den 28 juni 2013

våra ögon öppnades en gång i vatten

i åminnelse av det stora vattnets vatten

vi slöt ögonen i detta vatten var svävande vattenmoln

vilka väl levde i symbios med symfoni med

djupens andning

med slutna ögon berördes vi av allt det vilket rörde vid moderns hjärta

vi manades till instigande vilket var utstigande ur detta vatten

in i andningsluft

ur det slutna öppnade vi våra ögon

och detta slutna var icke stängt

det var att andas allt det vilket är vatten

vi öppnade våra ögon detta öppnande var i en stund det djup

de mottagande blickade in i

urålders visdomsdjup inandats utandats

i en slags fotosyntes

ja

det finns

utposter

utsiktsposter

utkiksposter

vari vi kan se

våra ögon öppnades en gång i vatten

våra ögon är
ofta förblindade

ser
det ögonen lärts

i denna afton
sitter en ur ålder kvinna
rör i en gryta av järn
svart rundmagad
står grytan i eldglöden

ur bröstficka
lyfter hon sagogryn

kokar
gröt
till hungrande drömmar
kokar gröt till helande
kokar

rör vid
rör

nattens toner varsamt

vad har ni lärts se

i denna stund synes en glasskiva ramas in

en glasskiva vilken är en pincené

detta är en fascinerande bild

i de stunder de verkligen bar vilja till att se lyfte de detta glas

fascinerande är bilden med avseende till det glas är

och detta är en rund

glasskiva

du säger dig ej tro att en vit häger står i björken

jag säger dig

ser jag en vit häger

i en björk

vad tillfaller dig till att säga

jag tror inte det står en vit häger i björken

det faller en skugga ut över furugolvets ögon

de höga furorna susar nattens mjuka tassar

vari  stjärnsafirer faller ned

vita mantlar

skrider i friskogarnas spejande glimögon

människoboningarna inser icke de vakandes kärlek

vandrarfolken spejarfolken vet

det människoboningarnas timrade ej inser

handtaget 

handen tagen av slaget vilket föll över huden

naglades taggades bränd

en ram en tavelram utan duk utan bild utan penseldrag utan pigment

handen vilken hastigt rycks undan vid närmanden

vilken darrar var gång vinden rister

år ur tullade mareldar

i det hopplösta andas hon vilken bär silverspännet

handtaget lossnade ur årtullarna

ringarna förenades i vattenfallets frisläppta

det vilket var vilket är vilket blir vet det koleldens falnande ej ense varslar

dras samman av origos milda vilja

 i förenad livskraft kastar de sig nedför utför

bäddas in i sjölotusens vattenblad

löses

stiger vattenmoln

droppar stjärnsafirer

vattenmoln stiger

körsbärsträdets kvistar andas eldrubiner

ekan

i ekan den vilken släppte årorna

är kojan i vilken hon lever

ekan

vilken vänder botten

rotvalv till himmelselden

är i detta himlavalvets siktande