den 21 januari 2015

av tårar stiger moln

ur rening faller snö

tårar sedda i kärlek är pärlljus

*

åtaganden är ej förpliktelser

och är förpliktelserna åtaganden

så låt dem verka i hjärteld

å – tag – ande

plikt är ett ord att se vidden verka inom

*

ett inre tvång är icke det vilket läggs på dig

det tvång vilket läggs på dig

är ett brunnslock vilket  läggs på

samt utestänger ljuset

detta brunnslock kan även vara ett värn för dig

till hörande av just ditt inre tvång

hjärtats röst

var en stämmare i din gärning

med sensibla hjärtfingrar

*

pålar är nedstuckna i jorden redan innan tjälen kom. tjälen höll sig avvaktande ty dessa pålar verkade utan rötter. tjälen kunde mycket väl uppleva trädens vånda ty av träd var dessa pålar komna. av träd ur den skog vilken skövlades. den skog vilken nu stod med avhuggna monument av det vilket en gång var tallar var granar. björkjungfrur plägade ännu skrida runt med lätta ej lättjesteg de försökte att ej förvärra plågan. stora ärr var lagda av maskiner. björkjungfrur skred runt lade händer till detta kvarvarande.

det röjarna ej kanske visste det var samt är att de djupa rötterna ännu levde. detta var orsaken till björkjungfrurnas vandringar. vandringarna skedde ej på måfå de luckrade upp jorden till spirande. ormbunkar kom skridandes gav lä där det behövdes vek undan bladen där det behövdes och sakta syntes åter skogen till skogsfolkens glädje.

träden de vilka åter sträckte sig upp var förenade är förenade med pålarna därav kunde tjälen uppleva smärtan. tjälen lyssnade till jordemoderns stämma hennes råd. rådet var att lägga sig och så gjorde tjälen.

det växte berg här runt berg inom vilka vildhästar strövade. vildhästar med böljande manar med skimrande hud med oskodda hovar. allt hade varit sämja. nu stod pålarna där och så hördes åter hammarslag varvid skogen kved varvid pålarna grät tårar in i jordemoderns händer. hon tröstade kupade händer runt fästen och tjälen lade täcke runt kylande omslag. bullrande maskiner rullade in och så stod fållorna där.

till vad var detta, detta var till vildhästarna vilka drevs in, drevs i god tro in i fångenskapen. hästarna tyckte inte om lukten av indrivarna upplevde pålarnas medupplevelse, så är vi alla fångna i former vi icke är. hästarna strök sig tätt intill fållorna kanske märkte de ut sin vandring. hästarna cirklade runt målade in bergen markerna allt i kartor.

tjälen låg helt stilla och pålarna liknade väktare av liv.

indrivarna räknade kanske inkomst stormarna anlände varvid de slöt sig inomhus. fållorna var beräknade starka så vakter uteslöts. alla satte sig i stugvärmen räknade värde av hästarnas skönhet.

i fållorna skred hästarna tysta på tå tjälen smälte en stund varvid stormarna byggde en landgång över vilken hästarna tysta vandrade över samt ut i friheten. åter lade sig tjälen dock ej runt pålarna utan lade ett täcke av is från stugan till fållorna. stormen lade sig stilla indrivarna begav sig ut. på långt håll såg de att fållorna var tomma. ja faktiskt stod där grönskande tallar samt granar i ring. nu blev det fart minsann så kunde du tro men se indrivarna halkade omkull for ut för kanan och mindes med ens stunder av barndom. kanske vaknade de till liv för hästarna fick vara vilda och indrivarna var ej mer indrivare i den bemärkelsen möjligen blev det så att var gång de glömde sitt hjärta drev de in sig själva i hjärtats tempel.

åter var skogen ett levande hav åter var allt i sämja med det vilket är livets liv.