eld kan ej gömmas. eld kan slockna. glöden kryper in
*
det går att gömma sig utan att gömma. det går att upphöra
att finnas.
snö kan täcka.
kanske smälter av längtan
*
snö är egentligen eld ett tillstånd av stigande kärlek
snö är låt oss säga komprimerad doft, ren kärlek
*
så lade de isen in över sjön. i förstone pudrade de snö och
sjön liknade en gröt av isgryn. i nätterna skimrade sjön isgröten silvrig i
dagarna skimrade sjön isgröten i flerfaldstoner. i solhänder smälte isgröten.
det dröjde inan isen begynte sträckas innan isen begynte råma. kölden bidade i
sinoms ingång. kölden löste knutar råbandsknopar bundna vid bryggor, det var ju
inte alls de knutar seglarna var vana vid. nu lyfte seglarna vingar bredde ut
vingarna samt svävade i beundrande cirklar. kanske var det stormfåglar kanske
var det issvanar. kölden ler i sinoms leende, ni är allt bra snurriga mina
tankesonater hur skall det kunna vara issvanar jag har ju ej andats kölden än.
dessa knutar knopar är allt bra besynnerliga virade varv efter varv utan
egentlig mening. båtarna är ju uppdragna så varför har de surrat fast dessa
knutar här. bryggan skrockar jag är ju vägen till hjärtat så den vilken bundit
knoparna knutarna är ju dina tankekonserter. kölden skrockade förnöjt, jodå lite
muttrade den så pass att muttrarna begynte snurra i takt med irritationen
kölden skruvade på sig och vips så löstes knutarna knoparna. med ens landade
seglarna i ro hjärthamn putsade fjädrarna så sagoskrivaren åter kunde skriva.
stjärnbadarna i natten såg sjön i stigande dimma så vacker
så sällsamt sjungande. kölden andades tankebefriad ut och det var just i den
stunden av stunder isen breddes ut. fiskaren vilken levde i stugan vilken lever
helt nära sjön gladdes storligen och snart syntes vakarögon i isens sträckta
täcke. fiskaren gled på sin medhavda spark förtalte isen det han ämnade borrade
så hål för att pimpla. det är ett märkligt ord är inte pimpla att dricka det
här ser ju annorlunda ut. fiskaren sitter ju med reven i vaken rycker den lugnt
upp och ned och kanske nappar det. fiskaren ser dock mest lycklig ut där han
sitter ja minsann det ser ut som så att han beundrar skönheten. gott doftar det
stigande arom för kaffe det har han med sig och bredda smörgåsar med. nappandet
verkar inte vara det viktiga nej minsann ändå kanske han önskar sig en fisk
till middag att värma magen med. vips så skänker honom en fisk sitt liv och
fiskaren han bugar och tackar i ödmjukhet. glider på sparken till stugan vilken
väntar på stranden med röken ringlandes ur skorsten. fiskaremakan har hållit
elden sällskap hon välkomnar maken samt tillreder fisken och dukar bordet med
vinterduk.
natten höres åter
isen sjunga råma kölden lägger ännu ett lager till. medans fiskaren och hans
hustru sover skrider gnistfolken in med mantlar vida andas de marken vit och
månmodern blickar stilla in i stugan nynnar sömn in i ögon ännu vakna. hon
gläds med sämjan i denna stuga.
så breder gryningsfågeln ut sina vingar väcker paret med
milda toner lyfter sömnen ur sovandes ögon.
upp stiger fiskaren och hans maka blickar ut genom fönstren
och ser ett sagolandskap, detta är vinterskogen vinterdalen och tystnaden är en
snölilja i hennes händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar