låt oss tala
ljuslågans saga
lågan vilken är med
dig
du vänder ditt ansikte mot väster
ser månen skimra
du vänder ditt ansikte mot det
håll ljudet
kommer
du vänder dig
mot
visst är det ett märkligt uttryck
ju mer du insmakar detta uttryck
för varje gång du upprepar detta
mot
till
låter mera vänligt
låter vänligare
eller hur
åter är det dessa riktningar i princip
kan du vända
ditt ansikte lite varstans
uttrycksmässigt kan det höras
märkligt säga;
jag vänder mitt ansikte med
vad är det du hör
du hör med en gång uttrycket att
vända kappan efter vinden
det sägs att det är att vara ett
väsen vilket vare sig du eller den du möter vet vem
eller vilket du är
är du yttertyg är du mellantyg
är du innertyg foder
är du foder
vem utfodrar djuren i stallet
är fodret klöverängen med
smultronblom
i dikeskanten
kappan har ett foder
ett innertyg
huden har många lager
kappan har ytter mellan inner
vända kappan efter vinden i detta
att ej veta vad eller vem eller vilket du är
är den negativa aspekten av detta
uttryck
en negativ aspekt vilken har
sytts på kappan med flerdubbla korsstygn
ser du bilden av denna kappa
slängkappor är vackra
trollkarlar
magiker
hade ofta dessa kappor
slängkappor
ej till att luras ej till att
ställa sig emot
mot verkligheten
ej heller för att slänga bort
intryck
avtryck
seenden
kanske ställde trollkarlarna
den uppdiktade verkligheten mot
väggen
viskade
smit inte undan
det kan väl vara av godo i detta
att ställa något mot väggen
å andra sidan kanske det ej
behövs
detta något darrar så
är ej moget till
för detta
det kan
göra ont att öppna det uppdiktade
utan förvarning
utan
medkänsla
utan insikt
denna kappa är fri i rörelsen
det så kallade yttre har upplösts
kappan är i rörelse
är i rörelsen är i skeendet
så är ditt ansikte i och med att
du vänder det med
du är däri instigen i är
du är med
du är i
du är allt detta;
medvarande medkännande
medupplevande medlevande
och så vidare
du är motståndslös
låt oss tala
ljuslågans saga
lågan vilken är med
dig
tror du denna låga är med eller
mot dig
det var en gång
är en gång en dal
ett ögonpar vilka är släckta
ögonparet slöt vingarna ty en pil
hade naglat sig fast
från var pilen kom
det vet inte ett av ögonparet
det vet inte ögonparet
pilen kom
naglade sig fast
ögonparet slöt vingarna allt
tätare
ty minsta rörelse smärtade
smärtan vred om
bäst är att inte blinka
vara
helt
stilla
det kom ditin att
hur solljuset än kittlade
penslarna
slöt de sig allt tätare
penslar är envisa
i kärlek smög penslarna in
de fann en springa
penslar gör så
penslarna målade nu på insidan av
vingarna
med regnbågsfärger
kunde uppleva
meduppleva att ögonparet log
det var nu ett sjå
att hålla vingarna samman
månljuset
kom till ögonparet
rörde mjukt vid vingarna
nej
ögonparet förmådde ej
stå emot smärtan
moder jord
kom till platsen
så var de trenne
sol måne jord
vilka samlades runt ögonparet
tysta förblev de
lyssnade in
det var i den stunden ett
maskrosmoln
seglade in
med
ens visste de
de kallade in tvinnarbarnen
gav dem trådar av ljusvekegarn
tvinna
tvinna
trådar
det var den stunden vari träden
surrade bidoft
de bad vaxgivarna till
de bad elden till
de smälte
vaxet i handskålar
de tackade
hjälparnas gåvoregn
lermakaren
krukmakaren hade skänkt dem
skålen
skålen i vilken de nu hällde
vaxet
lade veken i
än en gång gav elden till gåva en
gnista
så är det givet
de bad gryningsfolken att bära
skålen
till ögonparet med de slutna
vingarna
gryningsfolket höll upp skålen
med varsamlågan
det var i den stunden
ögonparet såg bilderna
bilderna röra sig
taggen rörde sig varsamt
blev de vackraste hjärtbladen
vingarna öppnades
ögonparet såg
med
låt oss tala
ljuslågans saga
lågan vilken är med
dig
kanske frågar du
kanske undrar du
vadan alla dessa vägar leder
riktningar från
när och fjärran
detta från är icke från
och detta när och fjärran är
fjärran och när
dessa riktningar
kanske är de spännaren
vilken används vid vande
till väven för att hålla staden
jämn
kanten jämn
denna stad kan vara den vilken
folken lever i i dalen i bergens ring
staden med det jämna modet
staden däri silverklockor ur regn
manar till lugn
näri staden har svårt till sömn
däri ett liv
en rörelse sätter sig upp
en spänd fjäderspiral vilken
brister
i staden är kantstenar lagda med
prunkande rabatter
reseda doftar kattfot timotej
vildblomstren är här
dessa mår gott här
ty kantstenen är mjuk inte
kvävande
hjorden är jord
vallas av herden med varsam hand
spännare
kanske spelmannen spänner
strängar
kanske smeden spänner muskler
spänna
spänne
brudens dräkt är ren
är osmyckad
innan det vita rann med kroppens
linjer
bar hon blå
midnattsblå tunika
med medhörande midnattsblå mantel
bar hon blå slöja
allt hölls samman av ett spänne
silvermånens skära
det vita
den vita floden
rann med livets flod
med hennes kropps linjer
hon bar slöjan för ansiktet
nu är slöjan ett släp
bruden ler
detta släp är vävt av
alla våra drömmar
av skiraste siden
lätt är den
den följer med
följer våra stigar
se
den täcker
den röda mattan vilken leder till
vilken följer med stigens
kärleksvilja
löftesvilja
riktningar leder egentligen inte
någonstans
de leder ingenstans
ändock
är detta ingenstans
allting
allestädes
riktningar
jag förtäljer dig dessa
detta upprepande till visande av
det vilket medföljer bruket av dem
jordbruket
visar dig sådden
skörden
visar dig
vad till exempel
mot kan ställa till
med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar