioner
visioner
sitter runt elden
hjärtats eld
komna av
givna av
komna ur
givna ur
strömmar vandrar
lyssnar
lyssnar ut
håller du i penseln
vem håller vad
vad håller vem
rymden
sväva
sväva tyngdlös
du blickar uppåt
skådar molnen
vem säger dig allt detta är uppåt
varför tror du
varför anar du
vad denna längtan är
sant
denna längtan heter
lyfta dig ur tyngden
rymden
rymd
du br en hud
huden är handen vilken är rymden
du svävar fri
så
endast så
kan du våga leva i det du vet
gränser finnes ej
jag upprepar
allt är andning
allt väver
tillsammans i enhet
ord kan slinka undan
vägar kan slinka undan
undan kan slinka
halka över nypolerat golv
marmorns mattade yta
lades i rutor
vem spelade schack
vem tänkte
hör du trädens knarrande maning
vem tänkte
knarra
knarrade
tag tanken i din hand i din
sidenhand
led tanken in i kjolens rosenbård
sveper runt dina fötter
fotstäder
hör barden röra vid strängar
sant bardvalen har strängar ej
tänder
barder
bardval
öppnar valen gapet kanske du ser
en harpa en lyra
så vet du utan tankeblänk varur
valens djupa stämma
är viadukten i det valen dyker in
i luften
så vet du vem som lärde barden
spela vid klipphedarnas stränder
så vet du varför tonerna för
detta så vida
vem lade marmorn till schackbräde
vem knakade
vem knarrade i filosofiska ringar
vem andades ut
matt
jag är matt
marmorns mattade yta är polerat
av stegens mjuka dyningar
stjärnor är prismor i trädets
krona
de cirklar i långa frasande
susande sidenkjolar
dragna förda till varandra
järnflisen dras samman
av magnetens visshet
nålen pekar rosens väg
svävande böljande maneter
bränns ej
bränntrådar innehar dessa ej
de svävar där
burna av blankpolerad marmor
under trädets krona
de svarade in i vindens stämma
barden vävde ramen till tavlan
vilken ljuder
ur havets vida stämma
så slinker du halkar du
minns denna ram
denna ram är icke hård
den är en sträng må vara sträng
ty denna sträng värnar ditt
hjärtas väg
denna ram är
denna ram är icke
den inväntar stimmens lugnro
vari du är redo lyfta dig ur
tyngden
så vet du vari valens djupa
stämma är
kom vind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar