det är lätt föredra tanken om
att detta vilket sägs vara är
exakt det vilket är så kallat uppenbart synligt.
föredrag
fördraga
drag
är tanken oxspannet
detta spann
av råträds
blickande kvistögon
sammanlindade
helt utan naglar
hjulen
hjulen är utan ekrar
är av grova stammar givna
oxar är tvenne
kraftiga
med långa böjda horn
dessa horn
kanske strängar är spända däri
kanske ljuder tankens strängaspel
kanske är den vilken för spannet
en bard
vem vet
vet
vem
oxarna vet
de drager detta spann
med last av behov
kanske är detta spann dessa
tankar hästspann
manar i vinden
stämman till färden
hovar
hoven
är oskodda
i skira slöjor
svävar de
för dra
det är lätt fördra tanken om att
detta vilket sägas vara är exakt det vilket är så kallat uppenbart synligt.
utan att egentligen fundera över varur inspirationen till tunnelbygganden kom.
det känns mer säkert säga
detta är
detta är verkligheten
allt är här
det finns ej något bortom detta
frågan är
hur det kan vara tryggare eller
enklare att tänka så
ett dylikt tänkande efterlämnar
smaken av eller utelämnar dig
egentligen in i avgrundstanken
eller tanken om jordens platthet
du sitter och snurrar en jordglob
allt det har du ej
synligt inför dig
där kan du tryggt säga;
det landet finns där borta
där
borta
bortom den periferiring du
befinner dig i
du kan bläddra i kartböcker
atlas bar himlarna på sina axlar
bläddra i kartböcker
peka och säga
jag är här och du där borta
du kan sitta på en trådrulle
blicka in i det svarta hålet
samt säga det är svart för det är
absolut tomt
hur vet du det och förresten
svävar du upp en bit är hålet ej
svart
trådrullen har en tråd rullad
runt sig
en sömmartråd
dessa trådar är fascinerande
så tunna
håller dessa trådar samman
klädesplagg
du kan se molnhänder sprida ut
fingrar parasoller
vingar samt skymma solen.
så ser det ut
är det så
hon vandrade stigen i den fria
ängen
mandelbloms vita stjärnögonskalkar
syntes andas
rödklöver bjöd in till fest
humlors surr
fjärilars dans
gruset knastrade
hon tog av sig sandalernas remmar
grusets pärlor rullade tystnad
mellan fingrar
blåklockor omslöt hennes ögon
hennes leendeansikte pilade med
svalornas linjer
gråsparvar pilfinkar följde
hennes stig
stundtals såg hon dem vaja på ett
grässtrå
det gjorde även hon
tyngden är lättad
kasta loss
havet bär oss
hennes mål var ej i ränsel ej i
kjortelficka
hennes mål var dungen
den däri den stora stenen vilade
vakande
där i eklunden däri hasseltoner
kvittrar
ekorrdanser
gräset nådde
henne högt
så vackert
så böljandefritt
hon släppte ned sina fingrar
in i havet
följde
upplevde strömmarna
lyfte fingrarna sakta
soldroppar föll gnistrande åter
in
hon klättrade stigen upp
in i dungen
dungen slöt sig runt henne
hon såg
de farandes såg henne ej
ofta hade hon sett
mött dessa stenar
upplevt en närvaro
en gång hade hon mött en rot
en kvinna ur ålder i denna dunge
rotkvinnan hade tröstat henne i
en svår stund
tvagat
remmarna vilka trängde sig djupt
in
sökte snöra hennes strupe
hennes händer
hennes frigörelse
ur sjunksanden
hon närmade sig stenarna
med rotkvinnans närhet omslutande
handen
plötsligt upplevde hon sig stå
inför en avgrund
marken var ett enda stort svart
gapande hål
rotkvinnans hand slöts fastare om
de vandrade
avgrunden var inte alls en
avgrund
det var en upplevandestig
skolningsstig
de följde den
fick väl vara ljus för sina
fötter
ja rotkvinnan hade övat detta i
tusenårs flöden
hon däremot hade ej övat detta så
djupt
tämligen snart upptäckte hon att
ljusdroppar sipprade in genom
ja det måste vara markens porer
först ett svagt ljus
småningom
med hennes fötters varsnandes
medvetenhet
stärktes ljuset
in i sepia
in i mjukröda nyanser
doften av jord kom till henne
rotkvinnan gav hennes hand fri
de vandrade samman
hennes fingrar rörde vid väggar
av
vad var det
trådar
snurrande trådrullar
vem sitter här och sömmar rotmor
tystnaden slöt sig likt en mjuk
fjäder runt dem
det var i den stunden hon
upptäckte att de befann sig i grottor
grottor under marken
ja
vad annat kan
kunde hon säga
de hade ju vandrat in under
det fanns grottor överallt
ett nätverk av grottor
i dessa grottor
syntes vackra blommande
trädkronor
syntes
gräsängder
ja
allt det hennes ögon vant sig se
ovan
ni ilade tankarna
hur kan detta vara under ovan
rotkvinnan log var kärleksleende
i tystskönhet
ändå hörde hon upplev
upplev stigarna
en är din
i denna
stund
hon stannade stegen
slöt ögonen
upplevde en
ett vinddrag
tunt
en skir silkestråd
följde tråden
öppnade ögonen och såg rötter
vindlande lindande
och hon sinsåg allt detta vackra
vilket bar
vilket bär människostigarnas
under
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar