det handlar ej
om tro
det handlar ej
om
det vilket är,
är att inse insiktens visshet
*
tillit är den vikta
tranans utbredda vingar
*
i hände landar
alltid korn av sannhalt
*
manipulera är
lögnens utfall
*
en gång vilken
är
sitter en
stjärna i händer mjuka
molnhänder
hon sitter där
kanske ett
jordebarn i en båt
en eka utan
åror
kanske en båt
en eka
en ekovind
en valnöt
trädet släppte
valnöten skalet
är stort är runt ja inte helt runt
mjukformat i
gestalt samt daning
trädet släppte
valnöten vilken studsade mjukt
kanske marken
var mjuk är mjuk av regn av vatten av andning
kanske marken
är en studsmatta
valnöten
studsade gladeligen
rullade en bit
samt delades i tvenne delar
vad var i
skalen skalet
vindlingar
slingringar
kanske tvenne
hjärnhalvor
kanske tvenne
lober
kanske
labyrinter
kanske gärna
halvor
kanske
järnhalvor
tvenne av var
tvenne av är
tanken tänker
sjunker in i hjärtats händer
tillreder sig
ett bo
vad du snurrar
viskar trädet
berätta mer
så ligger det
på marken tvenne skal
innanmätet är
ju nötter det du kan mumsa på
tankar kan
mumsas på tankar behöver smältas i just hjärtat
det ena skalet
sjösätts av en handvilja
det ena skalet
sjösätts av en handvilja
nu seglar
tvenne valnötsskal eller båtar eller handskålar i havet
natthavet är en
indigomantel med silverljus pudrat
farkosterna har
varsin lanterna i fören åror ej
vaggar i det
ändåstilla havet
inte en
krusning
i dessa
farkoster lägges nu tvenne stjärnor
barn
vilka seglar
sprids ut
så är vi åter
vid denna droppe
en gång vilken
är
sitter en
stjärna i händer mjuka
molnhänder
hon sitter där
skådar i intet
så kan det
tyckas
hennes blick är
en ocean
vävandes dukar
mönstren är
sällsynta rosenbårder
hon väver och
med ens är de borta
ja de verkar
utsuddade
allom vet att
rosenbårderna är ty de doftar
doften dröjer
kvar
molnet
särar lätt på
fingrar
kan hända
lillfingret samt ringfingret
hon nynnar en
ramsa hon hört en gång
från var den
kom och kommer det vet hon ej
funderar ej mer
ler
det gör hon
i glipan ser
hon ett hav en sjö
det seglar
eller ligger
helt stilla
lotusar
helt vita
vad är det
molnet
förtäljer lotussagan
dit är min
vilja
så sänker
molnet sig ned
eller vandrar
på molntrappan ned till sjön havet
lägger henne i
en av lotusarna
vilken bär
henne till stranden
hon hör en lätt
duns
minns en bild
av ett träd
ett runt vilket
delades
vilket
sjösattes
var det en dröm
är det en villa
hennes hjärta
sackar efter
så uppfylld är
hon i visshet
en visshet hon
ej kan ta på
låt oss ej
stanna här vid denna strand
kanske är det
molnet vilket fattar hennes hand
kanske
andningen av
kanske
hur det nu är
är barnet en
kvinna i ålder av åldrar
kvinnan ser en
man
vars hjärta
sackar efter
doften dröjer
kvar
av
valnöt
det är ej en
hetsig flamma vilken slår ned i dem
ej förälskelse
mer att flammorna viskar så är det
de dras till
varandra oemotståndligen
det finns ej
behov av motstånd
deras hjärtan
sjunger
stilla
stilla
gång efter
annan ser de tvenne skal mötas bli ett
doften dröjer
kvar
bilden av
tvenne farkoster med lanternor i fören
du är det
utbrister de båda
så seglade vi
vida i drömväven
så växte vår
vilja
så svarar vi
hjärtats vilja
så mognar vi in
i varandra
hjärtat tänker
liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar