i så många strofer
i så många vinklar
och vrår
mer vinkar samt rår
visas detta vackra i världarnas
världar
ögonnärhet
blinkningar
blinkningar vilka sköljer ögonen
vilka fuktar globen var gång
synen skaver
var gång grus …
grus
synen grusas
säg mig vad rår du
säg mig vad råder du din väg
vad är ditt råd
är rådet
det råd vilket samlas i ringen
i ringarna
i cirklar av liv
låt oss säga att du sitter på en
stol
du uppmärksammar att stolen
haltar
vicker vinglar
du skall balansera stolen
kanske börjar du med en större
bit stadga än behovet är
snart märker du
att det behövs
kanske en droppe
en droppe höjer hältan ur obalans
in i balans
du möter dag till dag
irritationer
så en dag i en stund rinner
glaset över
kranen har läckt
lagren behöver balanseras
glaset
vattnet har runnit över
av en droppe
en droppe kan få havet att höja
sig upp över gränserna
en droppe kan höja havet ur
torkan
en droppe kan fukta det snörda
livet
den slokande plantan
en
droppe
vad råder du din väg
vad är ditt råd
är det såpbubblans lätta
luftighet
är det vindens lätta fläkt
är ditt råd medföljandets skönhet
dansens rörelser är alla komna ur
elementens helanderörelser
vad är ditt råd
är det råd kamp över motstånd
vad är motstånden
ditt hjärta vilket manar dig
still
vad rår du
är frågan om det du orkar rår med
vinkar du farväl eller till
far väl
till
detta vinkar är till
ty det är att ge en vink till
ge en vink om
giva en antydan till
an
tydan
han bar en stav i sina åderhänder
fingrarna var fingrar
stiger du in under det du kallar
mark
ser du dessa fingrar ådror
rötter
rötter vilka vindlar
lindar
bär
vad var staven av
vad var staven ur
staven var kommen ur världarnas
träd
tvinnade band
vägar
ord
i toppen var en knopp
en fingerknopp
vilken höll i en vidstrålande
solsten
han vandrade vida
världarnas ordlinjer höll han i
sina ögon
han viskar
tänk icke dessa linjer vara
arkens linjer
dessa linjer är ätter familjer
släkten
han följdes av vidvingade
kanske var dessa örnar
kanske drakar
blickarna skarpa
skar dimmorna
helade stupen
följde lufttrummornas virvlar
vingarna rörde upp
gömda
virvlade upp dammoln
helade sprickor av förtöjda
gömslen
klippor ur röda sandstränder
reste sig höga
han klättrade smidigt uppför
kanske var han i de stunderna en
solorm vilken ringlade
lindade sig uppför berget
nådde han toppen
fingerknoppen
i vilken en solsten spred vitt
ljus
kastade han sig utför i visshet
vingarna följde
färden
lyfte bar honom
till den eld vilken kallade honom
till de ögon
lyssnarögon vilka kallade honom
stannade han
strömmade sagor in i barnens
hjärtan
i en av alla stunder blev allt
mörkt
solstenen slocknade
allt blev mörkt
han slöt ögonen
viskade till barnen
i mörkret tänder ni ljusen
kämpa ej emot rädslan
kämpa ej emot mörkret
i mörkret andas stjärnor
solflisor
vandra med ljuset
se ljuset
se värmen
han stannade hos dem
viskade manade
de hörde
de följde
tände ljuset
och ur mörkret steg är
allt var en gång mörker
inte det mörker ni säger är
mörker
det var det mörker vilka är bak
slutna ögon
det mörker vilket är innan du
öppnar dina ögon
allt andades hav andades allt det
vilket är i hav
genom att mörkret var drabbades
de av rädsla
hur det kom sig att de stillade
sig
vem kan veta
kanske var det hans röst
ty de stillade sig
käftarna de trodde ville äta dem
slöts
och allt blev stilla
sakta steg gryningen upp ur deras
händer
en droppe höjer havet
ur havet växte ett berg
berget växte allt högre
växter växte
följde med berget
berget var ett grönskande berg
med sjungande hår
vattenfall
vilka virvlade
lindade
yrde regnbågsblad
till en sjö
vid bergets fötter
händer
hon levde vid denna sjö
hon lever vid denna sjö
var gryning stiger hon naken in i
sjöns ångande gryningsdimma
sköljer drömmarna ur huden in i
sjön
ur sjön strömmar drömmar
hon gives en dagsskrud var morgon
av spindelmor
älvor följer hennes blomstring
gråfolken följer hennes stigar
alla är
med henne
och hon är med dem
de vandrar i följe till
trädväggen
ja så ser det ut från utsidan
en trädvägg
en skog vilken mången räds att
vandra i
ty det förtäljs om trädmonster
samt annat otyg
vad kunde vi göra de skar oss
yxade oss
skövlade oss
vi bar ej vilja till att skada så
vi vävde dessa blad
dessa syner
det
gav oss frid
de följde vägen sandens mjuka
vågor
såg delar vaggas av havet
sköljas upp
vrakdelar
revade segel
eller maneter vita böljande
revade segel
piskade segelremsor var det
allt sköljdes upp
allt var mörker
ett mörker vilket var kommet ur
det slutna
hon kunde se
de kunde se
genom mörkrets illusion
en kropp sköljdes upp
de bar honom till sjön
tvagade hans revor
vaggade hans maror
vaggade hans sömn
helade hans oro
hans slutna
ögon
öppnades sakta
det han såg var mörker
hon upplevde hans hjärta
de upplevde hans hjärta
han gavs en stav att bära
i den trettonde natten
reste de honom ur bädden
helad är du
följ stigen uppför berget
tänd elden
han vandrade utan att se
han lyssnade till stigen
uppför berget
nådde fyrfatet av sten
tände den eld
vilken kom att leda de
stormkastade skeppen in i hamn
han bar en stav i sina åderhänder
fingrarna var fingrar
stiger du in under det du kallar
mark
ser du dessa fingrar ådror
rötter
rötter vilka vindlar
lindar
bär
vad var staven av
vad var staven ur
staven var kommen ur världarnas
träd
tvinnade band
vägar
ord
i toppen var en knopp
en fingerknopp
vilken höll i en vidstrålande
solsten
han vandrade vida
världarnas ordlinjer höll han i
sina ögon
han viskar
tänk icke dessa linjer vara
arkens linjer
dessa linjer är ätter familjer
släkten
han följdes av vidvingade
hon följde hans stigar
och var gång han tvivlade viskade
hon
havens sånger in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar