fönstret är öppet
gardinen fläktar
är ditt blinkande öga
gardinerna är det vilket öppnar
vilket sluter
det spelar inte en roll hur många
gånger du förberett dig
ögonen ansiktena är alltid nya i
mötet
du måste kunna släppa det
förberedda samt möta gryningen
livet är den fläktande gardinen
i stunder av havsnärhet
kan du andas rymdernas rymd
visst kan
vi säga hav
visst kan vi säga himlar
och visst sitter du på stadig
mark
ändå kanske du säger
vad är detta mellan
jag ser ett mellan vilket ni
säger ej är existerande
det där mellan havet samt
himlarna
och kanske harklar du dig ännu en
gång samt säger
en himmel
du upplever våra händer leende
omfamna dig sägandes himlar
du inser att detta mellan ej är
där
ty allt detta är i varandra
det är bara det att ögat vant sig
eller du har vant dig
vid detta uttryck
av mellan
detta uttryck
media är det ögat befinner sig i
nämligen ögonlocket
synapsfördelning
en vacker påse fylld med
upplevelsekarameller
låt dem smälta långsamt i munnen
i talets utformare
ja
detta uttryck är just det ögat
befinner sig i
ser du formen
ögonlocken
vingar
ett vackert mandelformat öga
nedre vinge
undervinge
övre vinge
övrevinge
nej inte så, det är din pilande
tanke; detta övre är icke vindsvåning vindskammare
är inte heller det övergivna det
glömda, sammantaget är detta under samt övre mirakler
är det smälta intryckets
sammansatta smakimpulser vilka minner dig om
imaginationsvingarna du andades i
imaginationsvingarna vilka
syresattes av inspirationens gnistor
du sitter här i strandens hand
vinden är sommarvind
vassen susar
du skönjer vassbåtar
flätande fingrar
vattnet glittrar ja, du hör
glittrande skratt
du ser dem tvaga sig i floden
hon bär ett diadem med ett seende
öga
kobran blickar in i ländernas
ibisskrudar
du ser molnen
molnen seglar
vattnets färger är
kalejdoskopsvingar
skiftar färger helt utan att
egentligen skifta färger
ändå följer vattnet molnen
svepande blickar
svepande penslar
molnbladspenslar
vågorna är lugna vaggande
rörelser
vågorna kysser stranden eller är
det stranden vilken
de möter varandra i varandra
ty du vet
vet dessa rörelser
ni har grävt i sanden du och
gossen
du har grävt med månget barn i
denna sand
ni har grävt i den mjuka sanden
snart har ni mött vass
äldrevass
vilken nu har lagt sig till
stödjandebädd under sanden
nåväl ni gräver och ser nu vatten
stiga fram
och detta är det
ni ser hav ni ser sjö
ändå upplever ni nu att ni
befinner er i vattnet
det har lagts ut mantlar
av olika slag
eller lager
till bärande av edra steg
edra rörelser
bilden är mycket vacker att skåda
det glittrande havet
sanden
hur de först sökte bära detta
vatten i händerna
vattnet rann lekfyllt ut mellan
detta mellan
fingrarna
leende glittrande
sanden mörknade av vattnet
droppar pärlor
bärnstenar
tigerstenar
mjuka tassar
träden skänkte
molnen målade
gräset
vassen skänkte
bergsfolken smidde band
hinkar kom invandrandes
hinkar spann
de grävde med händerna i jorden
i leran och visst fanns det folk
vilka formade skålar av lera
hinkar kom invandrandes
spann förfärdigades till
vattenbärare
visst fanns det folk vilka
sömmade vattensäckar
nåväl
detta grävande med händerna
vad behöver folken undrade
jordens hudar
undrade molnen
molnen målade
spadar
träden skänkte skaft
hand
tag
bergsfolken smidde
ja visst fanns det folk vilka
täljde av trädgåvor
spadar kom invandrandes
lades i händerna
molnen visade vägen
grävarvägen
helt utan att såra markerna
det är en vacker syn att skåda
blicka in i
åter ser du
ser vi den långa kedjan av
rörelsen till denna stund
inom vilken ni är hinkbärare
hinksvarare
samt spadbrukare spadsvarare
ni gräver en väg genom
till
för
in
i
leendeljusa färder
tallarna har levt vid denna
strand
så långe så länge
vindar har dansat har mött
människovandrare har dansat har
vandrat omkring
mumlat
humlat
ettrat sig över
kottar
över barr
fåglar vingfolk
många är i glädje med tallarna
surmulna miner fötter sparkande
vissnar de uråldrigas grenar
rötterna flödar
strömmar vida
myror
bruna pärlband
skogsmyror
ettermyror
bygger stackar
torn
kanske minareter
det lever en man vid stranden
mannen lever i en stuga
en strandstuga är mannens boning
han värnar markerna
värnar hennes sånger
lystrar
svarar
vandrar med mjuka steg
hans händer är vårdarhänder
hans fötter bär smygande gång
hans ögon är milda fyllda av
ödmjukhet
mannen är en livets musiker
spelar med varsamma fingrar
markernas sånger
näckrosor andas vaggsång
följer mannens liv
tärnor dansar med mannens blick
mitt ute i havet vattnet lever en
sten
tärnor landar i stenens händer
sånger
stensånger strömmar in med havets
vindar
han följer örnvingars tysta
sånger
örnvingars svepande tystsång
vakaröga målar gryningsslöjor
röda ur oblatseldars smältande
det lever en man
han är mannen vid strandstugan
han andas
med livet
ej mot livet
han viskar
fönstret är öppet
gardinen fläktar
är ditt blinkande öga
gardinerna är det vilket öppnar
vilket sluter
det spelar inte en roll hur många
gånger du förberett dig
ögonen ansiktena är alltid nya i
mötet
du måste kunna släppa det
förberedda samt möta gryningen
livet är den fläktande gardinen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar