den 18 januari 2015

vad är alla visdomar utan steg  *  du måste tillåta floden att skölja dina tårarsanden att glödga din hudutan din tillåtelseär buren låst  *  det blanka kan vara vackertdet blanka kan blända dina ögondet blanka kan vara förrädisktdet blanka kan dra undan marken för dina fötter * markerna är höljda i frasigt skirsiden, molnen speglas däri. seglande öar seglande drömöar. i ett av träden sitter hon. hon klättrade in i trädets fingerkorg himlaväverskan. i kjortelficka bär hon spolen kommen ur himlaspinnerskans händer. hon följer molnens rörelser ser upplever det lätt grå. hon ler stillhet tar spolen i hand och nu lindar hon tråden just runt trädets fingrar. varv till varv, egentligen är detta ej linda det är möjligen väven i sin linda. hon följer molnens rörelser ser upplever det lätt grå. en låga slocknar i ett fönster det grå tätnar. varsamt lyfter hon en gnista ur kjortelfickan tänder en låga inte skarp, mild är lågan skär ej i ögon. hon lystrar och hör sömnandning just där lågan slocknade. hon väver vidare följer molnen följer drömmen hon hör skapas likt ett mjukt regn. hon sluter en stund ögonen befinner sig i en skog, bilden är vacker tråden följer. skogen doftar regn sol letar sig fram ur gömslen. gömslen vilka är trädens blad. regnet omvandlas till en skir vit slöja. hon ler; kanske är det den vilken är utbredd här. tråden löper sakta skimras det lätt grå in i klara toner nyanser. hon sluter ögonen befinner sig i havet hon dyker allt djupare in i havet. når korallrevet där snäckstränderna är. pilgrimsvandringar lever här. det är vackert se dem vandra, musslorna, till synes skalen. skalen öppnas, solfjädersvingar. skalens insidor skimrar, pärlorna skimrar vita in i elfenbenstoner. det skira snötäcket det frasiga skirsidenet skimrar nu i just pärlemor.tråden väver vidare når in i just där lågan slocknade, hon väver vidare det lätt grå samlas i väven och sakta tänds lågan, den slocknade i detta rumsliga. hon ler väver skogar lummiga ser den sovandes ansikte omvandlas ur grå in i rosenröda kinder, livfyllt är ansiktet. hon ser ögonen vandra bak sovjalusier lätta fönstervingar, ser läpparna le. hon väver vidare, väver hav väver stränder väver belivelse.spolen är nu kommen allt tunnare, lågan i trädet manar henne till. varsamt sluter hon handen runt lågan lägger den nu komna gnistan i kjortelfickan. ser lågan skimra bak fönsterrutan, allt är väl. hon tackar trädet spolen vilar i kjortelfickan hon, himlaväverskan klättrar uppför tråden. spolen lämnar hon till himlaspinnerskan med tacksamhet skimrande ur hjärta. allt är stilla en droppe vakenhet faller in, den sovande väcks av en solstråle. lyfter blicken in i vaken ser ett vackert nät skimra i taket.den vaknade ler samt hör inom sig en stämma;allt är väl.